Straffmätningen vid grova narkotikabrott har rätt lite att göra med hur narkotikaproblemet bör karakteriseras och lösas. Spalt i FiB/K.

Narkotikabrottet och straffen

Liksom många andra FiB-läsare hörde jag flera av Nils Bejerots föredrag. Jag fann hans perspektiv på narkotikaproblemet rimlig och hyste sympati för hans folkhemsdemokratiska hållning till hur problemet skulle lösas.

Döm därför om min förvåning när jag såg en recension i Dagens Nyheter i slutet av augusti där anmälaren av antologin ”Narkotika – Om problem och politik” (Börje Olsson red.), med hänvisning till ett av bidragen i antologin, utpekar Bejerot som upphovsman till en livsfarlig utopi om ett ”rent samhälle”.

Av INGEMAR FOLKE

Såvitt jag förstår måste Bejerot så länge han levde ha uppfattat sig som underdog, en kille som slår underifrån mot dom däruppe. I DN:s recension av antologin är perspektivet helt omkastat. Bejerots vision om ett narkotikafritt samhälle blev till slut det som riksdagen bestämde som narkotikapolitikens mål. Det tycks åtminstone flera av forskarna som skrivit i boken anse, och det är mot den politiken man riktar kritik.

Är narkotikaproblemet i Sverige mycket stort? Enligt ett bidrag i antologin snarare ganska begränsat. Går det att skilja bruk från missbruk? Ja, enligt en av författarna. Löper alla som testat narkotika risk, eller lika stor risk, att hamna i missbruk? Nej, de som blir missbrukare har redan dessförinnan fått en ogynnsam start i livet.

I flera uppsatser uttalas sympati för en policy mot narkotika som går ut på harm reduction (skadelindring) snarare än att helt ta bort narkomanin ur samhället. Skadelindring innebär bl.a. att man förser narkomaner med rena sprutor och tillhandahåller metadon och subutex åt heroinister mer generöst än man gör i Sverige. Enligt antologins redaktör borde Sverige ha ändrat på detta, redan då aids-epidemin kom hit på 1980-talet. I stället valde man i Sverige att hålla fast vid en mer restriktiv linje, vilket ledde till högre dödlighet bland narkomanerna.

En av Bejerots käpphästar var att även bruk av narkotika borde kriminaliseras, för vilket han småningom fick gehör. I flera av bidragen kritiseras denna straffbeläggning som ologisk och icke ändamålsenlig.

Även om Bejerot i det här avseendet förespråkade straff, var de mycket stränga straff som döms ut i Sverige för grovt narkotikabrott inte någon hjärtesak för honom. Nästan för alla slags brott har Sverige lindrigare straff än vad som förekommer i andra jämförbara länder. Men vi leder framför många länder när det handlar om narkotikabrott. Det är mycket sällan svenska domstolar bestämmer straff i den högsta delen av straffskalan eller t.o.m. slår i taket. Det är dock inte alltför ovanligt i rättspraxis när man dömer för grova narkotikabrott.

Högsta domstolen meddelade den 16 juni i år en dom (www.hogstadomstolen.se, målets nr B5412-10) i ett mål som handlade om förvärv och smuggling av 1 kg mefedron vid två tillfällen. Tingsrätten ansåg att det nyligen narkotikaklassade preparatet är jämförbart med amfetamin och dömde till sex års fängelse. Hovrätten ansåg drogen lika farlig som ecstasy, varför fängelsestraffen blev 14 år. HD anslöt sig till tingsrättens linje om drogens relativa farlighet och sänkte straffen till fyra år.

HD:s dom betecknas av en straffrättsprofessor som ”revolutionerande” (Svensk Juristtidning 2011 s. 659). Och då är det inte graderingen av drogens farlighet han avser, utan HD:s bedömning av det sammanhang i vilket brotten hade utförts. Straffmätningen i mål om grovt narkotikabrott har hittills många gånger skett efter tabell. Man har bara tagit hänsyn till vilket slags drog brottet gällt och i vilken kvantitet och sedan avläst resultatet i månader och år i etablerade tabeller, som förvisso inte utgör lag men som återspeglar domstolspraxis.

I den här domen har HD också tagit hänsyn till huruvida de åtalade personerna verkligen har ingått i organiserad internationell narkotikahandel, vilket var det som lagstiftaren ville komma åt med straffskärpningen för 30 år sedan. Eftersom de dömdas brottsliga verksamhet snarast kunde liknas vid ett småskaligt egenföretagande, ansåg HD att man inte behövde ta till den övre delen av straffskalan.

Personligen känner jag sympati för HD:s resonemang. Å andra sidan ska man vara klar över att straffmätning på dessa nivåer egentligen har rätt lite att göra med hur narkotikaproblemet bör karakteriseras och lösas.

Ingemar Folke är advokat i Stockholm

TfFR 110918