Inte under Natokrigets första dagar, utan eftertänksamt i september 1999, offentliggjordes ett norskt upprop mot Natos nya, aggressiva uppgifter. Det uppvisar desto mer av imponerande tydlighet och social och politisk bredd motsvarande hela det norska folket.

Norrmän säger nej till det nya Nato

Den 24 april 1999 beslöt Nato att anta ett nytt strategiskt koncept. Det som för femtio år sedan lanserades som en försvarspakt är nu också en angreppsmakt. Det nya Nato ger sig själv rätt att genomföra militära aktioner också utanför alliansens område – ”out of area”.
Det nya Nato förbehåller sig rätten att ingripa på andra håll i världen där de finner det nödvändigt, för att lösa sociala svårigheter och väpnade konflikter, för att bekämpa terrorism och organiserad kriminalitet och för att hantera varje potentiell kris eller politisk konflikt som kan få säkerhetsmässiga konsekvenser för alliansen. Aktionerna kan igångsättas utan FN:s godkännande. Denna strategi innebär en ytterligare försvagning av världsorganisationen, bryter FN-stadgan och reser allvarliga folkrättsliga problem.
Genom krigshandlingarna i Jugoslavien har Nato med USA som central pådrivare föregripit och utprövat sin nya strategi.
Undertecknade, Natoanhängare och Natomotståndare, önskar icke Nato som självutnämnd världspolis. Vi säger NEJ TILL DET NYA NATO.


Åge Aleksandersen
Erik Bye
Mette Newth
Odd Børretzen
Dag Solstad
Georg Johannesen
Tor Erling Staff
Jostein Gaarder
Dag Østerberg
Finn Skårderud
Arne Skouen
Thomas Mathiesen
Thomas Hylland Eriksen
Johan Galtung
Arne Martin Klausen
Jakob Jervell
Tove Bull
Dag Hareide
Johs. Andenæs
Haagen Ringnes
Mette Janson
Thor Heyerdahl
Stein Mehren
Astrid Brekken
Francis Sejersted
Kjartan Fløgstad
Erik Fosnes Hansen

Bland ovanstående första undertecknare märks ordföranden i stortingets kommitté för Nobels fredspris, Francis Sejersted, och den för TfFR:s läsare redan bekante rättslärde, pensionerade justitierådet och professorn Johs. Andenæs. Namninsamling påbörjades därefter. Från politikens värld har underskrifter kommit från bland andra förre statsministern Per Borten och företrädare för Venstre och Socialistisk venstre, Arbeiderpartiet, Norges kommunistiska parti, Nei til EU, Röd Valgallians och Arbeidernes kommunistparti (m-l). Tretton fackförbundsledare har undertecknat, varav tio på LO-området. Svenska motståndare mot Kosovokriget och den nya internationella laglösheten uppträdde inte gemensamt på detta sätt, varför många och viktiga röster aldrig hördes i Sverige. Man måste allvarligt fråga sig varför.

Erik Göthe

Norska Natouppropet

Professor Francis Sejersted motiverade i en lång krönika i Aftenposten varför han undertecknat uppropet mot det nya Nato (se sid. 6):
– En så viktig debatt bör icke desarmeras genom att man avfärdar argumenten med hänvisning till vilka som framför dem. Någon bör gå på tvärs om saken kräver det.
– En ny forskningsrapport från Institutt for forsvarsstudier i Oslo styrker den läsning (av Natos strategidokument) som ligger til grund för uppropet.
– Rapporten heter Stumbling into a new role. Natos out-of-area policy after the Cold War.
– Om bombningarna av den jugoslaviska republiken heter det där att genom dem klargjordes ”att Nato var villigt att spela en fullt oberoende roll och angripa en suverän stat utan uttryckligt mandat från säkerhetsrådet”. Så fortsätter det: ”Det strategiska konceptet från 1999 formaliserade denna nya politik” (som bland annat gick ut på att utan FN-auktorisering kunna angripa suveräna stater utanför Natoområdet). Här refereras till dokumentets paragraf 10. Vidare: ”Tidigare referenser till stöd för operationer med auktorisering från FN eller OSSE är utelämnade, något som markerar Natos oberoende av andra internationella organisationer i dylika ärenden.”
– Och slutligen: ”De geografiska gränserna för Natos ”out-of-area”-engagemeng är ganska löst definierade.” Jag tar detta som belägg för att den läsning som ligger till grund för uppropet är möjlig, och att det följaktligen finns anledning till bekymmer.
– Grunden är naturligvis att den säkerhetspolitiska situationen är så oklar, och att man därför söker ta höjd för alla eventualiteter. Men det är just det som gör (många av) oss oroliga. Det ges för stor handlingsfrihet, kontrollen över maktanvändningen blir försvagad. Oron blir desto större som förre utrikesministern Bjørn Tore Godal går ut och säger att det hur som haver är oväsentligt vad som står i texten, man handlar fritt och obundet.
– Det har hävdats att uppropet återspeglar en blind antiamerikanism. Jag kan inte garantera motiven hos alla undertecknare, men för mig är utgångspunkten snarare den motsatta. Inte så att jag är överens om USA:s politik, alls icke. Min pro-amerikanism ligger på ett djupare plan, i det att jag trots allt ser på USA som en garanti för liberala ideal baserade på misstro mot makten.
– Jag är gammal Natoanhängare. Den stora skillnaden är att medan det gamla Nato hade en väl definerad fiende och ett väl definerat hot, har det nya Nato ingendera.
– Man synes slå in på en väg där hotaspekten och militärt angrepp oberoende av FN träder fram som mer normala reaktionsformer än de bör vara. En relativ förskjutning i riktning av ett mer oberoende Nato kommer med nödvändighet att försvaga FN.
– ”Out-of-area”-aktioner skall bara kunna äga rum i närområdena, men vad är egentligen närområden för en supermakt som USA?
– Natos ”fredsstrategi” var och är baserad på avskräckning. Det är emellertid en fråga om man verkligen kan skapa fred genom avskräckning och hot, eller bara kallt krig, med konstant fara för att det skall kunna utveckla sig till ett varmt krig. Redan filosofen Immanuel Kant (1724–1804) tog upp frågan och ställde sig tvivlande till möjligheten.
– Man tvingas fråga om man i Nato verkligen har tänkt igenom hur provocerande strategiplanen med sin bristande fiendedefinition måste verka på andra länder. Frågans relevans understrykes av att det i Kosovo var en reell möjlighet för väpnad konflikt mellan Nato och de ryska styrkorna.
– Vilka psykologiska och politiska processer tvingas man in i från det ögonblick man bestämmer sig för att gå i krig? Det vill säga, vad kan man uppnå genom att gå i krig? Till och med i förhållande till en situation som den i Kosovo, med Milosevic-regimens extrema brutalitet, måste frågan ställas. Detta har vi påmints om genom ett utspel nyligen från lord Carrington, Natos gamle generalsekreterare, som hävdar att Natos bombningar bidrog till den etniska rensningen.
– Processen fram till strategiplanens tilblivelse har beskrivits som ”Stumbling into a new role”. Det är alltså fråga om en process vars utfall och konsekvenser inte var genomtänkta från början.
– Ironin är att strategin utformades i efterhand, medan bomberna föll över Serbien. Den har därigenom fått prägel av att rationalisera utförda handlingar, ett slags försök att legitimera vad som redan gjorts. För framtiden är detta olyckligt.

/EG

TfFR 3/1999 Se även Nato på papperet i TfFR 1/99