Rätt & rådligt 2008-11

Sex och samtycke

Det finns inte något annat kapitel i brottsbalken som ändrats så många gånger som 6 kapitlet om sexualbrott. Ändringarna har kommit allt tätare och väcker varje gång häftigt intresse och debatt. Efter de senaste ändringarna 2005 gäller att även en man som är kinesiskt kastrerad kan göra sig skyldig till våldtäkt, se t.ex. häfte 3 för 2008 av Nytt Juridiskt Arkiv del I.

I grova drag gäller f.n. att lagen straffar den som använder våld eller hot för att framtvinga sex med någon annan. Det är också straffbart att förmå annan till sex genom att utnyttja dennes hjälplösa tillstånd. Brottet betecknas våldtäkt. Under andra rubriceringar kriminaliseras att någon förmår annan till sex genom att använda olaga tvång eller genom att missbruka den andres beroendeställning. Det nu sagda tar sikte på straffskyddet för vuxna.

Miljöpartiet uppdrog åt professor emerita Madeleine Leijonhufvud att utreda hur sexualbrottslagstiftningen skulle behöva ändras, om man kriminaliserar samlag o.dyl. utan att den ena parten samtycker. Undersökningen presenterades i början av hösten och kan via partiets hemsida beställas från Thomson Förlag (250 kr). Partiet har också motionerat i riksdagen (Mot 2008/09:Ju 426) om införande av samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen.

Av INGEMAR FOLKE

Skulle Miljöpartiet få gehör för sitt förslag, vilket jag hoppas, måste äntligen sovrummen, höskullarna och andra platser där folk har sex öppnas. För vem? Jo, för de vittnen som åtminstone den ena partnern kommer att behöva för att freda sig mot obefogade beskyllningar om att ha förgripit sig mot den andre utan dennes samtycke.

Vi som uppnått den högre medelåldern, då det egna samlivet många gånger avtar, får nu möjlighet att göra yngre och sexuellt mer aktiva personer en oumbärlig tjänst, nämligen att stå till förfogande som samtyckesvittnen.

Min hustru, som jag talat med om detta, är med på idén. Jag kan tänka mig att vi tillsammans kommer att marknadsföra våra tjänster på dejtingsajter, raggningsställen, swingersklubbar och på tidningarnas kontaktsidor. I reklamen kommer vi att citera ur brev från uppdragsgivare, som tackar oss för att vi skyddat dem mot försök att få uppdragsgivaren oskyldigt dömd. Vi ska på vår hemsida ge exempel på hur lättvindigt domstolarna kommer att döma för våldtäkt o.dyl., när inga vittnen funnits tillstädes för att styrka samtycke.

Själv tänker jag utarbeta en uppsättning etiska regler. De ska i ett första kapitel handla om förhållandet till uppdragsgivaren. Ingående överväganden krävs. Bör vittnet begära att uppdraget bekräftas skriftligen? Bör vittnet alltid utföra uppdraget tillsammans med ett annat samtyckesvittne? Ska vittnet som regel kräva att uppdraget lämnas av bägge/alla deltagare i den tilltänkta aktiviteten, eller kan det räcka att bara en eller ett fåtal deltagare anlitar vittnet? I det senare fallet, ska det anses förenligt med god vittnessed att bevittna aktiviteten i fråga på ett sätt som deltagarna inte kan se, exempelvis via en för dessa dold övervakningskamera?
Principer för arvodering måste också finnas i den etiska koden. Bör vittnet alltid kräva förskottsbetalning? Om uppdraget – av en eller annan anledning - kräver avsevärt mer tid än vad som var förutsatt vid uppdragets lämnande, ska vittnet då ha rätt att lämna platsen, om tilläggsbetalning inte omedelbart erläggs eller säkerhet därför ställs? Svaret på den frågan är som alla inser inte självklart.

Protokollföring av uppdrag är en viktig sak. Ju äldre man blir desto sämre minne. Detta måste därför kunna friskas upp av förda anteckningar. Deltagarna kanske vill vara anonyma för vittnet. Ska det godtas? Tystnadsplikten är självklar. Men om någon uppdragsgivare blir obefogat beskylld – i polisanmälan eller eljest – för brott förövat under utövande av den bevittnade aktiviteten, ska uppdragsgivaren givetvis kunna lösa vittnet från hans eller hennes tystnadsplikt.

Eftersom min hustru har stor erfarenhet av att anordna vuxenutbildning, kommer vi så småningom att lämna verksamheten på fältet och övergå till att utbilda samtyckesvittnen, som därefter ska auktoriseras, helst av EU eller Kommerskollegium, men i nödfall av vårt utbildningsinstitut eller vår branschorganisation. Sedan ska vi tjäna storkovan och slippa slita ut oss på obekväma arbetstider och i usla arbetsmiljöer.


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront