Rätt och rådligt 2010-06/07

Knut Carlqvist, Freiligrath och Schumann - en elegisk betraktelse

Nu ska det för en gångs skull inte handla om juridik utan om musik och om nyligen bortgångne Knut Carlqvist.

I år är det tvåhundra år sedan den tyske tonsättaren Robert Schumann föddes. Hans mest kända verk är romanscykler som Frauenliebe und Leben, pianokvintetten och Kinderszenen för piano. Känslig och innerlig musik. Men den politiska utvecklingen i hans samtid gick naturligtvis inte honom förbi; han tog aktiv del i den genom sitt komponerande. Hans jämnårige, poeten Ferdinand von Freiligrath (1810-1876), som i likhet med Marx drevs i landsflykt i det stormiga slutet av 1840-talet, skrev dikten Svart, röd, gyllene. Schumann tonsatte den

Av INGEMAR FOLKE.

Först hörde jag sången den 1 maj 1977, då Enhet Solidaritetståget i Stockholm hade besök av Erich Weinertchor från dåvarande Västberlin. Sångens titel anspelar förstås på färgerna i den tyska fana som fördes av de upproriska under bondekrigen på 1500-talet och som hade en revolutionär innebörd för dem som på 1840-talet förespråkade att Tyskland skulle enas. Vid den tidpunkten var ju Tyskland uppdelat i ett stort antal furstendömen.

När jag lyssnade på de tyska kamraternas framförande, var det många frågetecken som rätades ut för mig. Sången visade att det fanns en demokratisk tysk tradition inom litteratur och musik från tiden före 1933 (och före 1871) att anknyta till för den tyska 1970-talsvänstern när den krävde ett enat Tyskland. I min omedvetna föreställning hade det svarta molnet från den tyska katastrofen 1933-45 kommit att fördunkla även perioder av tysk historia dessförinnan.

I Stockholms Folkkör, som jag tillhörde då, ville vi också sjunga Schwarz Rot Gold. Jag frågade Knut Carlqvist om han ville hjälpa oss med att översätta texten. Knut påstod själv att han inte kunde sjunga. Jag vet inte om det var sant; jag hörde honom aldrig försöka. Men den översättning som han skickade efter några veckor visade sig vara sångbar, ja poetisk ibland, som i sista versen:

Och den som visan för er skrev
I en av vårens nätter
Behöver nu en musikant
Som toner till den sätter!
Ge oss en äkta musikant,
Så klingar ljust vårt tyska land:
Krutet är svart
blodet rött
elden gyllene flammar!

Schumann blev alltså den av Freiligrath efterlysta musikanten. Tonsättningen höjer sig klart över de flesta av de kampsånger som fanns på Folkkörens repertoar på 70-talet. Vi sjöng den så ofta vi kunde. Vi älskade de uttrycksfulla alliterationerna (”prompt och proper reduktion av trettio trilska prinsar”) i Knuts översättning.

Just nu håller jag på med annan musik av Schumann. En av mina klasskamrater från skolan ska tillsammans med mig framföra hans Bilder aus Osten opus 66 för fyrhändigt piano. Schumanns förord är intressant. Han skriver att han har komponerat under läsning av Friedrich Rückerts översättning av al Hariris Maqamat. Det finns dock inte något i musiken som klingar exotiskt. Inget tillgjort pling-plång som hos Mozart (Enleveringen) eller Puccini (Butterfly och Turandot). Bilder aus Osten är snarare ett resultat av ett jämlikt möte mellan två konstnärer tvärs över seklerna (al Hariri levde på 1000-talet) och det geografiska avståndet (Basra i nuvarande Irak resp. Düsseldorf).

På Internet har jag tagit reda på att al Hariris berättelser Maqamat översattes till latin, franska och engelska flera gånger under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Rückerts hyllade tyska översättning kom 1826 och tycks vara den senaste till något europeiskt språk. Konstigt nog har inte de äldre översättningarna återutgetts på länge. Vill man läsa al Hariri, får man bege sig till ett forskningsbibliotek och sitta där och läsa.

Tappade europeerna intresset för arabisk litteratur när de koloniserade Asien? Eller hände det först när man hittade olja där?


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront

 

Svart, röd och gyllene (originaltitel: Schwarz rot gold)

Text: Ferdinand von Freiligrath (1810-1876)
Svensk text: Knut Carlqvist (1946-2010)
Tonsatt av Robert Schumann (1810-56)

1. Ur graven djup och natten svart
vi tvangs att henne rädda.
Nu hon befriats ur sin natt,
vi står till kamp beredda.
Hon flyger nu som förr hon flög
Den svartrödgyllne fanan hög
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar.

2. Det är vårt gamla riksbaner
och våra gamla färger.
Därunder slåss vi, striden ger
oss snart de färska ärren.
Då först går gryning emot dag,
vi står inför vårt sista slag.
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar.

3. Nej, inte råder frihets vår
trots alla barrikader,
när stadens män i vapen står
för kurfursten i rader:
”Får vi ej skattelättnaden,
Så går vi till storhertigen!”
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar.

4. Det är väl inte frihet som
De våra sig tillskansar,
När de till vapenhuset kom
Och tog sig svärd och lansar
Och svingade dem runt en stund
Och bar tillbaks dem, lik en hund.
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar.

5. Det är väl inte frihet om
I stället för patroner
Man slåss med slöa vapen som
Devota petitioner.
Åh, herre gud, en petition!
I parlamentets hövliga ton !
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar.

6. Vår frihet, det är en nation
med jämlika provinser,
och prompt och proper reduktion
av trettio trilska prinsar.
Vår frihet är en republik
och än en gång: en republik!
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar!

7. Vår tyska enhets republik,
den måste vi nu bygga
och ingen skurk och inget svek
får våra led att rygga!
Det är vår stora, sista strid.
Den tyska fanans färger sprid!
Krutet är svart,
blodet rött
elden gyllene flammar!

8. Och den som visan för er skrev
i en av vårens nätter
behöver nu en musikant
som toner till den sätter!
Ge oss en äkta musikant,
så klingar ljust vårt tyska land:
Krutet är svart
Blodet rött
Elden gyllene flammar!

TfFR 100621