Lapp-ska-vara-lapp-politiken

År 1828 lades en motion i adelsståndet av bergsrådet Carl Magnus af Robson till rennomadismens försvar. Lapparna hotades av koloniserande småbrukare och deras kultur måste räddas. Staten borde därför dra en gräns för koloniseringen och allt ovan denna gräns skulle bli samernas land för evärdeliga tider, det "fädernesland som de ägde före våra dagar". Då tänkte bara några få som bergsrådet, idag har samefrågan bolat in sig i vårt dåliga samvete.A

Enmansutredaren Sven Heurgren tänker i samma banor, när han med betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25) förbereder ratificeringen av ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolks rättigheter. Samerna ska få ett betydande inflytande över bortåt en tredjedel av landets yta, inklusive rätten till jakt och fiske. ändå gör han inte ens klart vem som är same och om samerna någonsin haft ett fädernesland. Och om nu samerna ska räknas som ursprungsfolk och tillerkännas särskilda rättigheter, varför ska en halv miljon icke-samer i Norrland - ursprungsfolk även de - förlora motsvarande rättigheter?

Av KNUT CARLQVIST

Vem är same? Det är inget man funderar över till vardags. Om någon säger att han är same, så är han det. Det är också den juridiska definitionen, den första Heurgren nämner. "Därutöver brukar några objektiva förutsättningar anges, varav den språkliga anknytningen är en av de viktigaste", fortsätter han. Med språklig anknytning avses inte att man talar samiska, flertalet samer - även renägare - gör det inte. Innebörden framgår av Sametingslagen (1992:1433): Same är den som anser sig vara same och gör sannolikt att någon av hans föräldrar eller far- eller morföräldrar haft samiska som språk i hemmet, eller har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.

Den som är född av samiska föräldrar men inte anser sig vara same är alltså inte same. Den som kan göra sannolikt - hur nu det ska prövas - att morfar talade samiska i hemmet, han får kalla sig same. Anta att denne morfar var gift med en icke-samisk kassörska på Koop i Kiruna och fick en son som flyttade till Stockholm och gifte sig med en skånska. Deras barn kan då betrakta sig som samer, fast de på sin höjd är kvartssamer. På sin höjd, eftersom morfars mor kan vara en uppflyttad småbrukardotter. Ingifte mellan samer och övriga norrlänningar har såvitt arkeologerna har kunnat utröna pågått i ett par tusen år och har ingalunda upphört.

Det fördelaktigaste man kan säga om definitionen är att den inte bygger på renrasighet. Blodgruppsundersökningar har som väntat visat att så gott som alla norrlänningar har samiskt påbrå och vice versa.

Om det är svårt att definiera vem som är svensk utan att titta i passet, så är det alltså än svårare att säga vem som är same. Likafullt ägnar sig de lagkloka åt att ta fram definitioner. Skälet för det är att med samiskheten följer rättigheter, framför allt rätten att bedriva renskötsel. Går Heurgrens förslag till anpassning till ILO-konvention 169 igenom, så blir dessa rättigheter substantiella. För den skull behöver vi inte befara att samerna genomgår samma explosiva folkökning som Navajo-indianerna, när de gavs särskilda rättigheter. Den här galenskapen är det system i.

Bästa bakgrunden ger nog Lennart Lundmarks bok Så länge vi har marker, Prisma 1998. Författarens hjärta bultar för samerna men han är också skolad historiker. Han håller hygglig distans och när det bränns duckar han: Det där är något som samerna får göra upp sinsemellan. Ja, det låter sig sägas. Men om svenska staten backar upp den ena sidan?

Lundmark menar att bergsrådets hållning är kulturnationalistisk och härleder den till de romantiska strömningarna kring år 1800: "Folkens särart skulle vara grunden för deras nationer". Och eftersom samerna hade andra seder och talade ett annat språk så borde väl med tiden en samisk stat uppstå. Men han inser att af Robson knappast tänkte så långt, han ville egentligen bara skjuta upp det oundvikliga. Och tänker man efter var också adelns dagar räknade år 1828, ståndssamhället var på fallrepet. Samerna var olycksbröder.

Snurrigt blir det däremot när Lundmark ser romantiken som en reaktion mot Franska revolutionen. Vilken romantik? Johann Gottfried Herder skrev sina viktigaste verk före revolutionen och romantikerna var som regel revolutionsvänliga, om än svärmare. Att Napoleons kejserliga framfart gjorde dem till patrioter är inget att undra över, inte heller att de kantrade till mörkaste reaktion på 1810-talet. Men redan Herder förespråkade en tysk nationalstat (en revolutionär ståndpunkt i ett Tyskland splittrat av småfurstar och junkrar) och manteln axlades av Heinrich Heine och det Unga Tyskland på 30-talet. Som de franska republikanerna 1789 ville de lägga medborgarskapet till grund för staten, inte etniciteten. Och just detta finner Lundmark "kliniskt och kulturlöst" och förklarar: "Eftersom ingen skall ha några särskilda rättigheter så skall alla anpassa sig till det språk och den kultur som staten bestämmer sig för. Det betyder att minoriteter i bästa fall tolereras, men att deras särdrag inte uppmuntras".

Det är vackert sagt. Men den franska revolutionen gick ut på att inte erkänna några särskilda rättigheter, den sopade undan hela det system av privilegier baserade på bördsrätt som konstituerade l´ancien régime, även de som grundades på etnicitet och religiös anknytning. Om en folkgrupp ges privilegier så missgynnas andra. Privilegiets baksida är diskrimineringen. En stat kan endera bygga på medborgarrätt och likhet inför lagen, eller på särskilda rättigheter och furstar som fingerfärdigt balanserar olika grupper mot varandra. Det är bara att välja.

Nationalstaten bygger inte, hur ofta det än påstås i Dagens Nyheter, på etnisk renhet. Den är en högst prosaisk konsekvens av att flernationella statsbildningar faller sönder i rivalitet och folkhat. De nordiska länderna har grovt sett haft samma gränser i tusen år och det är inte för att någon har tänkt, utan för att det blir enklare så: ekonomiskt, administrativt och språkligt. Ingen stormakt har heller funnit det mödan värt att lägga under sig området. Små etniska grupper och inflyttade minoriteter har integrerats över tiden. Eftersom deras språk inte kan användas som riksspråk, så tvingas de naturligtvis lära sig svenska om de vill göra ämbetskarriär. Samma öde har drabbat de svenska dialekterna. Hälsingemålet och gutamålet har inte heller mötts med ovationer. Men när Gustav Vasa lät översätta Bibeln för att åstadkomma rättning i svenska språket så ombesörjde han också en finsk utgåva och hans efterträdare såg till att prästerna lärde sig samiska för att kunna sprida evangelium och göra samerna till en del av nationen. Inte slå ihjäl dem, alltså.

Om bergsrådet var kulturnationalist så var han det uppenbart inte i nationalstatlig mening. Han önskade ge samerna vissa privilegier och skilja dem från statskroppen av samma skäl som han önskade bevara adelsståndet. Hans ståndpunkt är förborgerlig.

När man inser det blir den svenska samepolitik som följer efter 1828 begriplig.

Den adliga kampanjen för samernas särart övergick mot slutet av 1800-talet i lapp-ska-vara-lapp-politiken och beledsagades av föreställningar om att samebarn inte borde gå i svensk skola, då det skulle göra dem bekväma och mindre lämpade för det kärva livet på fjället. Den förverkligades omsider med 1928 års renbeteslag, där det fastslogs att endast samer hade rätt att bedriva renskötsel.

Renskötseln är den enda etniska näringen i landet. För att få driva renskötsel och ha tillgång till bete måste man tillhöra en sameby. Medlem blir man efter inval. Det är alltså renägarna som bestämmer vilka som ska beviljas medlemsskap och rösträtten inom byn är viktad efter antalet djur. Att äga många djur betyder att man har mycket att säga till om. Samebyn är alltså organiserad som det medeltida skrået med den skillnaden, att mästarna i skrået hade en röst var. Konkurrensbegränsningen motiveras med att renbetet är en ändlig resurs. Lundmark har inget att invända mot detta system, trots att han talar om renbeteslagen som ett uttryck för den "rasistiska lapp-ska-vara-lapp-politiken". Däremot påtalar han en annan konsekvens, att lagen i praktiken leder till att *endast den är same som har renskötselrätt*.

Idag räknar samebyarna omkring 2 500 medlemmar medan antalet samer utan renskötselrätt är cirka 15 000. Det finns alltså samer och samer, och renägarna utgör en sjundedel av dem. Då hjordarna vuxit i takt med den sjunkande lönsamheten är det i praktiken omöjligt för en utanförstående att slå sig in i samebyn. Det betyder i sin tur att samerna utanför byn sakta assimileras i storsamhället, medan renägarna - den hårda kärnan - förvaltar samiskheten. Etnicitet och ekonomiskt intresse smälter samman.

Tvetydigheten i begreppet same upphör dock inte ens i samebyn. Barn till renägare ärver renskötselrätten, även om fadern eller modern varit gift med en icke-same. Det finns renägare som är lika mycket samer som vilken pitebo som helst. Men intresset genererar samisk identitet, och ju besvärligare det ekonomiska läget, desto militantare samer.

Sametinget, den myndighet som äger att disponera de pengar som avsatts för den samiska kulturens bevarande, präglas därför av motsättningar, främst den mellan renägare och icke-renägare. Den samiska aktivism, som på sistone tagit sig uttryck i olaga jakt på björn och - förmodligen - i attentat mot kraftledningar, har sin bas bland renägarna. Men även om det blivit svårare att avyttra renkött efter Tjernobylkatastrofen, så är grundproblemet att extensiv boskapskötsel med stigande levnadskostnader måste bli olönsam i sig. Och renskötseln har fastnat i en ond cirkel: Eftersom konkurrensen är satt ur spel är renägarna tvungna att hålla så många djur som möjligt, trycket ökar på betesmarkerna och när vägs ände skymtar kommer slagorden: Sameland - Sápmi - ska en gång bli verklighet.

Nationalismen ska inte underskattas, den är behändig. även om Sápmi aldrig blir verklighet, så är hotet tillräckligt för att tvinga fram eftergifter, privilegier. Samerna är tungt subventionerade (260 mkr/år, ersättningar oräknat) och lejonparten av pengarna hamnar hos samebyarna. ändå vänder sig aktivisterna ut mot världen och förkunnar att de fråntagits sin mark och berövats sitt språk och sin kultur (se till exempel www.sametinget.se). Sådant kostar på, särskilt för hjärtnupna svenska politiker. Därav den taffliga hanteringen av konflikten.

I själva verket präglas Heurgrens utredning av 1928 års tänkande. ILO-konventionen kräver en starkt skyddad rätt till mark för ursprungsfolken, innefattande rätten till jakt och fiske. Renbetena, 137 000 kvadratkilometer mark, är av två slag. För de lägre belägna vinterbetesmarkerna, som också brukas av bönder och skogsägare, föreslås "en generell regel som innebär att åtgärder som medför mer än ringa olägenheter för renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske inte är tillåtna. Den bör inte ta sikte på skogsbruket utan på all markanvändning" (s 165). För folkhushållet lönsamma näringar ska alltså vika för en kraftigt subventionerad och olönsam näring. Till det kommer året om-markerna ovan trädgränsen, som idag i huvudsak är kronomark, där samer ska tillerkännas än större rättigheter, bland annat rätten att sälja jakt- och fiskekort till turister. Ska konventionen tolkas bokstavligt ska de också kompenseras för intrång och få andel i vinsten för den händelse gruvdrift kommer till stånd, en rätt som inte tillkommer landets övriga medborgare. Just här tassar Heurgren åh! så försiktigt.

Generaltanken i utredningen är följande: "Vinterbetesmarkerna har stor betydelse för samernas möjligheter att bedriva sin traditionella verksamhet, renskötsel. Renskötseln utgör i sin tur den huvudsakliga grunden för den samiska kulturen och samernas möjlighet till ekonomisk självständighet och utveckling" (s 159). Notera hur behändigt den samiska kulturen och det samiska intresset blir identiska med samebyns kultur och intresse. Sex av sju samer kommer ju aldrig att åtnjuta några rättigheter till renbetesmarkerna, de får inte ens fiska på fjället.

1999 års utredning har därför hamnat i samma dilemma som den som föregick 1928 års renbeteslag. Det är inte förenligt med svensk lagstiftning att utsträcka privilegier - nyttjanderätt eller äganderätt - till etniska grupper. Alltså begränsas den till en juridisk person: samebyn. Men för att tillmötesgå konventionen som bygger på just etnicitet tvingas Heurgren tala om rättigheterna som vore de samiska. Han vet mycket väl var skon klämmer:

"Exempelvis kan det ifrågasättas om statens reglering av förutsättningarna för att samer skall få utöva renskötselrätten (medlemsskap i sameby) samt myndigheternas befogenhet att bestämma om indelning i byområden överensstämmer med konventionens krav på att samerna skall ha en starkt skyddad rätt till besittning och och nyttjande av mark. Enligt min mening står dock dessa bestämmelser inte klart i strid med konventionens krav på det sätt som förbudet att disponera över jakt- och fiskerätten gör. Reglerna har heller inte kritiserats på samma sätt av samerna" (min kursiv, s 157).

I klartext: Sametinget har inget att invända mot lapp-ska-vara-lapp-politiken och framför allt inget att invända mot att vissa samer är mer samer än andra. Vad vi hör är renägarnas röst. Och juristen Heurgren sitter i ett politiskt skruvstäd: politikerna vågar inte ta en konfrontation med ILO och kryper för den växande rättighetsfundamentalismen i Europa. Regeringen förordade i en lagrådsremiss nyligen angående minoritetsspråkskonventionen att samer ska ha rätt att föra sin talan i svensk domstol på samiska, vare sig de är svensktalande eller inte. De ska inte diskrimineras. "Regeringen vill vidare påpeka på den betydelse som en stark ställning för de nationella minoriteterna har för det internationella umgänget och samarbetet". Av vilket vi kan förstå att ministrarna vill skina som ostar på konferenserna.

Men är det verkligen diskriminering att undervisa samiska barn i svenska? Att begära av svenska medborgare att de talar svenska? Det är inget selektivt tvång riktat mot samer. Alla barn får lära sig läsa och skriva svenska eftersom det är en förutsättning för att de ska kunna åtnjuta sina rättigheter. Sekelskiftestanken att samiska barn inte borde gå i svensk skola, det vore däremot diskriminering. Men det är dit vi är på väg.

Samerna i Heurgrens utredning, Lars Nila Lasko och Lars Anders Baer, gillar att den nya ILO-konventionen tar avstånd från integration och assimilering. De ser gärna att skillnaden mellan samer och icke-samer växer, eller rättare: skillnaden mellan renägare och övriga medborgare, inklusive naturaliserade samer. De påpekar att konventionen ger ursprungsfolken rätten att "utveckla sin egen kultur utifrån sin egen identitet", naturligtvis utan att gå in på vems egna kultur det gäller. Och de hoppas på "en uppgörelse med vårt gemensamma förflutna", det vill säga: kompensation till renägarna för begångna oförrätter. Undertexten är att samerna är offer för förtryck. Lundmarks bok talar för motsatsen: Samerna har behandlats bättre än den övriga befolkningen. Undantaget är den period som föregick 1928 års renbeteslag, men det är just den tidens särartstänkande som präglar Lasko och Baer.

När det kommer till kritan handlar det ändå om hur samebyarnas ekonomi ska stagas upp. "En möjlighet för samerna att upplåta sin rätt till jakt och fiske till utomstående skulle därför leda till att samernas möjlighet att försörja sig på en för dem traditionell verksamhet skulle stärkas", skriver Heurgren (s 163). Hur nu försäljning av jakt- och fiskekort kan vara en traditionell samisk verksamhet. Men "en kommersialisering av den resursbas som samernas jakt- och fiskerätt utgör representerar en helt annan potential än jakt och fiske för avsalu, som endast kan ge ett litet antal personer en svag försörjning". Ja, samebyarnas medlemmar skulle bli ett välbärgat frälse. De kan låta renarna löpa. Heurgrens argument är att rätten till överlåtelse följer av jakt- och fiskerätten, det gäller ju för alla andra. Så talar en jurist. Men det finns invändningar.

Grundfrågan är om extensiv renskötsel ska jämställas med jordbruk som grund för äganderätt. Renhjordarna rör sig över väldiga arealer. Innebär det att all denna mark, där den inte brukats av andra, ska anses vara samisk av hävd? Och alla sjöar som samer fiskat i?

Nomader ockuperar en ekologisk nisch i landskapet. Samerna var från början strövande renjägare och fiskare och först på 1500-talet övergick de till renskötsel, möjligen för att renbeståndet glesnade. Samerna längre söderut blev jordbrukare. Renskötseln byggde på naturahushållning och byteshandel och betesgränserna fastställdes i ett samspel med den svenska (och i förekommande fall den norska och finska) staten, eftersom staten fann renskötseln nyttig. Staten Sverige ockuperade alltså inte sameland. Staten Sverige utsträckte sin jurisdiktion till ett område där det förut inte fanns någon statlig överhöghet. Inte heller koloniserade Sverige området och tryckte undan samerna. Icke-samer och samer hade levt fredligt sida vid sida i sekler över hela Norrland dessförinnan och fortsatte att göra det. Problem uppstod först när den demografiska skruven drogs åt, när folkförsörjningen i början av 1800-talet krävde nyodling.

Dagens renägare är fullfjädrade aktörer i en marknadsekonomi. Därför bör rennäringen prövas på samma sätt som annan industri och hänsyn tas inte bara till samernas utkomstmöjligheter, utan i lika hög grad till andra inbyggares i avfolkningens norrländska inland.

Nästa invändning: Om samerna av symmetriskäl ska få överlåta jakt- och fiskerätten, borde de då inte också få överlåta renskötselrätten, till exempel till icke-samer? Nej, säger Heurgren. Av någon anledning - förmodligen politisk - upphör kravet på likformighet i lagstiftningen att gälla inför samebyn.

Eftergifter löser inte frågan. Jag kan inte föreställa mig den lösning efter Heurgrens riktlinjer som inte kommer att leda till nya krav, då svenska staten i och med den accepterat renägarnas historieskrivning och det enda som återstår att diskutera är reträttens omfattning.

Anomalierna i samepolitiken kan alla föras tillbaka på det etniska privilegiet. Det är med andra ord dags att göra skillnad på renägare och samer. Jag är överens med regeringen om att den samiska minoriteten är en kulturell tillgång och att det vore olyckligt om det samiska språket gick förlorat. Det är också riktigt att utveckla traditionella samiska näringar. Men att utveckla är inte detsamma som att låta andra, mer lönsamma näringar maka på sig och pumpa in bidrag. Inte heller att kompensera dålig lönsamhet i ett monopol genom att upprätta ett nytt. Har jordbruket genomgått en hårdhänt omställning som drivit tusenden från gård och hem, förstår jag inte varför rennäringen ska ha frikort.

Det som talar mot en lösning av samefrågan är att starka krafter arbetar för att bryta upp nationalstaterna för att bana väg för en l´ancien régime i ny tappning. Det är en medveten politik som bedrivs i syfte att bana väg för en europeisk federation. Och samerna - det vill säga renägarna - tvekar inte att göra gemensam sak med de internationella lobbyorganisationer som bryter väg för stormaktspolitiken. Regeringen bör därför tänka sig för innan den låter ILO agera skiljedomare i svenska angelägenheter. Samerna är visserligen ofta samer, men de är också svenskar. Och staten är sannerligen inte den enda kocken bakom den här soppan.

TfFR 4/1999

(Tryckt även i Salt, 1/1999, med rubriken Skilj på renägare och samer)