Rätt & Rådligt 2009-08

Äganderätt mot yttrandefrihet

I den här spalten besvarade jag för ett år sedan (nr 10/2008) en fråga om yttrandefriheten på innetorg, platser som blir allt vanligare. Inte bara kommersiella aktiviteter ryms ju numera i gallerior och centrumanläggningar under tak utan även offentlig service som Försäkringskassa och vårdcentral hyr ofta in sig i lokalerna.

Ett resultat av FNL-rörelsens kamp för yttrandefrihet är att svensk lag sedan 1993 räknar innetorgen som offentliga platser, förutsatt att de "stadigvarande används för allmän trafik". Det betyder bl.a. att en privat ägare av centrumanläggningen inte får köra bort den som säljer tidningar han bär på sig eller den som delar ut flygblad.

Av INGEMAR FOLKE

Men hur är rättsläget för demonstrationer och möten på innetorget? I början av 2000-talet motionerades i riksdagen om detta. Riksdagen begärde att regeringen skulle utreda om det behövdes nya regler för att begränsa fastighetsägarens makt över centrumanläggningarna.

Inte förrän i slutet av 2008 kom svaret i form av en departementspromemoria (Ds 2008:53) författad av rättschefen Olle Abrahamssom. Hans slutsats är att det inte finns anledning att överväga lagändringar, som ytterligare skulle begränsa fastighetsägarens makt över innetorgen. Jag skulle därför tro att rättsläget på det här området för opinionsbildning kommer att vara i allt väsentligt oförändrat under överskådlig tid framöver.

På vägen fram till slutsatsen redovisar Abrahamsson en intressant kartläggning av hur det för närvarande förhåller sig med mötesfriheten i centrumanläggningarna. Jag vill peka på två iakttagelser, vilka gör att hans utredning - trots slutsatsen - ändå blir ett slags rättskälla som en demonstrationsanordnare bör känna till.

1. Det är polismyndigheten som kan bevilja tillstånd till demonstration på offentlig plats, även sådan plats som är belägen inomhus. Sedan lång tid tillbaka brukar polisen ta in en erinran i tillståndet om att markägarens medgivande kan behövas. Det är JO som har rekommenderat polisen att erinra om detta.

Detta noterar Abrahamsson. Han fortsätter analysen med att undersöka vad fastighetsägaren egentligen kan göra, om demonstrationen eller mötet äger rum trots att han inte medgett detta. Fastighetsägaren har ingen rätt att yttra sig i tillståndsfrågan hos polisen. Inte heller har han, konstaterar Abrahamsson, rätt att själv eller med biträde av egna vakter avhysa demonstranter eller att hindra dem från att komma in på innetorget. Om han vänder sig till polisen och ber dem upplösa mötet, får polisen ändå inte göra så. Det är bara om det förekommer något brottsligt eller ordningsstörande som polisen får ingripa.

Visserligen kan fastighetsägaren kräva skadestånd, om han lidit ekonomisk skada ftill följd av demonstrationen. Men många gånger verkar nog detta meningslöst eller alltför arbetskrävande, tror Abrahamsson.

2. Ytterligare ett skäl att avstå från lagstiftning som skulle begränsa fastighetsägarens inflytande ännu mer är att detta, enligt Abrahamssons bedömning, sannolikt skulle stå i strid med Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

I konventionen skyddas inte bara yttrandefriheten utan även - sedan ett tilläggsprotokoll antagits - äganderätten. I ett mål inför Europadomstolen i Strasbourg ställdes konflikten mellan dessa skyddade intressen på sin spets.

Målet handlade om en engelsk miljögrupp som hade hindrats att hålla möte i ett privatägt affärscentrum. Gruppen klagade hos Europadomstolen och hävdade där att staten var skyldig att säkerställa yttrandefriheten i centrumet, när nu dettas ägare motsatte sig att där bedrevs politisk propaganda.

Domstolen vägde yttrandefriheten mot äganderätten. Resultatet blev att äganderätten vägde över. Det fanns, enligt domstolen, andra metoder för miljögruppen att nå ut med sitt budskap. De kunde t.ex. bedriva dörrknackning eller hålla möte i ett annat centrum i den lilla staden.

Som svensk läsare undrar man hur det skulle gå i Strasbourg, ifall en svensk centrumägare begav sig dit och klagade över att han inte kan hindra demonstrationer på sin mark.

Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront