RÄTT & RÅDLIGT 2008-4

Neutralitet – uppgång eller fall

”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, var Sveriges säkerhetspolitiska formel under det kalla krigets årtionden och ett tag därefter. Sedan har neutraliteten fått ge vika för diverse provisoriska formuleringar. Och i årets utrikespolitiska deklaration nämns varken alliansfriheten eller neutraliteten. Sverige deltar med militär trupp under NATO-kommando i Afghanistan och ställer sig i spetsen för EU-projektet Nordic Battle Group, en insatsstyrka avsedd att skickas ut i världen på diverse uppdrag av skiftande slag. Samtidigt får nästan inga ungdomar göra värnplikten.

I en nyutkommen bok av professorn i folkrätt Ove Bring, Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia (Atlantis 2008), stänks såar av juridiskt vigvatten på dessa politiska förändringar. ”I dagens läge är neutraliteten överspelad som medveten policy och saknar tillämplighet i de flesta framtidsscenarier”, heter det bl.a. Och lite längre fram: ”Även alliansfriheten börjar sakna strategiskt innehåll i en värld där nya samarbetsformer ständigt utvecklas för att möta nya hot.”

Av INGEMAR FOLKE

 Att den här typen av modebetonade uttalanden återfinns i en bok som i huvudsak behandlar företeelserna neutralitet och gemensam (kollektiv) säkerhet i ett historiskt perspektiv tycker jag är särskilt underligt. Den som inte har ser längre än säg 40 år bakåt kan ju möjligen tro att det var inom ramen för en historisk parentes som Sverige var alliansfritt och särskilt betonade sin neutralitetspolitik utåt.

Som emellertid framgår av Brings bok har Sverige vid åtskilliga tillfällen under de senaste 3-400 åren avgett neutralitetsförklaringar och sedan 1834 närmast kontinuerligt fört en utrikespolitik med siktet uttryckligen inställt på att vara neutral i händelse av krig i omvärlden.

Sverige har också haft förmånen av fred under närmare 200 år. Till freden har naturligtvis i hög grad bidragit vårt geopolitiska läge efter 1808-09 års krig.  Men ändå är det konstigt att lärda män som Bring och andra med sådan entusiasm är beredda att bejaka och med folkrättsliga argument stödja en säkerhetspolitisk omsvängning av så radikal natur som ägt rum under tiden efter Sveriges ansökan om medlemskap i EU.

Tjugu år eller tillochmed ännu mindre är nämligen en mycket kort tid, alldeles för kort för att man ska kunna vara säker på att den eviga fredens tidevarv har inträtt.

Låt oss blicka tillbaka några århundraden! I början av 1600-talet, under den stora oredans tid, var Moskva en tid ockuperat av svensk trupp. Men 200 år senare var det tveksamt om Sverige ens skulle överleva som självständig stat, eller om landet skulle delas jäms med Motala ström mellan Ryssland och Danmark. Även om inte Danmark kan antas bli något hot mot Sverige, så ligger Ryssland idag kvar där det alltid har legat. Tyskland, som ockuperade våra grannländer under andra världskriget, likaså. Och den enda återstående supermakten USA är mäktigare och mera självsvåldig än någonsin.

Det ska mycken historisk blindhet till för att för framtiden utesluta risken för krig där en eller fler av dessa stormakter deltar. Om då Sverige inte genom sin militära styrka kan göra trovärdigt att vi kommer att hålla vårt territorium fritt från de krigförande och deras anläggningar, kommer det att bli kapplöpning hit. Och har vi redan från början gjort klart att vi allierar oss med den ena krigförande parten, kan vårt land bli ett lämpligt förstahandsmål för den andre; sedan får vi se hur mycket solidariteten inom den alliansen är värd.

Under förutsättning att vi har ett eget starkt försvar är alliansfriheten i fred antagligen den bästa lösningen alltjämt för svensk del. Som det nu är med ett minimerat folkligt deltagande i försvaret har Sverige valt det absolut sämsta alternativet: nästan inget försvar och heller ingen allians. Ska en rimlig säkerhetspolitik för svensk del återuppbyggas, kommer det säkerligen att kosta en hel del. Men med tanke på hur mycket pengar som krig drar nuförtiden och de astronomiska värden ett krig förstör är en sådan prioritering antagligen ändå ekonomiskt försvarlig på längre sikt.



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront