Rätt & rådligt 2008-6/7


Överheten bär svärd


Den moderna staten har våldsmonopol. Det betyder att det endast är vissa statens tjänare, såsom polis och militär, som lagligen kan använda våld för att tvinga medborgarna att göra eller tåla något.

I sagatidens Island var det inte så. När det uppstod konflikter mellan medborgarna, var dessa hänvisade till att antingen försöka ta sig själva rätt eller att förmå motparten till en godvillig uppgörelse inför tinget. Den som upplevde sig kränkt eller behövde försvara sig och sin egendom kunde ta hjälp av fränder och grannar. Men det fanns ingen polis att vända sig till vid behov.

Om vi idag blir bestulna eller misshandlade, får vi inte gå hem till busen dagen efter och ta tillbaka stöldgodset och plocka skadeståndet ur hans plånbok. Sådant är brottsligt och kallas stöld eller självtäkt. Och ger vi slagskämpen betalt för gammal ost, döms vi för misshandel. Den naturliga driften till hämnd för oförrätter måste den moderna staten undertrycka. Annars går det som i Albanien efter kommunismens fall; arbetsföra människor måste gömmas undan för att inte bli offer för blodshämnd. Det är i stället till polisen den förorättade ska vända sig med en anmälan. Efter åtal och dom ska den kränkte få skadestånd och upprättelse och brottslingen straff.

Av INGEMAR FOLKE

Också på det civila livets område tvingar statens lagar medborgaren att avstå från att själv ta sig rätt. Om arbetsgivaren inte betalar ut lön, får den anställde inte gå upp till kassan och plocka på sig det han har rätt till. I stället kan hans fackliga organisation sätta arbetsplatsen i blockad och stämma arbetsgivaren till domstol med krav på betalning. Blir vi lurade vid ett bilköp, kan vi inte bara åka tillbaka med bilen till säljaren och ta med oss en mer prisvärd bil på hemresan. Åtminstone inte om säljaren motsätter sig det. Då får vi vackert gå till domstol, avvakta dess dom och begära att kronofogden verkställer domen. Om det behövs får kronofogden begära polishandräckning.

 Detta statens våldsmonopol skyddas även på andra sätt än genom de straffbestämmelser som jag nämnt tidigare. Krav på licens för skjutvapen är ett. Straff för upplopp ett annat.

Men det finns undantag, situationer då den enskilde har tillåtelse att utöva våld för att skydda sig och andra. Nödvärn är bl.a. när någon angrips på ett brottsligt sätt och angreppet riktar sig mot hans eller annans person eller mot hans eller annans egendom. Vad han då gör för att försvara det eller den angripna utgör inte brott, om han inte handlar ”uppenbart oförsvarligt”. Det man ska ta hänsyn till är det angripnas betydelse och angreppets beskaffenhet.

Man har också rätt att ta tillbaka det som någon stjäl, om det sker på bar gärning. Om tjuven hindrar det, har man rätt till nödvärn. Likaså får man kasta ut den som tränger sig in i ens bostad eller som inte går därifrån efter tillsägelse.

Envar, dvs. vemsomhelst, får gripa den som har begått ett brott som kan bestraffas med fängelse, under förutsättning att brottslingen påträffas på bar gärning eller ”flyende fot”. Även den som inte har utsatts för brottet får gripa den brottslige under de här förutsättningarna.

Ingenstans i regeringsformen står det att staten har monopol på våldet. Uttrycket förekommer inte i någon annan lag heller. I regeringsformen står det tvärtom att den offentliga makten utgår från folket. Inte för att jag nu vill avskaffa statens våldsmonopol, men man kan ändå fundera över vad lagarnas tystnad om detta ord beror på.



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront