Rätt & rådligt 2008-10

Yttrandefriheten på innetorget

Vi var några som åkte till ett innetorg i en förort för att sälja Folket i Bild/Kulturfront. Då råkade vi ut för två ordningsvakter. De sade att vi inte fick sälja tidningen där utan tillstånd av företagarföreningen som äger centrumanläggningen. Jag är så pass gammal att jag kommer ihåg striden som Täby FNL- grupp hade i det då nybyggda centrumet där. Och som de vann. Så jag undrar om du vet vad för regler och prejudikat som man kan åberopa i den här frågan.
FiB-försäljar
e

Visst finns det fördelar med att vara tillräckligt gammal! Också jag minns hur FNL-gruppen i Täby fick kämpa för att få bedriva försäljning av Vietnambulletiner och penninginsamling till FNL i Täby centrum.

Numera gäller ordningslagen från 1993. I den lagen har man tänkt på innetorgen när man har definierat vad som avses med begreppet offentlig plats. I lagens 1 kapitel 2 § räknas nämligen i punkt 4 upp även ”andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik” (min kursivering).

I kommentaren till lagen (av Carl G. Persson m.fl.) nämns som exempel på typiska offentliga platser enligt denna punkt Täby Centrumanläggning och Sturegallerian i Stockholm. Det som avgör om ett innetorg ska anses som offentlig plats är att det förekommer genomgångstrafik av någon betydelse. Om det bara är när man har ärende till någon av butikerna i anläggningen som man tar vägen in i denna, så talar detta mot att gångar och torg i anläggningen ska anses som offentlig plats. Men att innetorget bara är öppet vissa tider på dygnet hindrar inte att det ändå anses som offentlig plats under öppettiderna.

Av INGEMAR FOLKE

Men vad spelar det då för roll om ett privatägt innetorg enligt ordningslagen ska anses vara offentlig plats? Står försäljaren där med sin tidningsbunt i handen och inte för oväsen och inte i vägen för gångtrafiken, så kan ju ingen, vare sig polisen eller fastighetsägarens representanter, påstå att han stör den allmänna ordningen. Och eftersom innetorget ”stadigvarande används för allmän trafik” och således är offentlig plats, kan markägaren inte hävda att tidningsförsäljaren gör sig skyldig till något brott, vare sig hemfridsbrott, olaga intrång eller egenmäktigt förfarande.

Så länge försäljaren inte säljer andra tidningar än sådana han har i handen eller i en väska eller ryggsäck som han bär, tar han inte marken i anspråk på ett sätt som dess ägare kan ha synpunkter på. Annorlunda blir det om försäljaren tar med sig ett stånd eller bord. Då är det klart att han behöver tillstånd från fastighetsägaren.

Det finns ett gammalt HD-fall från 1971 som emellertid inte betyder särskilt mycket för rätten att sälja FiB/K på offentliga platser. I rättsfallet handlade det om ett privatägt område utanför en galoppbana. Där utanför inhägnaden sålde en person en tidning, som konkurrerade med galoppföretagets program. HD tillät att galoppföretaget fick hindra personen från att sälja sin skrift på företagets mark.

Som man förstår är en sådan situation ovanlig. Skulle man ställa sig utanför en viss butik vid ett innetorg och dela ut flygblad med uppmaning till allmänheten att bojkotta butiken, så är det väl kanske inte otänkbart att man får finna sig i att bli utkörd ur innetorget.

Det kan i sammanhanget vara bra att beväpna sig med argument för sin rätt att sälja tidningar på offentlig plats. Ett sådant argument är att vår tryckfrihetsförordning (TF) en av våra fyra grundlagar, i 6 kapitlet 1 § ger rätt åt varje svensk medborgare eller svensk juridisk person att själv eller med biträde av andra ”till salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter”.

Skulle polisen ingripa mot försäljning av tidningar på offentlig plats utan att försäljaren har gett anledning till det genom att använda sig av bokbord, välja en plats där han står i vägen eller bete sig störande, bör man anmäla polisen till JO.

Vad gör man då om den privata markägarens vakter kör bort tidningsförsäljaren?

Man bör gå dit igen och se till att dokumentera ev. upprepning genom filmning, fotografering eller vittnen. Då är det nog tillrådligt att tidningsförsäljaren inte godvilligt lämnar platsen. Det är bättre om han utan att provocera någon ordningsvakt låter sig bortbäras eller köras iväg på något annat fysiskt påtagligt sätt. Sedan kan det vara idé att tidningsförsäljaren gör en polisanmälan. Det är nämligen rättså troligt att han har blivit utsatt för ett brott från vakternas sida. Brottet kallas olaga tvång.

Men viktigast av allt är att tidningsförsäljaren beter sig på ett sådant sätt att han får allmänheten på sin sida. I ett läge där markägaren riskerar att få den allmänna opinionen på orten emot sig lär han nog få ge med sig.


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront