Rätt & rådligt 2004-9

”Det var inte meningen”

säger barnet, när det gjort något dumt och behöver försvara sig mot föräldrars eller andra vuxnas klander. Barnet har vid det laget lärt sig att det är mer ursäktligt att göra fel av slarv eller obetänksamhet än att göra det avsiktligt.

I vår brottsbalk är huvudregeln att endast uppsåtliga brott är straffbara. Bestämmelsen om det finns redan i 1 kapitlet 2 §. I brottsbeskrivningarna längre fram i balken sägs därför inget om uppsåt vid de flesta brott.

Men brottsbalken definierar inte vad uppsåt är för något. Om uppsåtsbegreppet finns dock mycket att hämta i andra rättskällor, dvs. förarbeten till lagen, domstolarnas rättspraxis och den rättsvetenskapliga litteraturen.

Av INGEMAR FOLKE

I det allmänna språkbruket framstår nog ”uppsåt” som liktydigt med ”avsikt”. Men detta är bara en av flera uppsåtsformer, den som juristerna kallar direkt uppsåt. En gärningsman som vill ta livet av sin ovän och därför placerar en sprängladdning på det flygplan ovännen skall färdas med har direkt uppsåt till ovännens död.

Till de andra passagerarnas död har gärningsmannen indirekt uppsåt. Han inser nämligen att de nödvändigt måste stryka med som en följd av hans handling, men dessa dödsfall är inget han eftersträvar.

Hittills har man inom straffrätten laborerat med en tredje form av uppsåt, s.k. eventuellt uppsåt. För att domaren skall kunna döma för ett brott förövat med eventuellt uppsåt skall han utföra en prövning i två steg. I det första steget har domaren att besvara frågan huruvida den åtalade har insett risken för den brottsliga effekten eller omständigheten. Besvaras frågan med ja, går man vidare till nästa steg. Då skall domaren pröva om den åtalade är så hänsynslös att han skulle ha gjort som han gjorde, även om han varit säker på att effekten skulle inträda eller att omständigheten förelåg. Det andra steget kallar juristerna det hypotetiska provet.

Kritiken har gällt det andra steget. Det är ju underligt att man skall göra ett hypotetiskt antagande om hur den åtalade skulle ha handlat, om förutsättningarna varit annorlunda än de faktiskt var, och låta detta bli avgörande för om han har haft uppsåt.

I ett par decennier har domstolarna i sin praxis försökt hitta andra sätt att bestämma den nedre gränsen för uppsåt. Där förekommer dessa frågor mycket ofta, inte minst i mål som handlar om dödligt våld. Den som stuckit en kniv i bålen på någon annan invänder att den andres död inte var vad han avsåg och att den inte heller var en nödvändig följd av handlingen. Har han haft uppsåt?

HD har nu bestämt sig för en annan uppsåtsform, likgiltighetsuppsåtet. Detta kommer med all sannolikhet att ersätta det eventuella uppsåtet som den nedersta formen av uppsåt. Redan för ett par år sedan uttalade sig HD till förmån för det. I en dom i april 2004 återkommer en enig HD med stor emfas till ämnet. Ett referat om närmare 30 trycksidor i Nytt Juridiskt Arkiv 2004 (s.176ff.) utvecklar likgiltighetsuppsåtet med en rättsvetenskaplig klarhet som man sällan finner i domar.

Målet gäller en homosexuell HIV-smittad man som haft oskyddade samlag med tio personer. Ingen av dessa smittades. Han åtalades för försök till grov misshandel. I underrätterna dömdes han för dessa brott till flerårigt fängelsestraff. I HD yrkade riksåklagaren i andra hand att mannen skulle dömas för framkallande av fara för annan.

Vad är då likgiltighetsuppsåt enligt HD? För det första att gärningsmannen inser risken för – i det här fallet – effekten; denna förutsättning skiljer sig inte från det första steget i det eventuella uppsåtet. Likgiltighetsuppsåtet innebär vidare att förverkligandet av effekten ”inte utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen”.

Främst med hänsyn till att risken för att överföra smitta är så låg för den som intar bromsmedicin fann HD att den åtalade mannen inte handlat uppsåtligt. Han dömdes i stället för framkallande av fara för annan till ett års fängelse.

Domen är ett tydligt exempel på rättsskapande genom domstolspraxis. Lagstiftaren har genom sin underlåtenhet att definiera uppsåt lämnat över den uppgiften till domstolarna. Dessa har därför inte bara haft makt att definiera, utan även ansett sig kunna omdefiniera ett så centralt begrepp som uppsåt. Men ifall riksdagen stiftar en lag i ämnet, förvandlas många hyllmeter litteratur och överväganden i rättspraxis till makulatur.


Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront