Rätt&Rådligt 1995

Störande av politiska möten

Jag fick för en tid sedan följande fråga:

”Jag har diskuterat med vänsterfolk som menar att det inte var en kränkning av Sverigedemokraternas yttrandefrihet att riva ner deras reklam i tunnelbanan. De menar att yttrandefrihet bara gäller i relationen stat-individ, och inte individ-individ. Men jag undrar: vad säger lagen om att andra än myndigheter försöker hindra yttrandefrihet? Och vad är reklamens ställning i det offentliga rummet i yttrande- och tryckfriheten?”

Reklam räknas inte in under yttrande- och tryckfriheten, men förstörs den kan det straffas som skadegörelse. SD:s kampanj i tunnelbanan var väl tryckt politisk annonsering. Jag förstår det som att frågan bör gälla hur man ska bekämpa fascistiska rörelser. Med detta sagt menar jag inte att SD är ett nazistparti, det var för 20 år sedan. Men när SD har den bakgrunden ska man tänka sig för.

Här finns en tradition i Sverige värd att slå vakt om: krisuppgörelsen 1933 mellan socialdemokraterna och bondeförbundet som gav arbetslösa nog med pengar att nödtorftig leva av och bönderna tryggad avsättning för sina produkter. Det borgerliga etablissemanget har aldrig förlåtit uppgörelsen och gav den hatbeteckningen ”kohandeln”. Men den ledande socialdemokraten Ernst Wigforss skrev i ett brev om detta: ”Utan bönder och arbetslösa ingen verkligt farlig nazism.”

Det mindre uppmärksammade inslaget i krisuppgörelsen var åtgärder mot ett växande problem bestående av slagsmål mellan nazister och antinazister, mötesstörningar och en tilltagande ”militarisering av det politiska livet”, som Tage Erlandet då sade. Lagstiftning genomfördes som förbjöd störande av möten och politiska uniformer.

Genom den skickliga krisuppgörelsen isolerades nazisterna i Sverige under 30-talet. I riksdagsvalet 1932 fick Furugårds- och Lindholmsnazisterna tillsammans 2,2 % och Nationella partiet 1,6 %. I riksdagsvalet 1936 hade väljarstödet sjunkit till 0,9 % respektive 0,7 %.

Det är mot bakgrund av denna tradition som ska man se straffbestämmelsen mot störande av förrättning eller allmän sammankomst, som alltjämt gäller. Så här löd den (min fetstil):

”Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra - - - [förrättning eller] allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av - - - allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.” BrB 16 kap 4 §, första stycket

Tage Erlander talade i riksdagen för SSU, som då använde sig av enhetlig klädsel, och ansåg att det gick bra att avstå från den. Uniformsförbudet blev - efter lagrådets påpekande - strängt politiskt neutralt. Det löd:

”Konungen äge - - - förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken. - - -” Lag 30 juni 1933

Förbudet rörde inte mindre märken, så när den skulle tillämpas mot FNL-märken på 60-talet, mot den förargliga Vietnamrörelsen, gick inte det. Men när det blev 90-tal var det nynazister som satte på sig märken. Göteborgs tingsrätt kom då fram till följande i sin friande dom med stöd av 1974 års regeringsform:

”Lagen begränsar således även demokratiska partiers sympatisörers rätt att genom sin klädsel tillkännage sin politiska åsikt. Uniformsförbudslagens generella karaktär gör det inte möjligt att tillämpa den så att lagens förbud endast skall gälla nynazistiska eller andra odemokratiska åsikter. En sådan ordning – som i och för sig kan vara önskvärd – kräver att lagen ändras.”

En tolkning som var föga ”strängt politiskt neutral”. Hovrätten fastställde. Lagen togs bort.

Domstolen var ett klent försvar mot fascism och man ska nog se upp så att inte andra straffbud till försvar för lugn och ordnade förhållanden i politiken också försvinner. Gatuslagsmål och dithörande ”antifascistiska” aktiviteter som att störa andras möten och riva ner andras affischer tillhör det effektivaste man kan göra för att bana vägen för det om inte bara massmedier utan även myndigheter ser genom fingrarna med brotten. Vi har ju politiker som inte ens känner till de svenska antinazistiska traditionerna.

Erik Göthe

Mer om svensk antinazistisk tradition finns i boken Den vanliga vägen, som kan beställas på www.tffr.org