Rätt & rådligt 11/2003

Hur kan det komma sig att polisen får skvallra så mycket om misstänkta personer?

Efter mordet på Anna Lindh har det skrivits oerhört mycket i tidningarna om polisens undersökningar. Mycket detaljerad information om de misstänkta och resultaten av tekniska undersökningar. Är inte detta hemligt? Får tidningarna verkligen publicera sådant, om de får kännedom om det?

Tidningsläsare

Låt oss ta det från början. Uppgift ”som hänför sig till förundersökning i brottmål” skyddas av sekretess enligt sekretesslagen 5 kap. 1 §. Skyddet är inte ovillkorligt. Det gäller bara under förutsättning att ”det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs”.

Vidare gäller sekretess enligt sekretesslagen 9 kap 17 § för ”uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden… i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål”. Här är sekretessen starkare. Bara om det står klart att uppgiften kan röjas utan att någon enskild lider skada eller men, får uppgiften lämnas ut.

Av de uppgifter som publicerats ur mordutredningen får nog åtskilliga anses vara sekretesskyddade enligt den ena eller andra bestämmelsen. En person som är anställd inom polisen eller åklagarväsendet och som ändå lämnar ut en sekretesskyddad uppgift gör sig i princip skyldig till brott mot tystnadsplikt enligt brottsbalken.

Av INGEMAR FOLKE

Men om han lämnar uppgiften till en tidning eller ett annat massmedium för publicering, så bedöms saken enligt andra regler. Enligt TF 1:1 tredje stycket skall det nämligen ”stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften”… Detta är den grundläggande bestämmelsen om meddelarskydd. Den kompletteras i TF med andra regler om rätt till anonymitet och efterforskningsförbud.

TF är ju grundlag och är därmed överordnad både sekretesslagen och brottsbalken. Det är bara om det i TF själv finns ett undantag från meddelarskyddet som detta viker.

Sådana undantag hittar man i TF 7:3. Där görs luckor i meddelarskyddet i tre typer av situationer. Den första gäller grova brott mot rikets säkerhet och aktualiserades i IB-affären. Den kan vi förbigå i det här sammanhanget.

Den andra situationen är att någon lämnar ut en sekretessbelagd handling, alltså ett dokument eller en bild i dess helhet. Det är uppenbarligen vad som har skett, då medierna kunde publicera bilder av en misstänkt person från övervakningskamera inom NK. Och här har Justitiekanslern också inlett förundersökning för att ta reda på vem eller vilka som har läckt.

Den tredje typen av undantag från meddelarskyddet är att någon åsidosätter en tystnadsplikt som anges i en särskild lag. Denna särskilda lag är 16 kap. i sekretesslagen. Där räknas de meddelarskyddsbrytande tystnadsplikterna upp. När det gäller förundersökning i brottmål så finns det framför allt en tystnadsplikt som är tillräckligt kvalificerad för att tas upp här. Och då handlar det om sådant som telefonavlyssning.

I övrigt är det lagliga utrymmet för läckor från polisen till pressen betydande. Och det är klart att detta är ett stort handikapp för den misstänktes försvar. Advokatens tystnadsplikt enligt reglerna om god advokatsed är nämligen så kvalificerad att den bryter meddelarskyddet. Så även om advokaten inte skulle vara särskilt förbjuden att yppa någon viss uppgift, så skulle han kunna kommas åt med hjälp av denna lucka i meddelarskyddet.

I det här läget har advokatsamfundets generalsekreterare yttrat sig i TV och sagt att man borde se över TF:s regler om meddelarskydd.

Jag kan inte hålla med. Även om meddelarskyddet nog kan missbrukas i åtskilliga situationer, så är dess funktion att skydda personer som har viktig information att förmedla alltför betydelsefull för att det skall urholkas ännu mer. Och om det skulle anses tillräckligt viktigt att stoppa till läckor ur förundersökningar, så finns det andra vägar att gå som skonar TF. En sådan väg är att skärpa den grundläggande sekretessregeln i 5 kap. 1 § sekretesslagen. En annan – mer äventyrlig metod – vore att plocka in ytterligare en inskränkning i 16 kap. sekretesslagen.

Och vill man göra advokaten mer jämspelt med polisen, kunde man ju överväga att släppa något på inskränkningen i hans meddelarskydd. Att uppgifter som han fått från sin klient skall ha största möjliga skydd är ju självklart. Men varför skall advokaten i alla lägen vara förbjuden att läcka sådant som han fått t.ex. från polisen, även om det efter bokstaven skulle strida mot god advokatsed att bryta en tystnadsplikt han blivit ålagd av domstol?



Ingemar Folke är adokat i Stockholm och skriver spalten Rätt & rådligt i Folket i Bild/Kulturfront