Rätt & rådligt 2009-09

Att ge polisen rätt till signalspaning

Förra året antog riksdagen efter mycket om och men den s.k. FRA-lagen. (Se min spalt i nr 2007-3.) Som läsaren erinrar sig innebär den lagen att signalspaning för s.k. försvarsunderrättelsetjänst lagregleras. Tidigare har ju FRA utan stöd av lag bedrivit signalspaning på signaler i etern. Man har nämligen ansett att etern är fri för avlyssning; den som kommunicerar med radiosignaler får skylla sig själv om han blir avlyssnad.

Till bakgrunden för FRA-lagen hör att radiokommunikation numera är relativt sett mycket ovanligare nu än för några decennier sedan. I debatten har nämnts att mer än 98 % av den kommunikation som sker över landets gränser går i tråd. Skulle trådbunden kommunikation bli tillgänglig för signalspaning, så krävdes lagreglering. Med på köpet följde att även spaningen på signaler i etern nu ansågs kräva stöd i lag.

Av INGEMAR FOLKE

Nu var det så, innan FRA-lagen antogs, att också polisen, kunde beställa avlyssning hos FRA av signaler i etern. Men enligt FRA-lagen är det bara regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten som har rätt att beställa avlyssning och bara för försvarsunderrättelseändamål.

FRA-lagen medför alltså att polisen, både den öppna polisen och SÄPO, förlorat möjlighet att hos FRA beställa signalspaning i etern.

Detta är anledningen till att regeringen uppdrog åt förre SÄPO-chefen Anders Eriksson att utreda polisens behov av signalspaning. I sitt betänkande "Signalspaning för polisiära behov" (SOU 2009:66) har Anders Eriksson redovisat resultatet av sin undersökning.

Eriksson föreslår att polisen, både den öppna polisen och SÄPO, ska få beställa spaning hos FRA, såväl på signaler i etern som i tråd. Till det närmare innehållet i lagförslaget kan finnas anledning att återkomma. Det jag nu vill fästa läsarens uppmärksamhet på är den generella motiveringen för förslaget.

Både i regeringens direktiv och i betänkandet framhålls att det här handlar om att kompensera polisen för det bortfall i spaningsmöjligheter som FRA-lagen medfört. Det är en intressant vinkling av saken. Skulle man tro vad som sades inför antagandet av FRA-lagen, betyder eterspaningen numera mycket lite (98 % av signalerna går ju i tråd). Åtminstone för den öppna polisen kan möjligheten att hos FRA beställa spaning på eterburna signaler inte ha betytt särskilt mycket för utredningen av brottsmisstankar. Erikssons redovisning är på den här punkten också ytterst knapphändig (betänkandet s. 59f.).

Men som kompensation för detta skäligen betydelselösa bortfall föreslås nu att polisen ska få tillgång till spaning på signaler i tråd (och i etern), ett ytterst kraftfullt tvångsmedel. Först tänker man att detta är väl ändå att erbjuda bagarbarn bröd: polisen kan ju efter domstols tillstånd bedriva teleavlyssning och t.o.m. rumsavlyssning (s.k. buggning). Men av Erikssons betänkande får vi lära oss att det ibland inte går att telefonavlyssna, och det är då som signalspaningen kan bli intressant.

Den man vill spana på befinner sig t.ex. i utlandet, och polisen i det landet kan inte eller vill inte anordna telefonavlyssning på plats. Den svenska polisen ska då - det är tanken - få tillgång till signalspaning. Härigenom kan polisen få kunskap om med vilka personer i Sverige den utlandsbaserade misstänkte talar i telefon och utväxlar SMS och e-brev. Och med den kunskapen i bagaget kan polisen sedan ansöka hos svensk domstol om teleavlyssning.

En annan situation som, enligt betänkandet, skulle motivera att polisen använder signalspaning i utredningsverksamheten är om polisen inte vet vilken s.k. teleadress, dvs. telefonnummer eller IP-adress, som man ska begära att få teleavlyssna.

Men fortfarande handlar det bara om att spana på sådan trafik som passerar Sveriges gräns. Polisen kan därför bara hoppas att den person vars kommunikation man vill åt ska ringa eller mejla till någon i utlandet. Den skumma personen kanske bara ringer till mamma i utlandet och hör hur hon mår, och vips har polisen fått fram en teleadress till honom.

Vinsterna med att den öppna polisen får tillgång till signalspaning är tydligen inte större än så ungefär. Med kännedom om det kunde man ju ha tänkt sig att åtminstone den öppna polisen i det läge som uppstod efter FRA-lagen hade bestämt sig för avstå från signalspaning i fortsättningen. Men sådana tankar tänks inte av statliga myndighetschefer.


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront