Två böcker skrivna av författare med vitt skilda utgångspunkter och syften skildrar krigsförbrytartribunalen i Haag som redskap för annat än rättvisan. Gowans bok kommer ut på svenska i början av 2000 på förlaget manifest.

Haagtribunalens amerikanska moder

Förenta staternas roll i Balkankrigen har beskrivits av Peter Gowan i boken The Twisted Road to Kosovo utgiven av Labour Focus on Eastern Europe 1999.

Gowan tar fram en rad fakta och uttalanden från amerikanska företrädare som visar att USA planerade bombkriget över ett år innan angreppet genomfördes i mars 1999.

Det kontroversiella med Gowans bok är att den så tydligt avslöjar skarpa motsättningar mellan USA och dess allierade i Europa. Bombkriget mot Jugoslavien var, menar Gowan, ett sätt för USA att tvinga sina allierade under sig och befästa sin hegemo­ni i Europa.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Det går också att finna stöd för den uppfattningen i en bok från 1997 om krigsförbrytartribunalen i Haag, Balkan Justice på Carolina Academic Press. Boken är skriven av Michael P. Scharf som var rättslig rådgivare för FN-frågor vid amerikanska utrikesdepartementet då frågan om tribunalen först togs upp säkerhetsrådet

Scharf var sedan den amerikanska regeringens man i hela processen att få igenom stadgan för tribunalen och etablera den i Haag.

Mats Björkenfelt har i Tidskrift för Folkets rättigheter 3–4/1995 visat på den avgörande skillnaden mellan krigsförbrytartribunalen och Nürnbergrättegångarna. I Nürnberg var första anklagelsepunkten brott mot freden. Den punkten finns inte med i krigsförbrytartribunalens stadgar som i stället enbart tar upp brott mot Genèvekonventionen, brott mot krigslagar, folkmord och brott mot mänskligheten.

Trots denna avgörande skillnad mellan de två rättegångarna beskriver Scharf tribunalen som en direkt efter­följare till Nürnbergrättegångarna. I bokens inledningskapitel ”Från Nürnberg till Bosnien” görs tribunalen till en direkt efterföljare till rättegångarna efter andra världskriget . Varje kapitel i boken inleds sedan med ett citat av Robert Jackson som var den amerikanske huvudåklagaren i Nürnberg.

Slopandet av brott mot freden i tribunalen är ingen underordnad fråga. Den amerikanska ståndpunkten vid Nürnbergrättegångarna var att brott mot freden (inkluderande konspiration för och planering av angreppskrig) var det grundläggande brottet som i sin tur ledde till de humanitära brotten.

Då brott mot freden inte togs med i krigsförbrytartribunalens stadga kunde heller inte stormakterna ställas till svars. Så agerade till exempel Tyskland för Kroatiens utbrytning vilket ledde till det därpå följande första Balkankriget 1991/92. Peter Gowan visar hur USA drev fram Bosniens självständighetsförklaring 1992 trots att man i Washington var fullt medveten om att det skulle leda till krig. Inte heller Natos bombkrig mot Jugoslavien kan tas upp som brott mot freden av tribunalen.

Hur kom det sig då att krigstribunalen inte tog med brott mot freden? Michael Scharf ger i sin bok ingen tydlig beskrivning av det trots att den i övrigt detaljerat skildrar alla faser i tribunalens tillkomst. Han duckar för frågan och nöjer sig med ett konstaterande att brottet att starta aggressionskrig inte finns med inom tribunalens jurisdiktion.

”Engagerad Albright”
USA:s FN-delegation tog fram förslaget till tribunalen och fick säkerhetsrådet med sig den 22 februari 1993 (Resolution 808) där grunden lades fast. En internationell tribunal skulle etableras ”för att ställa till svars personer som var ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär lag som begåtts på det forna Jugoslaviens territorium sedan 1991”.

Då ärendet behandlades i säkerhetsrådet levererade USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albright sitt enligt Scharp ”mest engagerade anförande någonsin” i säkerhetsrådet:

”Det går ett eko genom detta säkerhetsråd i dag. Nürnbergprinciperna har ånyo bekräftats. Vi har bevarat det sedan länge bortglömda fördraget som ingicks av sammanslutningen av civiliserade stater för fyrtioåtta år sedan i San Francisco för att bilda Förenta nationerna och genomdriva Nürnbergprinciperna.”

Ett märkligt anförande då just huvudbrottet i Nürnbergrättegångarna ej fanns med i tribunalens stadga.

”Världssamfundet” mot ”serberna”
USA fick igenom sitt förslag efter mycket trixande, påtryckningar i kulisserna och finurliga skrivningar för att ge tribunalen vidsträckta befogenheter. Något som Scharp triumferande kallar ”vår kreativa approach”. Ett exempel är hur USA fick med våldtäkt som ett brott mot mänskligheten. De europeiska och islamiska delegationerna i FN hade av amerikanerna kallats till ett möte för att behandla frågan. Scharp skriver att USA önskade konsensus för att visa att det internationella samfundet stod enat mot serberna(!). Då förhandlingarna om frågan började gå trögt förde USA in Geraldine Ferraro, tidigare demokratisk vicepresidentkandidat. Hon höll ett känsloladdat tal och beskrev sina erfarenheter från arbete med våldtäktsoffer då hon var åklagare i New York City. Scharp skriver: ”Det som tidigare var en akademisk debatt svängde till en känsloappell som var svår att motstå” och förslaget antogs.

Privatsponsrad tribunal
Men det kom motstånd från olika håll. Innan tribunalen slutligt etablerats var finansieringen viktig, då FN inte direkt ville ge pengar. En kommitté sattes upp i USA där medel kom från amerikanska regeringen och i form av donationer från organisationer som George Soros Open Society Institute.

Vid behandlingen i FN förklarade Venezuelas representant Diego Arria att de ickeallierade staterna upplevde att resolutionen ”kördes ned i halsen på dem”.

Starkast var dock oppositionen från USA:s egna allierade i Europa som i det längsta försökte blockera beslutet och vägrade finansiera tribunalen.

Storbritannien och Frankrike agerade för en förhandlingslösning på Bosnienkonflikten. Den möjligheten skulle spolieras om vissa nationella ledare stämplades som krigsförbrytare och hotades med att ställas inför en tribunal.

Därför slog det ned som en bomb då USA:s utrikesminister Lawrence Eagleburger vid ett FN-möte i Genève i december 1992 höll sitt beryktade ”nämna-vid-namn-tal”. Eagleburger namngav tio serbiska ledare som krigsförbrytare som skulle dras inför rätta, däribland Slobodan Milosevic, Jugoslaviens president, Radovan Karadzic, bosnienserbernas ledare, och general Ratko Mladic, befälhavare för de bosnienserbiska styrkorna.

Torpederad fredsplan
Förvåningen i omvärlden var stor och många antog då att det inte kunde vara USA:s officiella ståndpunkt utan att Eaglebur­ger bara talade av egen övertygelse. Nu flera år efteråt kan Scharf försäkra att uttalandet kom på direkt uppdrag av Vita huset.

Vance och Owen som arbetade frenetiskt för sin fredsplan var bestörta och en tidning skrev: ”Reaktionen i rummet var dödstystnad från USA:s närmaste allierade.”

Peter Gowans skildrar i sin bok hur USA torpederade fredsprocessen i Bosnien och satsade på den muslimska sidan. Då kriget trappats upp mellan de olika etniska grupperingarna fick den amerikanska regeringen igenom ett FN-beslut om Natobombningar och kunde slutligen driva fram Daytonavtalet vilket gav USA huvudrollen i Balkankonflikten.

Scharfs beskrivning av hur USA använde sig av krigsförbrytartribunalen för att spräcka Vance-Owenplanen och ta initiativet i konflikten ger ytterligare en bild av kampen mellan USA och de västeuropeiska stormakterna.

 ”Tribunalens moder”
Scharfs bok ger också en bakgrund till uttalandet av Natotalesmannen Jamie Shea som den 17 maj 1999 under bombkriget förklarade att inga Natoledare skulle kunna ställas inför tribunalen eftersom Nato (läs USA) har bildat tribunalen, finansierar den och stöder dess dagliga verksamhet.

Scharfs beskrivning av tillkomsten stöds också av andra uppgifter. Den 5 april 1999 gjorde den dåvarande presidenten för tribunalen domaren Gabrielle Kirk McDonald följande deklaration inför USA:s högsta domstol om bakgrunden:

”Vi drog nytta av det starka stödet från de berörda regeringarna och hängivna individer som Madeleine Albright. Som ständig representant vid Förenta nationerna arbetade hon outtröttligt på att etablera tribunalen. Det är till och med så att vi brukar hänvisa till henne som ’tribunalens moder’.”

USA har i olika perioder under Balkankrigen ömsom spelat upp och ömsom tonat ned krigsförbrytarfrågan. Ett exempel är anklagelserna mot den jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic. Som tidigare nämnts pekades han ut som krigsförbrytare 1992 i samband med att USA attackerade fredsplanen för Bosnien.

Då USA fått igenom beslutet om Natoinsatsen och presen­terade Daytonplanen var Milosovic inte längre krigsför­brytare. Han var nu USA:s vän och viktig i förhandlingarna. Scharf skriver att en anklagelse mot Milose­vic i det läget skulle ”ha spolierat varje utsikt till fred i Dayton”.

Åtal efter politiskt läge
Då USA tar ställning i Kosovokon­flikten mot Jugoslavien ändras åter inställningen till Milosevic.
I maj 1999 efter det att Nato startat bombkriget anklagas den jugoslaviske presidenten för krigsförbrytelser, men den här gången härrörande från den 1 januari samma år. Valet av datum är intressant. Fredsforskaren Jan Öberg har påpekat att fram till dess ville USA ha samarbete med Milosevic.

Tribu­nalen väckte själv åtal mot Milosevic men i bakgrunden fanns USA. Den 18 april förklarade president Clinton att Milosevic troligen skulle ställas inför rätta. Tidigt i maj uppträdde utrikesminister Madeleine Albright på en presskonferens och förklarade offentligt att USA var den viktigaste finansiären av tribunalen och skulle öka sina bidrag ytterligare till den. Två veckor senare kom åtalet. Louise Arbour rapporterade till president Clinton om åtalet två dagar före dess offentliggörande i strid med hennes åtagande som oberoende åklagare vid tribunalen. (Källa: Chris Black, advokat i Toronto, webpublicering).

Den 29 juli 1999 håller den amerikanska senatens kommitté för utländska relationer en hearing med bland andra USA:s särkilda sändebud på Balkan, Robert Gelbard. Han redovisar ingående den amerikanska taktiken att störta Milosevic. Det är en femstegsplan som innefattar sanktioner och blockader och, avslutar Gelbard, ”naturligtvis åtalet i Haagtribunalen”.

Michael Scharf skrev sin bok om tribunalens tillkomst 1997 som representant för en triumferande och segrande stormakt efter de första Balkankrigen. Han kunde därför kosta på sig att vara öppen och helt skamlöst beskriva hur stormaktsspelet gick till.

Det är en nyttig läsning som ger oss möjlighet att förstå hur USA agerade under bombkriget 1999.

1999-11-06

TfFR nr 3/1999