Rätt & rådligt 2012-4

Lumparminnen

I Hugin & Munin nr 1/12, organ för Befälsföreningen Militärtolkar, skriver Elin Hagerlid, utbildad i arabiska vid Försvarets tolkskola, om sin tid i Italien i höstas, där hon deltog i den svenska insatsen mot Libyen: ”Vår stab var en stödfunktion som sysslade med psykologiska operationer, det vill säga att påverka och vinna folkets ’hearts and minds’. I denna insats innebar det att producera flygblad och radiomeddelanden, i vilka vi exempelvis varnade om var NATO skulle komma att bomba, informerade om Qaddafiregimens fall och uppmanade Qaddafitrogna styrkor att lägga ned vapnen….Efter det här kan jag ju faktiskt säga till barnbarnen att jag var med och störtade Qaddafi , om än med ett mycket blygsamt bidrag.”

När jag själv gjorde min grundutbildning på Tolkskolan i mitten av 60-talet, lärde man bara ut ryska. Detsamma skedde i FRA:s regi och på en del andra ställen i totalförsvaret. För detta fanns goda skäl. Sedan medeltiden har Sveriges relation till Ryssland präglats av återkommande krig. Också under de senaste 200 årens fred har Ryssland/Sovjetunionen för oss ofta framstått som ett hot och som den troligaste motståndaren i händelse av krig i vår omvärld. När Sovjetunionen upplöstes i början av 90-talet, drog många en lättnadens suck. Jag hade då själv närmat mig värnpliktsålderns slut efter många repövningar och frivilligkurser. Det svenska försvarets huvuduppgift hade fram till dess varit att vara fredsbevarande, en uppgift som så långt hade blivit löst. I någon liten mån hade kanske jag och mina ryskutbildade kamrater ändå dragit våra strån till stacken. Inte bara genom att utbilda oss till att förhöra ryska krigsfångar och signalspana utan också genom att vi tack vare våra språkkunskaper kunde bidra till ett kulturellt utbyte på många plan. En del blev översättare från olika slaviska språk. Andra arbetade från och till som reseledare i österled. Påfallande många blev diplomater med ryskkunskaper i bagaget.

Men detta läsår, 2011/12, utbildar Tolkskolan tio tolkar enbart i dari, ett av språken i Afghanistan. Nästa läsår utbildar man specialistofficerare i ryska respektive arabiska.

Med araberna har Sverige aldrig varit i närmare militär kontakt än då ett antal skandinaviska vikingar enrollerades av Bysans i kampen mot de muslimska araberna och turkarna för cirka tusen år sedan. Ingenting talar heller för att Sverige under överskådlig tid skulle utsättas för militärt angrepp från någon arabisktalande makt.

Utbildandet av arabisktalande svenska officerare sker således inte i syfte att dessa ska försvara Sverige eller svenska intressen. Det sorgliga är att dessa officerare, i den mån deras arabiska språkkunskaper kommer till nytta i militära sammanhang, kommer att tillgodose andra intressen, lika fjärran från Sveriges som när vikingarna blev bysantinska legoknektar.

Den svenska insatsen i Libyen förra året baserades på FN:s säkerhetsråds resolution den 17 mars 2011. Den tillät att flygstyrkor från andra länder sattes in i syfte att hindra den libyska regeringen från att bomba civila mål i det egna landet. Att den NATO-ledda insatsen inte begränsades till vad säkerhetsrådet hade gått med på, är väl känt. Elin Hagerlid kan därför med viss rätt säga till sina barnbarn att hon var med och störtade Qaddafi. Utan att säkerhetsrådet ingrep, ja i själva verket påhejat av rådet, lyckades NATO blanda sig i ett inbördeskrig och hjälpa den upproriska parten till seger.

Heder åt Elin Hagerlid, som också noterar: ”Det är dock med blandade känslor som jag nu ser på hur läget har utvecklats sedan insatsen avslutades. Många av farhågorna om interna strider och våldsamheter har tyvärr besannats.”

Gudskelov behövde vi ryskutbildade tolkar aldrig sättas in i något riktigt skarpt läge där Sverige var militärt angripet; det närmaste man kom var när ubåt 137 hade gått på grund i Gåsefjärden. Men om så skett, skulle vi dock aldrig behövt se tillbaka på det inträffade ”med blandade känslor”, eftersom det alltid är rättfärdigt att försvara sitt land mot en supermakt.

Ingemar Folke