Rätt & rådligt 5-04

När domstolen tar sig ton

Ett av målen för den franska revolutionen var att göra lagen så tydlig att varje form av eget övervägande eller godtycke från domarens sida skulle bli både onödigt och omöjligt. Domaren skulle helt enkelt bli den mun som utsade lagen, ”la bouche qui prononce la loi”.

Om att detta mål inte blivit uppnått vare sig i Frankrike eller något annat land som genomgått en revolution, vare sig borgerligt-demokratisk eller proletärt-socialistisk, eller i något annat land för övrigt heller, kan man ha olika meningar. Man kan antingen se det som en avvikelse, som följden av att samhällsförändringen inte har varit tillräckligt genomgripande för att skaka av sig det förflutnas bojor.

Eller så kan man anse att själva målet är orealistiskt; ett utvecklat samhälle alstrar alltför många olika situationer för att det skall finnas en entydig lag för varje tillfälle, och därför måste den skrivna lagen med nödvändighet generalisera, utgå från vissa typiska fall och ge domaren rimlig möjlighet att anpassa tillämpningen av lagen efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Av INGEMAR FOLKE

Själv lutar jag åt den sistnämnda uppfattningen. Men jag tycker att lagstiftningen i så hög grad som möjligt skall vara så tydlig att den enskilde medborgaren – åtminstone med sakkunnig hjälp – kan förutse utgången av en tvist han är indragen i eller förstå om hans handlande är kriminaliserat eller inte.

Av tradition har svenska jurister känt sig bundna till lagarnas förarbeten, uttalanden som görs av utredningar samt av regeringen och riksdagen under tillkomsten av en lag. Har det funnits minsta stöd i själva lagtextens ordalag för sådana uttalanden, så har svenska jurister vant sig vid att tolka lagen i den anda som lagstiftaren gett uttryck för.

Sådant skulle det bli slut med, sas det inför EU-anslutningen. Lagstiftningen skulle i fortsättningen till stora delar vila på rättsakter från EU. Och sådana saknar oftast förarbeten med den auktoritet som vi brukar tillmäta propositioner och utskottsbetänkanden. I stället är direktiv och förordningar inom EU försedda med ingresser som kan vara några sidor. I dessa ingresser skulle man i stället få leta efter material för lagtolkningen.

Och är man ändå osäker om tolkningen av en rättsakt från EU, så har den nationella domstolen möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Allt det här skulle leda till att den dömande makten fick mer att säga till om än tidigare, hette det – inte utan positiv förväntan - från juristhåll inför EU-anslutningen.
En nyligen meddelad dom från Göta hovrätt ger syn för sägen. Brottmålet den gäller handlar om en konfirmandlärare som hade gått på datakurs och lärt sig göra hemsidor. Hon skrev ihop några lättsamt formulerade texter om de anställda i pastoratet och lade ut på Internet. Syftet var att konfirmanderna skulle få det lättare att orientera sig vid kontakten med pastoratets personal. Hon hade emellertid inte inhämtat samtycke av dem som hon skrev om och inte heller hade hon anmält sitt förfarande till Datainspektionen. Hon blev därför åtalad för brott mot personuppgiftslagen, PuL. För detta dömdes hon till böter av tingsrätten.

Hovrätten inhämtade ett förhandsavgörande från EG-domstolen, eftersom PuL bygger på ett EU-direktiv. Förhandsavgörandet klargjorde att konfirmandlärarens handlande var sådant att det faller under direktivet.

Men därmed var inte utgången given för hovrätten. Man fick såga den åtalades invändningar en efter en. Att hon trots allt blev frikänd berodde på att hennes åsidosättande av reglerna i PuL ansågs vara av ringa beskaffenhet.

Och det är ju för väl att det slutade så. När jag ändå faller i tankar inför hovrättens resonemang så gäller det motiveringarna för att avvisa ett par av hennes invändningar. Hovrätten godtar inte att konfirmandläraren haft ett journalistiskt ändamål, ty hon ville ju bara ”informera en begränsad grupp medlemmar i församlingen” och behövde därför inte göra uppgifterna allmänt tillgängliga på Internet. Hur stor skall en grupp vara för att man skall kunna vända sig till den med journalistiskt uppsåt, kan man undra.

Hovrätten godtog inte heller konfirmandlärarens hänvisningar till yttrandefriheten. De uppgifter hon lade ut på hemsidan var ”av så alldaglig karaktär i förhållande till den typ av uppgifter som yttrandefriheten primärt skall garantera skydd för, att yttrandefrihetens intresse ur det perspektivet inte har någon större tyngd”. Fundera gärna på detta innan ni skriver något på en hemsida, så att ni lägger er på rätt nivå: inte alltför alldagligt men inte heller alltför känsligt eller förtalande!
Men hovrättens domskäl innehåller också en förstucken pik mot den svenska lagstiftarens sätt att i PuL genomföra EU-direktivet. Plus ymniga hänvisningar till EG-domstolens domar från 1969 och framåt, domar som inte ens alla välsorterade advokatbibliotek har plats för. Vi har kommit ytterligare en bra bit från idealet att domaren bara skall uttala lagen. Jag är inte övertygad om att detta bara sker i rättssäkerhetens intresse.



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront