Rätt & rådligt 2008-9

Al Barakaat i EG-domstolen

Den 3 september 2008 meddelade EG-domstolen på stor avdelning dom i målet mellan Al Barakaat International Foundation från Spånga å ena sidan samt EU:s ministerråd och EU-kommissionen m.fl. på den andra. Domstolen biföll Al Barakaats talan genom att ogiltigförklara en EG-förordning från 2002 varigenom Al Barakaat hade fått sina tillgångar frysta. Ogiltigförklaringen är begränsad såtillvida som den endast har effekt såvitt avser Al Barakaat och en saudisk man vars talan prövades i samma dom. Ogiltigförklaringen är också i tiden begränsad på så sätt att den inte träder i kraft omedelbart; ministerrådet får tid på sig att ersätta förordningen med en annan förordning, dock inte mer än högst tre månader.

Av INGEMAR FOLKE

Bakgrunden till Al Barakaats talan har jag ganska detaljerat beskrivit i min artikel i Tidskrift för Folkets Rättigheter (TfFR 1-2/2006) ”FN och somaliasvenskarna”. En kort rekapitulation: Som ett led i kampen mot terrorismen införde FN:s säkerhetsråd vissa sanktioner mot talibanerna redan 1999. Medlemsstaterna ålades att spärra tillgodohavanden och andra finansiella tillgångar som ägs eller kontrolleras av talibanerna. Efter diverse ytterligare resolutioner och EU-förordningar så resulterar detta på hösten 2001 i att tre svenska medborgare med somalisk bakgrund får sina tillgångar spärrade. Spärren drabbar också Al Barakaat, en förening som bl.a. förmedlar pengar från somalier i exil till deras anhöriga i hemlandet.

Att just dessa personer och organisationer skulle få sina tillgångar spärrade bestämdes av FN:s sanktionskommitté, ett organ som säkerhetsrådet bildade på hösten 1999 för genomförandet av de då beslutade sanktionerna mot talibanerna.

I samband med en omarbetning av bestämmelserna om frysning av tillgångar antar EU:s ministerråd den 27 maj 2002 den förordning som EG-domstolen nu ogiltigförklarar såvitt avser de båda klagandena.

De tre somaliasvenskarna tas efter långt om länge bort från sanktionskommitténs lista och därmed från EU-förordningens lista. Al Barakaat förblir emellertid kvar.
Skälen till att EG-domstolen nu ogiltigförklarar förordningen i den utsträckning så sker är i starkt sammandrag följande. Al Barakaat har inte någon gång, sedan föreningen fördes upp på sanktionslistan, blivit upplyst om eller hörd över vad som lagts föreningen till last. Därigenom har föreningens rätt till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, åsidosatts. Detta fick till följd att principen om ett effektivt domstolsskydd åsidosattes i förhållande till föreningen.

Visserligen var ministerrådet, enligt domstolen, inte skyldigt att upplysa de drabbade personerna och organisationerna om vad som las dem till last i förväg första gången som de fördes upp på listan. Man behövde således inte äventyra den överraskningseffekt som var åsyftad med förordningen. Likaså erkänner domstolen att tvingande säkerhetsskäl kan hindra att vissa uppgifter lämnas till de berörda.

Men det betyder inte att restriktiva åtgärder av det aktuella slaget ”undgår all kontroll från EG-domstolens sida, så snart som det påstås” att åtgärderna ”rör nationell säkerhet och terrorism”. Det ankommer på EG-domstolen att ”förena berättigade säkerhetshänsyn” med ”nödvändigheten” att ”låta den enskilde omfattas av förmånliga förfaranderegler”.

Vid domstolens avvägning av de grundläggande rättigheterna avseende rättvis rättegång gentemot ändamålet med FN:s säkerhetsråds beslut kommer man således fram till att ge ministerrådet bakläxa. Domstolen har däremot inte gått in på om det fanns tillräckliga skäl att föra upp Al Barakaat på listan från början.
Mig förvånade EG-domstolens dom mycket. I min artikel i TfFR har jag hävdat att FN:s medlemsstater inte haft något att välja på annat än att prompt och utan villkor genomföra säkerhetsrådets beslut. Säkerhetsrådet har ju makt enligt stadgarna att tvinga ut sina medlemmar i krig. Skulle man då inte få trampa vissa rättsstatsgarantier under fötterna, så tänkte jag. Det är glädjande att ha haft fel om en sådan sak och att EU nu – om än motvilligt – måste visa musklerna gentemot USA, vars säkerhetstjänst har tillhandahållit den information som legat till grund för besluten i FN:s sanktionskommitté.

Domen väcker emellertid många frågor som måste få sitt svar inom en snar framtid. En sådan fråga är: Anta att ministerrådet gör om den omtvistade EG-förordningen på så sätt att de förtecknade personerna och organisationerna får rätt till information och rätt att yttra sig. Anta att en nationell myndighet eller en myndighet på gemenskapsnivå sedan, efter att ha tagit del av en förtecknad persons försvar, finner att han inte borde vara upptagen på listan. Kan då ministerrådet ta bort honom därifrån? Om så sker, hamnar inte EU i konflikt med FN-stadgan som säger att medlemsstaternas skyldigheter enligt stadgan går före alla andra internationella förpliktelser?

Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront