Rätt & rådligt 2009-02

Fildelning m m

Under våren kommer riksdagen att ta ställning till regeringens förslag (prop. 2008/09:67) att Internetleverantörer ska kunna åläggas att lämna uppgift om vem som använt en viss IP-adress vid ett intrång i upphovsrätt. Förslaget bygger på ett EU-direktiv. Detta förpliktar EU:s medlemsstater att stifta lagar som bl.a. ska göra det möjligt för upphovsmän och andra rättighetshavare, däribland innehavare av patent och mönsterrättigheter, att spåra upp personer som gör intrång i deras rättigheter.

Det gemensamma för dessa s.k. immaterialrättigheter är att den som t.ex. har skapat ett konstnärligt verk eller gjort en uppfinning ensam ska ha rätt att förfoga över sitt alster. Om vi håller oss till litterära verk som exempel, så är det är bara författaren som ska få bestämma över utnyttjandet av verket, om det alls ska publiceras och i så fall i hur många exemplar och på vilka villkor. Den som framställer en upplaga av boken utan tillstånd av författaren gör sig skyldig till ett intrång i författarens rätt. Det är brottsligt och skadeståndsgrundande.

Av INGEMAR FOLKE

Enstaka exemplar av ett offentliggjort verk får man dock göra för privat bruk, under förutsättning dock att den förlaga som man använder är lagligen tillkommen.
Fildelning på Internet innebär att Internetanvändare som har tillgång till ett exemplar av ett verk, ett stycke musik eller en film eller en text t.ex., gör verket tillgängligt på Internet. Där kan den som vill ladda ner verket, dvs. göra en egen kopia, till sin egen dator. Om den som innehar rättigheten till verket inte har medgett sådan kopiering, innebär fildelningen ett intrång i rättigheten. Attraktiva verk kan ju på det här sättet framställas i ett enormt antal exemplar utan att den som skapat det eller hans rättsinnehavare får ett öre i ersättning.

Om rättighetshavaren får reda på att verket har blivit föremål för fildelning och har laddats ner från en IP-adress till ett antal IP-adresser och om han vill göra något åt detta, så behöver han få veta vilka som är innehavare eller användare av dessa IP-adresser vid de tillfällen då fildelningen har ägt rum.

En IP-adress (IP-nummer) är ett unikt nummer som kan användas för att identifiera en abonnent som är uppkopplad mot Internet. Oftast får abonnenten ett nytt IP-nummer varje gång han kopplar upp sig mot Internet (dynamisk IP-adress). Men bortsett från detta kan IP-numret jämföras med ett telefonnummer.
Idag kan vem som helst ta reda på vem som innehar ett visst telefonnummer, om inte abonnenten begärt att numret ska vara hemligt. Men att ta reda på vilken abonnent som använt ett visst IP-nummer är inte lika lätt. Enligt lagen om elektronisk kommunikation (LEK) får nämligen operatören ”inte obehörigen föra vidare” en uppgift om abonnemang.

Varför är telefonnummer är offentliga men IP-nummer hemliga, kan man undra. Skillnaden beror på ett annat EU-direktiv som styr LEK . (F.ö. lär telefonkatalogen ha varit hemlig i det gamla Sovjet, en stat som inte gjorde sig känd för att värna om sina medborgares personliga integritet.) Regeringen har i alla händelser i sitt förslag ansett att det är domstol som ska pröva huruvida rättighetshavaren ska få veta detta, lite bökigt men rättssäkert förstås.

De allra flesta remissinstanserna hade inga invändningar. Men sedan har förslaget väckt högljutt motstånd, konstigt nog. Inte bara från krafter som Piratpartiet, som ivrar för någon sorts kulturell allemansrätt. Av partierna i riksdagen går miljöpartiet längst. I en av sex ledamöter undertecknad motion hävdas att upphovsrätten blivit ”frånsprungen av den tekniska utvecklingen”. Motionärerna yrkar följaktligen avslag på propositionen.

Ett sådant resonemang tycker jag är cyniskt. Ingen skulle väl komma på tanken att anse äganderätten ”frånsprungen” av den tekniska utvecklingen bara därför att tjuvar skaffat sig dyrkar som inga lås kan motstå.

Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront