Rätt & rådligt 2015-11

OM VI NU ÄNDÅ SKA HA MONARKI…

Sommaren och hösten har varit plågsam för alla republikaner. Kvällstidningarna och TV har tävlat om att publicera de larvigaste inslagen i uppmärksamheten kring ett prinsbröllop och ett prinsessdop. Det som gör den heldagslånga rapporteringen i TV kring prinsbröllopet så påfrestande är att den handlar om något som helt saknar betydelse för riket. Våra prinsessor och vår prins har nämligen fått välja make efter sitt eget tycke. Och då har resultatet tyvärr blivit därefter. Inget av äktenskapen kan med bästa vilja i världen sägas ha gagnat Sveriges intressen.

Historien lär oss att kungliga äktenskap är ett viktigt medel för en stat att säkra sina förhållanden till andra stater. ”Andra må draga i fält, du, lyckliga Österrike, gift dig!”, hette det till exempel om den habsburgska monarkin. Genom välplanerade giftermål tillfördes landet Österrike, Burgund, Spanien, södra Italien, Sicilien och Sardinien, ävensom de spanska kolonierna i Amerika.

Det östromerska kejsardömet i Konstantinopel hängde länge på fallrepet men klarade att hålla sig kvar i många århundraden, inte minst tack vare den medvetna utplaceringen av bysantinska prinsar och prinsessor som äktenskapspartner i olika furstehus i Europa och Medelhavsområdet. På så sätt knöts allianser som ett sönderfallande imperium behövde.

Familjerna Westling och Hellqvist är säkerligen utmärkta familjer, men inte tillför kungahusets allianser med dem särskilt mycket till Sveriges position i omvärlden. Sverige har med andra ord slösat bort de möjligheter att skapa tryggande allianser som kungliga äktenskap kan skänka en monarki. Sannolikt är förhållandet detsamma vad gäller familjen O’Neill.

Så behöver det emellertid inte vara. Den 26 september 1810 stiftade riksdagen i Örebro Sveriges successionsordning (SO), en av rikets fyra grundlagar. Den gäller alltjämt, låt vara att den har blivit ändrad i detaljer under seklen som gått sedan dess. Enligt 5 § får prins och prinsessa av det kungliga huset inte gifta sig, ”med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande.”

Ett kungligt äktenskap är politik. Därför har den politiska ledningen sista ordet. Regeringen har valt att säga ja. Men det behöver regeringen inte göra. Ett ärende om huruvida regeringen ska lämna samtycke till äktenskap för en prins eller prinsessa är ett förvaltningsärende, som liksom andra sådana ärenden ska beredas inom regeringskansliet. Enligt regeringsformen ska ”behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter”. Även från sammanslutningar och enskilda får man inhämta yttranden. I det här sammanhanget ligger det nära till hands att tänka på myndigheter och organisationer som företräder Sverige i utlandet och som förbereder Sveriges militära försvar. När ärendet är färdigberett ska det avgöras av regeringen vid regeringssammanträde.

Hur det gick till när regeringen beredde samtyckesärendena för prinsen och de två prinsessorna vet vi inte. Här vore det på sin plats med lite undersökande journalistik. Vad tänkte man på i alliansregeringen och i regeringen Löfven? I en globaliserad värld hade det väl bort ställas frågor åtminstone, om inte det japanska kungahuset eller något av furstehusen kring persiska viken kunde ställa någon lämplig kandidat till förfogande. Även en mäktig ex- president eller avkomling till sådan skulle väl kunna komma i fråga; vi är ju moderna människor som inte i första hand bryr oss om kunglig börd.

Men ska inte alla ha rätt att gifta sig med sin hjärtanskär, kanske någon undrar. Vore det inte stridande mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter att vägra samtycka?

Läs då igen 5 § SO här ovan! Visst får prins och prinsessa gifta sig med vem man vill. Det förbjuder inte SO. Men då får han eller hon också ta konsekvenserna, nämligen förlust av arvsrätt till tronen. Och det är ingen mänsklig rättighet att få ärva en kunglig tron, kan jag försäkra.

Ingemar Folke

Jur. kand. i Stockholm, medlem i föreningen FiB-juristerna