Rätt & rådligt 2014-06/07

Makt eller rätt?

Sedan 1950-talet omfattar Ukraina också Krim. Ryssland anser sig nu ha införlivat Krim med den ryska statsbildningen. I debatten om detta har olika ståndpunkter förts fram.

FiB-juristernas styrelses uttalande den 18 mars återges i FiB/Ks aprilnummer. Uttalandet konstaterar att det inte finns något folkrättsligt stöd för införlivandet av Krim med Ryssland.

Likaså i aprilnumret har Anders Romelsjö skrivit om införlivandet av Krim med Ryssland. Artikeln innehåller ingen annan referens till folkrätt än att han påstår att folkomröstningen på Krim och sanktionerna mot Ryssland båda strider mot FN-stadgan. Den fråga som han i stället diskuterar är: ”Gagnar Krims införlivande med Ryssland världsfreden?”

Anders bedömning är att världsfreden har gagnats av det som skett.

Jag tror inte att vare sig Anders eller någon annan hederlig debattör som delar hans åsikt om införlivandet kan blunda för att Ryssland använde i vart fall hot om militärt våld för att genomföra införlivandet och således har brutit mot det grundläggande våldsförbudet i FN-stadgan 2(4).

Den fråga jag vill diskutera är: Kan det förhålla sig så, att fastän Ryssland har brutit mot en grundläggande folkrättslig förpliktelse, så gagnas världsfreden av dess åtgärd att införliva en del av ett grannlands territorium med sitt eget?

Om det förhåller sig på det sättet, så kan alltså i vissa situationer en så grundläggande folkrättslig förpliktelse som förbudet mot bruk av och hot om våld stå i vägen för ansträngningarna att bevara världsfreden.

Vad kan det vara för slags situationer? Vilka krav måste vara uppfyllda för att en sådan situation ska kunna uppstå?

Ett krav som måste ställas på den stat som hotar med militärt våld är att den staten också har militär förmåga att göra verklighet av hotet. Annars blir ju hotet verkningslöst. Och om det hettar till, så ska staten i fråga genom effektiva militära åtgärder kunna se till att snabbt få sina krav tillgodosedda. Annars riskerar man ett utdraget krig, något som ju inte kan gagna världsfreden.

En spegling av detta krav är att den stat som utsätts för våld eller hot därom måste sakna militär förmåga att motsätta sig de ställda anspråken och det hot varmed dessa avses realiserade. Ty om staten kan försvara sin position, så riskerar man ju att staten i fråga använder den, och då kan man hamna i ett utdraget krig med betydande risker för världsfreden.

Det måste alltså föreligga en påtaglig obalans i styrka mellan de inblandade parterna: en överlägset stark stat mot en svag. Nog förefaller väl den konstellationen märkligt välbekant.

Nu vill jag inte pådyvla Anders och dem som tycker som han att de bara hyllar styrkan. I sin artikel räknar han upp en rad förhållanden – Ukrainas regering har tillkommit genom en väststödd statskupp och innehåller högerextrema krafter, Rysslands skäl att se Ukraina som en del av sin ”intressesfär”, försvagningen på senare tid av Rysslands ”geopolitiska situation” m.m. – vilka sammantagna, enligt hans bedömning, gör införlivandet av Krim inte bara förståeligt utan t.o.m. positivt för världsfreden.

Meningen med folkrätten, liksom med en rättsordning överhuvudtaget, är ju att den ska gälla lika för alla. Det hindrar inte att staterna i god ordning kan komma överens om vissa olikheter, som man har t.ex. gjort i FN-stadgan; bara Ryssland är permanent medlem av säkerhetsrådet, inte Ukraina. Men om man accepterar en stormakts oro för sin geopolitiska situation som giltigt skäl för att stormakten ska slippa rätta sig efter folkrätten, då är alla mindre stater snart i händerna på stormakternas statsledningar och deras mer eller mindre paranoida idéer om dominobrickor, lager av massförstörelsevapen, broderlig socialistisk hjälp, Lebensraum och liknande.

Kanske är vi redan där, kan någon anse. Men att tycka att det är trivsamt eller bra för världsfreden, det är väl ändå att ta i. Borde vi inte hellre försöka ta oss därifrån?

Ingemar Folke

Ingemar Folke är jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna