RÄTT & RÅDLIGT 2007-11

Religionsfrihet – vad är realistiskt?

När jag skrev en artikel om åtalet mot pastor Green för några år sedan, påpekade jag att religionsfriheten enligt vår regeringsform (RF) är en av de ytterst få friheter som inte får begränsas genom vanlig lag. Endast förbuden mot dödsstraff och tortyr är lika ovillkorliga. Jag tillät mig yppa tvivel om det rimliga i att ge religionsfriheten ett fullt så starkt konstitutionellt skydd.

En läsare hörde av sig. Enligt hans uppfattning förtjänar friheten att utöva religion sitt skydd enligt RF. Han påminde om att kampen mot konventikelplakatet, en förordning från 1726 som förbjöd folk att samlas till religionsutövning annat än i hemmet, markerade ett viktigt skede i kampen för demokrati i vårt land. Inte förrän 1858 blev förbudet upphävt.

Uppvuxen i ett frikyrkligt hem som jag är, är det mitt bestämda intryck att troende människor inte är värst intresserade av religionsfrihet. Däremot väckte namninsamlingen för att bevara ”kristendom” som skolämne stort engagemang i frikyrkliga kretsar på sin tid.

Av INGEMAR FOLKE

 Religionsfriheten är i själva verket något som bör ligga den religiöst likgiltige varmt om hjärtat. Den innebär ju också en frihet att slippa religion och en rätt att propagera mot religiösa företeelser och att häda - vilken religion som helst, bör man kanske tillägga i dessa förintelsekonferensernas och rondellhundarnas dagar.

Religionsfrihetens starka skydd i vår RF från 1974 är egentligen följden av ett olycksfall i lagstiftningsarbetet. När grundlagen skulle antas 1973, fanns en bred opinion mot att RF tillät att i stort sett alla demokratiska fri- och rättigheter skulle kunna omintetgöras genom vanlig lag. Att riksdagen ändå antog RF i det skicket berodde på att de oppositionella var utlovade snabba lagändringar.

Under det utredningsarbete som följde i olika omgångar inventerade man vilken grad av skydd som de olika rättigheterna kunde ges. Man kom fram till att lagstiftaren borde ha möjlighet att begränsa exempelvis yttrandefriheten i en mängd olika situationer som inte kunde preciseras i själva grundlagen. Där fick man alltså nöja sig med mer generella formuleringar.

Men religionen framstod under 1970-talet som en så beskedlig och föga livskraftig företeelse att lagstiftaren kunde kosta på sig att ge friheten att utöva den ett absolut skydd mot begränsningar genom vanlig lag. Utredningsförslagen på dessa punkter (liksom tortyrförbudet och förbudet mot dödsstraff) blev alltså ett sätt att blidka opinionen mot den ursprungliga versionen av RF.

Föga kunde lagstiftaren då ana i hur hög grad situationen skulle komma att förändras på bara några decennier. Nu är muslimerna i Sverige fler än pingstvännerna någonsin var. Banden mellan staten och Svenska kyrkan är klippta.

Nu går nye fp-ledaren Jan Björklund ut hårt mot religiösa friskolor. Den som på frågan om hur världen kommit till säger att Gud har skapat den ska enligt Björklund inte få sitt svar godkänt.

I princip är detta riktigt, tycker jag. Skolan och religionen ska hållas isär. Detta skedde i Frankrike redan under 1800-talet. Fast fp får väl i någon mån skylla sig själva att det blivit så här. Det är ju framför allt de nuvarande allianspartierna som velat gynna framväxten av friskolor.

En mer realistisk formulering av religionsfriheten fanns i 1809 års RF. Dess berömda § 16 förpliktade kungen att ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. I praktiken tolererar vi inte större religionsfrihet än så. Den som säger något annat ljuger.



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront