Rätt & Rådligt 3/2006

Ådalen, buggning, förebyggande tvångsmedel

Den 2 februari 2006 beslutade regeringen att skicka sitt förslag till ”lag om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning” till lagrådet för yttrande. Det handlar om militär mot folket. Om utredningsförslaget skrev jag här i spalten i höstas. Enligt regeringens planer skall en proposition i ämnet läggas på riksdagens bord senast den 8 mars. Regeringen föreslår att lagen skall träda i kraft den 1 juli 2006.

I förhållande till utredningsförslaget i SOU 2005:70 gör regeringen ett antal ändringar.

Regeringen anser att stöd från försvaret får begäras bara om det behövs för att förhindra eller ingripa mot handling som ”kan” utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott. Utredningsmannen hade föreslagit att även ”andra sådana omfattande brottsliga grepp på samhället” skulle kunna ge polisen möjlighet att få militärt stöd.

Av INGEMAR FOLKE

Det ser ut som en begränsning i möjligheterna att kalla in militären mot folket. Det behöver dock inte vara så hindrande. Ty hur skall JO i efterhand kunna klandra polisen för att den trodde att ett uppsnappat mejl eller telefonsamtal eller ett misstänkt mönster i någons internetsurfande eller ett buggat samtal innebar att några personer sysslade med straffbar förberedelse eller stämpling till ett sådant brott? De kraftfulla medel polisen har och inom kort förväntas få för informationsinhämtning, varom mera nedan, innebär sannolikt att polisen kommer att hamna i ett svårtolkat överflöd av uppgifter. I detta kan det vara knepigt att skilja får från getter, busstreck från attentatsförberedelser.

En annan förändring som regeringen gör i förhållande till utredningsförslaget är att man inför ett krav på medgivande från regeringen, något som antagligen gör förslaget politiskt mer tilltalande. Eftersom det inte är undantagslöst, behöver det inte begränsa polisens handlingsfrihet i praktiken.

Den 9 februari överlämnade regeringen ytterligare två förslag till lagrådet. Det ena handlar om buggning, det andra om förebyggande användning av tvångsmedel såsom telefonavlyssning. Propositioner i dessa ämnen är att vänta den 22 mars.

Buggning har i lagstiftningssammanhang varit på tapeten i minst 25 år. År 2000 kom det så långt som till lagrådsgranskning men inte vidare till proposition.
I årets lagrådsremiss föreslår regeringen att buggning skall få användas vid förundersökning om brott som har ett minimistraff på minst fyra års fängelse och vid förundersökning om andra brott, om det ”kan antas” att straffvärdet hos det misstänkta brottet är åtminstone fyra år och misstanken dessutom rör vissa uppräknade brottstyper. Bland dessa slag av brott finns så olikartade gärningar som grovt narkotikabrott, grovt barnpornografibrott och grov utpressning. Men i uppräkningen saknas sådana brott mot rikets säkerhet som krigsanstiftan, spioneri av normalgraden och trolöshet vid förhandling med främmande makt. En märklig prioritering, tycker jag. Om man nu skall ta till drastiska tvångsmedel som buggning så skall det väl ändå handla om skydd för viktiga intressen, såsom rikets säkerhet och oberoende. Bodström vill hellre skydda oss mot snusket och hororna på bordellerna.

Samma dag, den 9 februari, fick lagrådet också förslag från regeringen om en lag om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. I förslaget överskrids en gräns som aldrig överträtts gentemot svenska medborgare.

Den gränsen går vid att tvångsmedel hittills bara fått användas för att utreda misstanke om ett redan begånget brott. Men enligt det remitterade förslaget skall polisen kunna få tillstånd av domstol till hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning, redan innan en misstanke om en förövad lagöverträdelse har uppstått. Även till öppnande och undersökning av brev och andra försändelser skall tillstånd kunna beviljas i ett sådant förebyggande syfte.
Vilka brott är det då vilkas förhindrande det skall handla om? Framför allt terroristbrott, förstås, och liknande våldbrott samt vissa grova brott mot rikets säkerhet.

Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront