Rätt & rådligt 2007-1

Surrogatmoderskap m m

Ett gift par kan inte få barn på naturlig väg. De far utrikes. Där befruktas ett ägg från kvinnan med spermie från mannen. Det befruktade ägget förs in i livmodern på en kvinna, surrogatmamman, som tillika råkar vara mannens syster. Sedan barnet fötts, erkänner mannen sitt faderskap och tillerkänns med surrogatmammans medgivande ensamvårdnad om barnet. Hans hustru ansöker därefter om tillstånd till adoption av sin makes barn. Mannen och surrogatmamman samtycker. Tingsrätten lämnar tillstånd till adoption. Sedan ändrar sig mannen, överklagar och återkallar i hovrätten sitt samtycke till adoptionen. Hovrätten upphäver tillståndet till adoptionen. Den genetiska modern, nu i skilsmässa från fadern, klagar förgäves till HD. Rättsfallet refereras i Nytt Juridiskt Arkiv 2006 I sidan 505.

I nr 6 för 2002 har jag tagit upp några frågor med anknytning till faderskap. Jag noterade där att av de fem sätt att bli far vilka lagen erkänner, så är biologin ensamt utslagsgivande bara för ett av sätten, nämligen då mannen haft samlag med barnets moder under konceptionstiden men vägrar att bekräfta faderskapet. Saken får då avgöras genom domstols dom. Domstolen skall döma mannen som fader, bara om det är sannolikt att barnet avlats vid samlaget. I de fyra övriga fallen är det sociala faktorer – såsom äktenskap eller samtycke till insemination på maka eller sambo - som i varierande grad blir avgörande.

Av INGEMAR FOLKE

Sedan jag skrev 2002, har rubriken till föräldrabalkens kapitel 1, som tidigare bara handlade om faderskap, ändrats. Den lyder nu: ”Om faderskapet och moderskapet till barn”. Bakgrunden är den 2003 införda möjligheten till äggdonation. I en tillagd paragraf utpekas den kvinna som föder fram barnet som dess moder.

Vad riksdagen däremot inte godtog var s.k. surrogatmoderskap. Därmed avses att den kvinna som föder fram barnet i vissa fall inte skall anses som barnets moder. Hade lagstiftaren accepterat en sådan lösning, skulle den äggdonerande kvinnan, den genetiska modern, i stället fått utpekas som barnets (rättsliga) moder.

Paret i rättsfallet satte sig över denna avsiktliga brist på reglering av surrogatmoderskap, vilket inte på något sätt var brottsligt. De fick i gengäld gå den omvägen att hustrun/den genetiska modern skulle adoptera barnet. De skulle också ha lyckats, om inte mannen i sista stund hade bytt fot och bestämt sig för att skiljas och även återta samtycket till adoption.

En följd av utgången i adoptionsärendet är att den genetiska modern som enligt referatet är den som alltsedan barnets födelse vårdat barnet och som barnet uppfattar som sin mamma kommer att sakna varje rättslig anknytning till barnet. Hon kan inte väcka talan om att få del i vårdnaden och inte heller själv kräva att få träffa barnet.

Två av de fem domarna i HD ville att man i detta fall skulle bortse från mannens återkallelse av samtycke till adoptionen och ändå ge tillstånd till denna. Hade man gjort så, skulle en synnerligen klar och entydig lagregel att förälders samtycke krävs för att dess barn skall få adopteras blivit satt åt sidan.

Jag tycker trots allt att det var bra att inte majoriteten i HD gick på en sådan frirättslig linje. Ibland kan en tillämpning av lagen i det enskilda fallet tyckas oförenlig med det sunda förnuftet och med hjärtats bud. Men, som de gamla romarna sade, lex dura sed lex, en hård lag men dock en lag. Utgången i målet bör tolkas som ett vaktslående kring de gränser riksdagen dragit upp för vad man uppfattar som etiskt försvarbart, när det handlar om människolivets uppkomst och de rättsliga verkningarna av de olika metoder för detta som den moderna tekniken kan erbjuda.


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront