Rätt & rådligt nr 6-7/05

Domarmaktens oberoende?

En domare i Högsta domstolen, ett justitieråd, har enligt uppgifter i pressen erkänt att han gjort sig skyldig till brott mot sexköpslagen. Vilka följder kan detta få för hans domartjänst?

FiB-läsare

Med tanke på frågans principiella betydelse skulle jag önska att domaren inte lämnar sin tjänst utan föregående rättslig prövning. Då kommer vi nämligen att få se hur de teoretiskt uttänkta mekanismerna i grundlagen fungerar i ett verkligt fall.

Vad är det då för principiella aspekter på detta? Vårt statsskick bygger på en kombination av äldre och nyare läror om hur statsmakten skall fördelas. Den nyare folksuveränitetsprincipen är ledande. I enlighet härmed anges i RF 1 kapitlet att riksdagen är ”folkets främsta företrädare”. Den äldre maktdelningsläran kommer dock till uttryck i RF:s bestämmelser om domstolarna. I 11:2 sägs således: ”Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.”

Av INGEMAR FOLKE

Vikten av domstolarnas oberoende har accentuerats genom den rättskipning som Europadomstolen för mänskliga rättigheter utövar och som våra domstolar och myndigheter, såväl som lagstiftaren, är skyldiga att respektera. Skall en domstol vara verkligt oberoende gentemot den politiska makten, är en första förutsättning självfallet att dess ledamöter är i princip oavsättliga. Det är därför viktigt hur man reglerar de fall där undantag måste göras från denna oavsättlighet.

Enligt den gamla regeringsformen (RF) från 1809 var det en särskilt sammankallad riksrätt som kunde skilja en domare i HD från hans tjänst. I USA finns detta institut kvar (”impeachment”).

Vid den nya regeringsformens tillkomst i början av 1970-talet avskaffades riksrätten hos oss. Vår RF innehåller i stället särskilda bestämmelser som gäller alla ordinarie domare, oberoende av i vilken instans de dömer. Enligt RF 11:5 kan en ordinarie domare skiljas från tjänsten bara på grund av uppnådd pensionsålder eller om han genom brott eller grov eller upprepad försummelse i tjänsten har visat sig uppenbarligen olämplig för denna.

Vad som menas med ”uppenbarligen olämplig” eller vilket brott som röjer en sådan grad av olämplighet framgår inte av förarbetena till RF. Från praxis är dock känt ett fall där en domare fick behålla sin tjänst, fastän han hade dömts för misshandel utanför tjänsten. För jämförelsens skull kan jag nämna att misshandel i normalfallet straffas med fängelse högst två år och att straffet för brott mot sexköpslagen är böter eller fängelse i högst sex månader, dvs. samma straffskala som för snatteri.

När det handlar om domare i lägre instanser än den högsta är det statens ansvarsnämnd som kan besluta att skilja en domare från hans tjänst. Nämndens beslut kan prövas i domstol. Arbetsdomstolen är den högsta instansen i sådana mål. Dessa regler återfinns i vanliga lagar.

Men när det gäller en domare i den högsta instansen, dvs. HD eller Regeringsrätten, finns särskilda regler i RF. Enligt 12:8 är det HD själv som prövar både om en ledamot av HD eller Regeringsrätten har begått brott i utövningen av sin tjänst och om ledamoten skall skiljas från tjänsten. Det är bara JO eller JK som kan ta initiativet till att sådana mål kommer upp.

När detta skrivs, har kvällstidningarna redan gått ut med HD-domarens namn och bild. Justitiekanslern har enligt pressuppgifter öppnat ett ärende. Hur detta slutligt kommer att avlöpa är inte avgjort ännu. Det vore trist om den giriga lynchmobben i kvällspressen skulle få sista ordet i en så här viktig fråga.


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront