Rätt & rådligt 2009-01

Hur ska vi försvara demonstrationsrätten?

Under rubriken ”Stoppa den ohämmade demonstrationsfriheten” kräver sex kommunpolitiker från Salem i DN den 6/12 att ordningslagen ändras. Mot bakgrund av demonstrationer i hemkommunen under senare år hävdar de att polisen i sin tillståndsgivning måste få större möjlighet att "prioritera vanliga medborgares självklara rätt att vistas i sin närmiljö utan att behöva ta skydd för flygande gatstenar”.

Ordningslagen ger som den gäller idag stort utrymme att ta hänsyn till de intressen som Salempolitikerna företräder. Polisen får nämligen vägra tillstånd till demonstration om det ”är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning”.

Av INGEMAR FOLKE

Ordningslagen ger vidare polisen rätt att upplösa en allmän sammankomst ”om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller en allvarlig störning av trafiken”.

I brottsbalken finns bestämmelser om straff såväl för upplopp som för störande av allmän sammankomst.

Det demokratiska samhället sätts på prov när en demonstration med starkt kontroversiellt budskap anordnas. Om motdemonstranterna således blir tillräckligt våldsbenägna och många, blir polisens uppgift att skydda den allmänna sammankomsten synnerligen krävande. Men har samhället egentligen något val i det läget?

Jag tror de flesta inser att det är just då demonstrationens inriktning är sådan att majoriteten tar avstånd från den som det är angelägnast att försvara demonstranternas rätt att genomföra sammankomsten utan störningar. Det måste anses oförenligt med demokratins syfte att vägra tillstånd åt en demonstration bara därför att den drar till sig antagonister.

Man kan inte räkna med att de motdemonstranter som ger anledning till Salembornas upprördhet är mottagliga för dessa argument. En god sak är att de med åren har förlorat all goodwill; knappt någon kan väl tro att den som stör en demonstration med stenkastning har ett hedervärt motiv. Till dess att de eller deras motståndare lugnar ner sig är nog dessvärre störda Salembor hänvisade till att hoppas på att polisens diplomati och taktik utvecklas med ökad erfarenhet. Lagändringar hjälper knappast.

Så långt om rättsläget. Men jag tror det finns anledning för de breda skikt av politiskt engagerade människor i vårt land att fundera vidare i den här frågan och att formulera den ungefär så här: Är det någonsin berättigat och politiskt meningsfullt att störa en demonstration eller ett möte? Och i så fall på vilket sätt och i vilka situationer?

Det finns en enligt min mening oreflekterad tradition inom vänstern att man använder motståndarnas arrangemang till att visa deras isolering och den egna styrkan. Ibland har man gått till motståndarens möte i sådana massor att man varit tio gånger fler än arrangörens anhängare. Sedan har man helt och hållet tagit över det ursprungliga mötet. Förloppet har skildrats så och det inträffade framställts som en stor framgång för mötesstörarna.

Den skepsis jag numera känner inför detta (när jag var ung resonerade jag inte likadant) beror nog inte på att jag blivit så mycket mera laglydig på gamla dar. Jag frågar mig i stället vad som ger störst politisk effekt. Det vore intressant att här i FiB/K diskutera detta.



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront