I år uppmärksammades Karl Xll:s dödsdag av att fyra Stockholmstidningar samordnat hängde ut 62 personer som nazister, många dömda för grova brott men vissa utan andra fläckar på sig än att ha arrangerat konserter med vit makt-musik eller vara utgivare av något nazistiskt blad.

Varför nazismen inte bör förbjudas

I Stockholm hölls den 30 november 1999 en debatt på temat om nazistiska organisationer borde förbjudas i lag, t.ex. genom att deltagande kriminaliserades. Debatten arrangerades av svenska avdelningen av internationella juristkommissionen. Mot varandra stod Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander, som argumenterade mot ett organisationsförbud, och journalisten och juristen Jesús Alcalá, som inte kunde se några principiella invändningar mot ett sådant.

Av TOR BERGMAN

Alcalás argument – hans enda – var av moraliskt slag. Alcalás moral krävde att just de nazistiska organisationerna skall förbjudas. Det betänkliga med den hållningen visade sig när debatten lämnades fri och en mötesdeltagare krävde att också KPML(r) skulle förbjudas. Den enes moral är således inte den andres, och att med majoritetsbeslut avgöra vilka organisationer som skall vara tillåtna och vilka som skall förbjudas, är ju ingen lysande idé i ett samhälle som vill hävda sig vara demokratiskt styrt. Över huvud taget bör man se upp, när politiker tar ordet moral i sin mun. 1999 är ju året då USA:s och Västeuropas politiker fört anfallskrig mot Jugoslavien och till stöd för bomberna mot barnsjukhus och bostadsområden åberopat sin höga moral.

En viktig fråga när man diskuterar frågan om förbud mot nazistiska organisationer är naturligtvis, om man därigenom uppnår något positivt. Kommer man tillrätta med problemet nazism? En blick på den svenska historie är till hjälp. Svenska Dagbladet beskrev i sin huvudledare den 30 november 1999 de namngivna nazisterna som ”losers”. Det låter troligt. Det rör sig alltså t ex om unga arbetslösa män, som i budgetsaneringens spår utsorterats från samhället och därigenom lärt sig att hata detta. Under större delen av trettiotalet styrdes Sverige av en koalitionsregering med Per Albin Hansson som statsminister. Då fördes en helt annan politik. För att de arbetslösa inte skulle utsorteras ur samhället och attraheras av extremism och kriminalitet, höjdes arbetslöshetsersättningarna. Höga blev de förvisso inte, men de var inte så låga, att det var omöjligt att överleva på dem. Och för dem som likväl drogs till nazismen väntade inte uteslutning ur facket och avsked från arbetet.

Debatten om att förbjuda nazismen är ingalunda ny. Den fördes också på trettiotalet. En utredning tillsattes som lade fram ett lagförslag som skulle göra det möjligt att upplösa nazistiska och kommunistiska organisationer. Svea hovrätt skulle kunna besluta detta på talan av justitiekanslern.

När Karl Schlyter, den socialdemokratiske justitieministern i Per Albin Hanssons regering, tog ställning i den här frågan, bestämde han sig för att inte gå vidare med saken.

Den svenska trettiotalspolitiken gick alltså ut på att staten hade förpliktelser gentemot alla i samhället och att nazismen skulle motverkas med andra medel än lagstiftning.

Den svenska nittiotalspolitiken skiljer sig påtagligt från trettiotalspolitiken. Det är inte fel att påstå att nittiotalspolitiken har främjat framväxten av våldsbrottsligheten med nazistiska förtecken. Det egentliga problemet är alltså den grova kriminaliteten som sådan. Mot den finns alla de lagar som behövs. Mord är straffbart, likaså rån, misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak m m. Vidare har vi poliser, åklagare och domstolar. Man kan säkert diskutera enskildheter i hur rättsväsendet fungerar, och Svante Nycander tog en poäng i debatten med Jesús Alcalá när han kritiserade det förhållandet att även rättsväsendet fått bidra till nittiotalets budgetsanering.

Även om det är de principiella skälen som talar mot att nazistiska organisationer skall förbjudas i lag, bör man inte bortse från att även rent praktiska skäl talar i samma riktning. Ett förbud skulle bara bli ett slag i luften.

Aftonbladet redogjorde den 30 november 1999 för hur vissa av de samma dag namngivna nazisterna känner varandra. Tidningen skrev bl a: ”Det nazistiska nätverket i Sverige bygger inte på medlemskap och ledarskap. Det består av informella kopplingar mellan olika centrala personer.” Sedan angav tidningen med utgångspunkt från polismorden i Malexander hur olika personer skulle känna varandra. Det hela såg ut som ett kaotiskt kopplingsschema. Vad vi har att göra med är således inga vanliga ideella föreningar, som antar ett namn som de behåller, håller årsmöten, antar stadgar, väljer styrelse osv. I stället rör det sig om helt lösliga sammanslutningar, där folk går in och ut, och som byter namn från ena dagen till nästa. En lagstiftning av det slag Jesús Alcalá önskar skulle enbart kunna få symbolisk betydelse som ett medel för att bekämpa nazismen. Den skulle vara desto allvarligare från demokratisk synpunkt.

TfFR 3/1999