RÄTT & RÅDLIGT 2008-2

Lockad till brott

Vid ett rån mot Nationalmuseum år 2000 stals tre mycket värdefulla tavlor, bl.a. ett självporträtt av Rembrandt. Drygt fyra år senare greps en man, K, i USA misstänkt för allvarlig narkotikabrottslighet. Han erbjöd sig att medverka till att självporträttet kom till rätta. Hans erbjudande antogs. I syfte att återskaffa tavlan kontaktade K under polisens överinseende sin son L och några andra personer. Detta ledde till att K och dem han kontaktat bestämde att de skulle träffas i Köpenhamn. Där skulle tavlan överlämnas till den föregivne köparen, P, som dock var FBI-agent. K skulle vid samma tillfälle överlämna 245.000 US-dollar som köpeskilling. Mötet ägde rum. P kontrollerade att tavlan var äkta. Sen slog dansk polis till och grep först den som hade överlämnat tavlan och strax därpå även de övriga personer som hade förmedlat kontakterna med honom och med tavlan. K:s son L var bland de gripna.

Ett förräderi av en far mot en son som hämtat ur ett Shakespearedrama, kan man tycka.

L m.fl. åtalades för grovt häleri. De åtalade invände att de inte skulle ha gjort sig skyldiga till brott, om inte K på polisens uppdrag hade lockat dem att göra det.
Vad vi har att göra med här brukar kallas provokation i juridiska sammanhang. Det anses i svensk rätt tillåtet att polisen provocerar en misstänkt person till något som visar eller bevisar att han är skyldig till det misstänkta brottet. Den som innehar knark t.ex. kan förledas tro att en person är intresserad att köpa knarket, medan han i själva verket är polisman eller någon som agerar på polisens uppdrag. Omedveten härom leder langaren den föregivne köparen till knarkgömman. Sedan är det dags för tillslag.

Exemplet handlar om bevisprovokation, vilket alltså anses tillåtet.

Men antag att polisagentens propå om att få köpa knark i stället får till följd att den andre köper in ett parti, något han annars inte skulle ha gjort. I det fallet har han provocerats att begå ett brott. Sådan brottsprovokation anses förbjuden i Sverige.

Den 20 december förra året utfärdade Riksåklagaren en konsoliderad version av sina riktlinjer för handläggning av provokativa åtgärder. Riktlinjerna behandlar ”sådana provokativa åtgärder som riskerar att föranleda någon att begå ett brott”. NB: Denna formulering täcker in brottsprovokation!

Samma dag utfärdar regeringen direktiv (2007:185) till en utredare om ”vissa polisiära arbetsmetoder”. Regeringen vill att utredaren ska överväga om det bör ”få förekomma provokation som framkallar ett brott som, om provokationen inte hade förekommit, aldrig hade begåtts”.  Man har avundsjukt noterat att polisen i andra länder har vidsträckta befogenheter i det här avseendet, något som inte har undgått den som sett några amerikanska kriminalfilmer.

Vilket träsk regeringen vill dra ner de brottsbekämpande myndigheterna i!

Men en vecka senare förvandlades direktiven i den här delen och RÅ:s riktlinjer till makulatur. Den 28 december meddelade nämligen HD dom i målet mot L m.fl., den förrådde sonen och hans medhjälpare.

HD frikände alla tre, även de två som inte hade klagat själva. HD konstaterade precis som hovrätten att de tre unga männen blivit utsatta för brottsprovokation; de skulle aldrig ha tagit befattning med Rembrandts självporträtt, om inte fadern K med polisens gillande hade förlett dem till det.

Det som förvandlar regeringens direktiv och RÅ:s riktlinjer till makulatur är HD:s skäl. Fem justitieråd drar enhälligt slutsatsen att Europakonventionen om mänskliga rättigheter och Europadomstolens praxis medför att den som av polisen provocerats att begå brott inte får lagföras för detta. Konventionen och denna praxis kan den svenska regeringen inte göra mycket åt, hur gärna den än vill.

Även denna upplösning har något av Shakespeare över sig. Är det ”Slutet gott allting gott” eller ”Lika för lika”?



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront