Tryckfrihetsförordningen är skadskjuten, utsatt för statliga angrepp under flera årtionden, egentligen oönskad redan från början och inte firad på sin 50-årsdag av vare sig regering, riksdag, partier eller organisationer. Men den är alltjämt vid liv.

TF – seglivad 50-åring

Det är mycket som är bra i Sverige. Men bäst är nog att det är så himla enstaka, skrev för en tid sedan Aftonbladets kolumnist Annette Kullen-berg. Och vad är mer enstaka än vår tryckfrihetstradition?
Den svenska tryckfriheten är ju inte bara en faktisk publiceringsfrihet utan också en uttrycklig rättighet för var och en att ge ut och sprida tryckta skrifter, garanterad genom detaljerad och utömmande reglering i en grundlag som sedan 230 år står på egna ben, tryckfrihetsförordningen (TF).

Av TOR BERGMAN

För femtio år sedan – den 6 april 1949 – utkom nu gällande TF av trycket i Svensk författnings-samling. Detta har passerat helt obemärkt – inte bara på officiellt håll utan också i alla ledande och ansvarskännande medier.
Jag vill ta detta till utgångspunkt för några reflektioner i ämnet.
Under andra världskriget satt tryckfriheten trångt i vårt land. Den överlevde dock, i tilltufsat skick. Och när krigets slut kunde skönjas, hade enigheten vuxit sig bred om att den borde ges starkare skydd. Resultatet blev 1949 års TF.
Men det var inte självklart att strävandena att ge tryckfriheten ett gott grundlagsskydd skulle krönas med framgång. Det utrikespolitiska kli-matet var frostigare 1949 än fredsåret 1945; senare skärptes läget ytterligare.
Jag hade en gång förmånen att få resonera om atmosfären vid TF:s tillkomst med en av dem som då gjorde en insats, Björn Kjellin som avled 1986. Vårt samtal ägde rum 1975, då Kjellin var president i hovrätten över Skåne och Blekinge. Trettio år tidigare hade han varit sekreterare åt 1944 års tryckfrihetssakkunniga som lade fram utredningsförslaget till ny TF, SOU 1947:60.
Enligt Björn Kjellin var läget för tryckfriheten i Sverige fortfarande gynnsamt vid tiden för TF:s antagande.
De styrandes vilja att motverka en upprepning av krigsårens solkiga tryckfrihetsfacit var fort-farande stark. Men stämningsläget förändrades snabbt. I juni 1950 trappade USA upp konflikten i Korea och det kalla kriget blev än kallare. Redan detta försvagade de styrandes vilja i Sverige att ge tryckfriheten goda grundlagsgarantier.
Björn Kjellin var alldeles tydlig på den punkten: om TF då inte redan antagits, hade den för-modligen inte kunnat antas.
Vid ingången av 50-talet hade emellertid den svenska tryckfriheten ett mycket gott grundlags-skydd. Ja, skyddet var så starkt att man frestas tro, att de styrande nästan omedelbart började anse att tryckfrihetens vänner tillgodosetts alltför väl. Och när man tänker på vad som sedan hänt frestas man tro, att de nästan omedelbart började fundera över hur de skulle bära sig åt för att ta tillbaka gjorda medgivanden.
Men 50-talets Sverige var en lugn vrå av världen, så det brådskade inte att börja riva ned vad som just hade byggts upp.
Andra hälften av 50-talet och 60-talet var radions och televisionens stora expansionsperiod i vårt land. I början fanns ingen TV alls och endast en ljudradiokanal (som hade sändnings-uppehåll nattetid och flera timmar på eftermid-dagarna). Vid periodens slut sändes två TV-kanaler och tre ljudradiokanaler.
När Radiotjänsts sändningar inleddes 1925 fanns ingen särskild lagstiftning för den så kallade rundradioverksamheten. Så fortsatte det att vara till in på 60-talet.
Men år 1966 antogs två lagar, radiolagen (1966:755) och radioansvarighetslagen (1966:756).
Radiolagen fastslog att bara det företag ”som Konungen bestämmer” hade rätt att sända radio och television till allmänheten; företaget var Sveriges Radio (det tidigare Radiotjänst). Där-med lagfästes vad som i praktiken gällt alltsedan Radiotjänsts tillkomst 1924.
Radioansvarighetslagen innehöll bestämmel-ser om ansvaret för yttranden i Sveriges Radios sändningar. Det straffbara området anslöt till TF:s så kallade brottskatalog. Efter mönster av TF infördes också regler om ensamansvar för ut-givare i fråga om vad som sändes.
En lagstiftning av detta slag behövde inte vara negativ från tryckfrihetssynpunkt, men vid ett närmare studium av den här lagstiftningen märker man att politikerna nu funnit den väg de i fortsättningen skulle beträda för att attackera och – helst – bli av med TF.

Inledande krypskytte mot TF
Ett av syftena med den nyss nämnda lagstiftningen var att nedvärdera det tryckta ordets betydelse. Detta kom till uttryck i radioansvarighetslagen, som hävdades gälla ”yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt”.
Detta sätt att använda ordet ”yttrandefriheten” var vilseledande; det användes för att få folk att tro att vad som förekom i sändningarna av det på statligt initiativ tillkomna monopolföretaget Sveriges Radio hade något gemensamt med den medborgerliga rättighet som yttrandefriheten utgör. Ideologiskt attackerade därmed detta yttrandefrihetsbegrepp den verkliga yttrandefriheten, den som TF är bärare av.
Men politikerna tog också ett annat steg 1966. Ansvarig för propositionen till radiolag var Olof Palme, då kommunikationsminister. Han mena-de att det nog inte räckte med vanlig lagstiftning för radion och televisionen utan att dessa medier spelade en så viktig roll att frågan om grundlagsbestämmelser borde övervägas.
För propositionen till radioansvarighetslag svarade justitieministern Herman Kling. Både Kling och Palme ansåg att det i samband med den då förestående författningsrevisionen (1809 års regeringsforms ersättande med 1974 års) kunde vara lämpligt att ”undersöka om vissa viktigare bestämmelser beträffande radioverksamheten lämpligen bör skrivas in i själva grundlagen”. Kling fyllde för sin del på med följande uttalande (prop. 1966:156 s. 41):
”Möjligen kan det då komma att visa sig att man bör revidera TF och inarbeta radioansvarighetsreglerna i en ny författning av grundlags karaktär för massmedia. Till detta är det emeller-tid för tidigt att ta ställning nu.”
Här nämndes alltså första gången orden ”revidera TF” och att det kunde bli aktuellt med ”en ny författning av grundlags karaktär för massmedia”.

Massmedieutredning mot TF
Nästa viktiga årtal i de tryckfrihetsfientliga strävandena är 1970. På hösten detta år tillsatte justitieministern Lennart Geijer den så kallade Massmedieutredningen.
Geijer inledde sina direktiv till utredningen med att uttala sig respektfullt om tryckfriheten. Men det framgick snart att hans ärende var ett annat. Till en början gällde det att nedvärdera det tryckta ordets betydelse. ”Trycket är”, förklarade han, ”inte längre vårt enda massmedium.” Han fortsatte:
”Tillkomsten av nya medier, såsom radio, television och film, har medfört behov att utvidga garantierna för yttrandefriheten till att gälla även andra medier. För radions och televisionens del infördes genom 1966 års radiolag och radioansvarighetslag (SFS 1966:755 och 756) regler till skydd för yttrandefriheten efter mönster av TF.”
Uttalandet är lögnaktigt. Geijers ärende var inte att vilja ”utvidga garantierna för yttrandefriheten” till att gälla radio och TV. Och det var osanning att hävda att det genom radiolagen och radioansvarighetslagen införts regler ”till skydd för yttrandefriheten efter mönster av TF”. TF slår ju fast varje svensk medborgares rätt att ge ut tryckta skrifter. Radiolagen innebar däremot att endast det företag ”som Konungen bestämmer” hade sändningsrätt. Vilken likhet har dessa situa-tioner?
Och hur var det med radioansvarighetslagen? Om Geijer i den delen uttryckt sig sanningsenligt kunde han ha sagt att det för företaget Sveriges Radio tillskapats en straffrättslig speciallag med förebild i TF:s bestämmelser om tryckfrihets-brotten och ansvaret för yttranden i periodisk skrift. Det hade varit ett korrekt konstaterande och även mindre skrytsamt än att påstå att en lagstiftning införts ”till skydd för yttrandefriheten” i radio och TV.
Geijers nästa ärende var att rikta förstucken kritik mot TF. Han hävdade: ”Det finns enligt min mening anledning att nu undersöka i vad mån de ställningstaganden som låg till grund för TF fortfarande är hållbara i belysning av den utveckling som har skett, de erfarenheter som har gjorts och den diskussion som har förts.” Han tillade att utvecklingen ”skapat nya problem, och från olika håll har framförts uppslag och önskemål med anknytning till problemet yttrandefri-heten i massmedier”. Notera ordvalet ”problemet yttrandefriheten i massmedier”. Geijer menade härefter att radion, televisionen och filmen ”nu för tiden [spelar] en allt större roll som medel för information och åsiktsbildning” och uttalade om uppdraget till Massmedieutredningen: ”En första uppgift blir att undersöka vilka slag av massmedier som bör omfattas av det grundlagsmässiga skyd-det. Att detta utöver tryckt skrift skall omfatta också radio och television anser jag vara givet.”

”Massmedielag som får ersätta TF”
För att Massmedieutredningen skulle begripa vad som förväntades av den, tillades dessutom:
”Det ligger nära till hands att söka samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier i en särskild massmedielag som får ersätta TF. Utredningen bör sträva efter att åstadkomma en sådan lösning.”
Lennart Geijers och regeringens utspel var skickligt. Ett första steg hade tagits för att bli kvitt TF, och några protester hördes knappast. Nu gällde det bara att invänta resultatet av Mass-medieutredningen.

Massmedieutredningens förslag
Massmedieutredningen presenterade i juni 1975 betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag. Det gick ut på att en så kallad massmediegrundlag skulle införas vilken skulle omfatta även tryckta skrifter; därmed skulle TF kunna avskaffas. Förslaget uppfyllde således helt direktivens önskemål. De flesta var inte kunniga nog att inse vad som höll på att hända. Men det fanns undantag.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, under presidenten Björn Kjellins ledning, fick Massmedieutredningens förslag på remiss. Hovrättens omdömen var hårda och är väl värda att återges. Ett längre utdrag har publicerats i Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 3–4/82. Här skall därför bara citeras följande tre stycken:
”Hovrätten vill framhålla att det viktiga och för framtiden betydelsefulla inte är om man skall i den nya grundlagen ta med det ena eller andra mediet utan om man överhuvudtaget skall, såsom justitieministern har ansett självklart, ändra tryckfrihetsförordningens karaktär från att vara ett värn för en allmän medborgerlig rättighet, tryckfriheten, till att bli en lag om en viss typ av verksamheter, massmedier.
I och för sig kan det ju sägas vara tilltalande och följdriktigt att radio och television, som har blivit det medium genom vilket nyheter och åsiktsyttringar når de flesta människor, får plats i den särskilda grundlag som skall värna om yttrandefriheten. Kan man därigenom vidga yttrandefriheten till att omfatta också detta medium och skapa ett permanent och effektivt skydd för yttrandefriheten vore mycket vunnet. Men det kan man inte.
Utredningen har haft uppenbara svårigheter att foga in radio och television i den nya grundlagen på ett godtagbart sätt. Den har icke lyckats komma förbi den inkonsekvens och osannfärdighet som blir resultatet. Det råder en iögonfallande motsättning och spänning mellan den inledande paragrafens stolta deklaration att varje svensk medborgare skall äga yttrandefrihet också i radio och television och den praktiska innebörden häri som framgår av de följande bestämmelserna. Denna begränsar sig till att varje medborgare har samma meddelarskydd som när det gäller tryckta skrifter, en bestämmelse som nu finns i radioansvarighetslagen och som således skulle flyttas till grundlagen. I övrigt innehåller förslaget ingenting annat i fråga om medborgarens rättigheter i förhållande till radio och television än att han har rätt att inneha och använda radiomottagnings-apparat om han betalar licensavgiften. Det måste ju sägas vara ett så magert underlag för den inledande deklarationen om yttrandefrihet att man inte undgår att beteckna den som lögnaktig.”
Skånska hovrättens remissyttrande gällde ett lagförslag framlagt av en enhällig parlamentarisk kommitté under ordförandeskap av en tidigare ordförande i högsta domstolen. Ändå karaktäriserades förslaget med sådana ord som ”osannfärdighet” och ”lögnaktig”. Det är milt sagt ovanligt att en domstol uttrycker sig så när en remiss från regeringskansliet besvaras.
Fem ord i citatet tilldrar sig särskilt intresse, de ord som avslutar andra stycket: ”Men det kan man inte.” Man kan inte, menade Skånska hov-rätten, utvidga den yttrandefrihet som råder i fråga om tryckta skrifter till att omfatta också radio och television. De fysiska betingelserna för radio och TV är helt enkelt sådana att detta inte är möjligt. Skulle man ändå försöka, åstadkom man något lögnaktigt. Det var ett sant påpekande. Det är sant också i dag, tjugofyra år senare.
Det centrala när det gäller radio och TV är de trådlösa överföringarna. I och för sig har tekni-kens utveckling lett till att eterutrymmet i dag kan begagnas långt effektivare än tidigare. Tänk bara på satellitsändningarna. När det här remissyttrandet skrevs, hade sådan verksamhet nästan inte alls inletts. Nu är det vardagsmat, och man har alla skäl att anta, att den fortsatta tekniska utvecklingen kommer att medföra ytterligare ökade sändningsmöjligheter.
Någon etableringsfrihet motsvarande vad som gäller enligt TF kan det dock inte bli tal om. Radiosändningar är till sin natur sådana, att de kan störa mottagningen av andra radiosändning-ar. Därför måste användningen av radiofrek-vensspektrum vara planerad – nationellt och internationellt – och övervakad, och varje stat måste ha en myndighet som ansvarar för att det från den statens territorium inte utgår någon radiotrafik som strider mot vad staten åtagit sig gentemot andra stater. Detta har inte ändrats sedan Skånska hovrätten skrev sitt remissytt-rande 1975.
Mellan den enskilde som vill yttra sig och publiken måste det på radions och televisionens område finnas ett statligt organ av något slag; men vad vi menar med tryckfrihet är ju att staten inte får ställa sig mellan den enskilde som vill yttra sig och publiken. Därför är det fortfarande riktigt att säga att man inte kan utvidga den ytt-randefrihet som råder i fråga om tryckta skrifter till att omfatta också radio och television. Man kan inte det om man i ordet yttrandefrihet inlägger det som TF lägger in i ordet tryckfrihet, alltså även etableringsfriheten.

Yttrandefrihetsutredningen 1984
Det visade sig att de styrande inte kunde få igenom den önskade massmediegrundlagen. Motståndet blev för starkt. Att förhoppningarna grusades berodde just på de förhållanden som Skånska hovrätten hade påtalat 1975.
Men de styrande gav inte upp sina ambitioner att bli av med TF. I stället tillsattes en ny utredning, som antog det vilseledande namnet Yttrandefrihetsutredningen (Massmedieutredningen var ett brutalare men hederligare namn). Den nya utredningen tillsattes i juni 1977 efter socialdemokraternas förlust i riksdagsvalet 1976, vilket visar att politikernas beslutsamhet att bli av med TF inte är en partiskiljande fråga. Alla politiker oavsett partifärg önskar – med få undantag – att TF skall förpassas till rättshistorien.
Enligt sina direktiv skulle Yttrandefrihetsutredningen ta vid där Massmedieutredningen hade slutat och lägga fram ett sådant förslag att – helst – TF kunde avskaffas.
I början av 1984 presenterades Yttrandefri-hetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. Utredningen nådde inte ända fram, visade det sig. Utredningen föreslog att en så kallad yttrandefrihetsgrundlag skulle införas men att denna inte skulle omfatta tryckta skrifter, varför TF skulle få vara kvar. Den nya grundlagen avsågs gälla eter- och trådsändningar, filmer, videogram och ljudupptagningar.
Hur kom det sig att Yttrandefrihetsutredningen inte nådde ända fram? Svaret är återigen att opinionsläget gjorde det omöjligt att lägga fram ett förslag som skulle innebära att TF avskaffades. Men egentligen önskade utredningen det. Under rubriken ”En eller två mediebundna grundlagar” yttrades nämligen (s. 87): ”I ett längre perspektiv finns våra sympatier hos den sammanhållna grundlagen”, dvs en massmediegrundlag omfattande också tryckta skrifter.

Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL
Politikerna hade vissa svårigheter att bestämma den fortsatta kursen sedan remissyttrandena över Yttrandefrihetsutredningens betänkande kommit in till justitiedepartementet.
Först – 1986 – prövades en variant som gick ut på att TF skulle få vara kvar men byggas ut med tio nya för tryckfriheten artfrämmande kapitel om främst radio och TV. Av olika tänkbara lag-tekniska grepp var kanske detta det minst dåliga. I vart fall framfördes i propositionen rätt goda argument för det (prop. 1986/87:151 s. 318–20).
Men om det här upplägget uppstod partipolitisk oenighet, varför det drogs tillbaka.
I stället tillsattes en särskild beredningsgrupp i justitiedepartementet under ordförandeskap av statssekreteraren Sten Heckscher (numera landets högste polischef). Där pratade partiföreträdarna ihop sig, och i november 1990 fann regeringen tiden mogen att lägga fram ett eget förslag till så kallad yttrandefrihetsgrundlag (prop. 1990/91:64). Även här följdes linjen att TF läm-nades i fred. I propositionen uttalades (s. 32) att det var en given sak ”– med tanke på vad som hänt tidigare under ärendets gång – att en ny grundlag bör gälla vid sidan av TF”.
Den nya grundlagen, YGL, antogs 1991 och trädde i kraft den 1 januari 1992. Dess sakliga innebörd överensstämmer nära med 70-talets spolade massmediegrundlag bortsett från att TF tillåtits vara kvar. Låt oss se vad YGL säger i ett par centrala avseenden.
YGL:s portalbestämmelse lyder sedan den 1 januari 1999 (1 kap. 1 §, första stycket):
”Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupp-tagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.”
Det intressanta är här radio och televison. Bestämmelsen ger den enskilde medborgaren en rätt i förhållande till radio och TV som endast är skenbar. Det handlar fortfarande om detsamma som Skånska hovrätten skrev om 1975; den enskildes rätt handlar inte om något mera än att få lyssna på radio och se på TV.
YGL:s sakliga innebörd kan naturligtvis inte döljas. Sanningen om grundlagen visar sig i bestämmelsen i 3 kap. 2 §, första stycket, som lyder:
”Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.”
Rätten att sända radio och TV får alltså regleras närmare i vanlig lag, och en sådan reglering får innehålla föreskrifter ”om tillstånd och villkor för att sända”. I sak finns inte anledning att protestera mot detta. Men inte är det yttrandefrihet.
Situationen har därmed blivit den att vi numera har en grundlag om yttrandefriheten som slår vakt om denna, TF, och en grundlag som heter yttrandefrihetsgrundlag men inte slår vakt om yttrandefriheten, YGL.
Vissa bär ett större ansvar än andra för att denna situation uppstått. Särskilt bör de personer nämnas som 1984 under namnet Yttrandefrihetsutredningen lade fram ursprungsförslaget till YGL. Sådana som Hans Schöier, f d chefredaktör, Anders Ehnmark, författare och journalist, och Per Unckel, f d utbildningsminister och i dag ordförande i riksdagens konstitutionsutskott.

Ändringarna i TF och YGL 1998
TF och YFL har ändrats senast 1998. Viktigast av 1998 års ändringar är att barnpornografibrottet lyfts ut ur grundlagarna för uttömmande regle-ring i vanlig lag, brottsbalken. Men YGL har ändrats också i det avseendet, att begreppet tek-niska upptagningar förts in i lagtexten som ett samlingsbegrepp för upptagningar ”som inne-håller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel”. Detta betyder att YGL numera omfattar också exempelvis CD-romskivor och datordisketter. Det här förslaget kommente-rades av Lagrådet (prop. 1997/98:43 s. 311–12).

”Systemet allt mer komplicerat”
Lagrådet påpekade att en och samma text kan vara skyddad både enligt TF och YGL genom att texten återges inte bara i tryckt skrift utan också i cd-rom. Olika ansvarighetsregler blir därmed tillämpliga på en och samma text:
”Om t.ex. ett uppslagsverk, där författarna till olika artiklar har angetts, överförs till CD-rom-skivor, svarar för innehållet i artikeln i uppslags-verket författaren och på CD-romskivan enligt förslaget utgivaren. Det får antas att i framtiden, inom ramen för vad som brukar betecknas som multimedia, kommer att finnas långt flera exem-pel på texter som ges ut både i tryckt form och i tekniska upptagningar.” Lagrådet avslutade med följande rekommendation:
”Av Lagrådets yttrande över 1990 års förslag till yttrandefrihetsgrundlag synes framgå att Lagrådet skulle ha föredragit en samlad grundlag rörande tryck- och yttrandefriheten (se prop. 1990/91:64 s. 204). Den nyss redovisade tekniska utvecklingen visar enligt Lagrådets mening att det skulle ha varit lyckligast om en sådan från början hade kommit till stånd. I vart fall numera och i än högre grad i framtiden synes det förfelat att dela upp skyddet på en tryckfrihetsförordning och en yttrandefrihetsgrundlag. Systemet kommer att framstå som alltmer komplicerat ju längre den tekniska utvecklingen fortskrider. – – – Som Lagrådet ser det synes det därför ändamålsenligt att ju förr dess hellre inrikta lagstiftningsarbetet på en samlad grundlag omfattande såväl tryck-frihet som annan yttrandefrihet.”
I propositionen refererade regeringen lagråds-yttrandet. Regeringen uttalade (prop. 1997/98:43 s. 106) att ”frågan om lämpligheten av en teknikoberoende grundlagsreglering för yttrandefriheten har en mycket stor principiell betydelse. Det kan också ifrågasättas om det är praktiskt möjligt att i längden behålla den teknikberoende regleringen.”
Efter att ha tagit del av dessa synpunkter har man rimligen inte fog för någon annan uppfatt-ning än att TF:s framtid är fortsatt osäker.

1999 års kommittédirektiv
Genom beslut den 4 februari 1999 har rege-ringen tillkallat en kommitté med parlamentarisk sammansättning (ordförande justitierådet Göran Regner) för att närmare analysera behovet av och förutsättningarna för ”en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten”.
Det första intrycket av direktiven (Dir. 1999:8) är att dessa tillmötesgår Lagrådets nyss redovisa-de beställning. Vid ett närmare studium noterar man emellertid uttalandet, att det tryckta ordet intar en särställning i den fria opinionsbildningen och samhällsdebatten, liksom följande mening:
”Utgångspunkten är därför att den nuvarande uppdelningen på två grundlagar bör bestå och att TF även i fortsättningen bör vara den grundlag som ger skydd för yttranden i form av det tryckta ordet.”
Kors i taket. Helt lugnad kan man dock inte bli. Den perverterade logiken i det slags argument som framförts av Lagrådet bör inte underskattas, och att ”utgångspunkten” för det nu igångsatta utredningsarbetet är att TF bör vara kvar, betyder inte självklart att detta blir slutresultatet.

TF-reglerna och andra medier
TF:s regelsystem är intrikat, framvuxet som det är under mer än två hundra års erfarenheter. Systemet har ett antal kännetecken:
1) Förbud mot censur och andra hindrande åtgärder av staten.
2) Etableringsfrihet för den enskilde gentemot staten, dvs en rätt för var och en att ge ut och sprida tryckta skrifter utan att behöva inhämta något slags myndighetstillstånd.
3) Särskild brottskatalog med krav på dubbel straffbarhet, dvs för att en gärning skall kunna bestraffas med stöd av TF krävs att den är kriminaliserad både i TF och vanlig lag.
4) Mycket korta preskriptionstider för tryckfri-hetsbrotten.
5) Den så kallade instruktionen i 1 kap. 4 §, första stycket, TF om att envar som har att vaka över TF:s efterlevnad alltid bör tänka på ”att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla”.
6) Ensamansvar för utgivare eller författare och ansvarsfrihet och rätt till anonymitet för alla andra som medverkat vid en skrifts publicering, exempelvis meddelare.
7) Särskild rättegångsordning där frågan om skriftens brottslighet först prövas av jury.
De här inslagen bildar ett sammanhängande helt och alltsammans behövs för att en lagstift-ning på ett visst medieområde skall kunna anses tjäna yttrandefriheten.
Redan en ytlig blick på andra yttrandeformer än tryckta skrifter visar att hela det tryckfrihetsrättsliga systemet inte kan flyttas över på dem.
På filmens område gäller sedan början av 1900-talet ett censursystem. Tidigare har vi talat om radio och TV och omöjligheten av etable-ringsfrihet på det området. Så här är det i fråga efter fråga. Det är antingen politiskt eller tekniskt omöjligt – eller skäligen ointressant – att flytta över TF:s hela system till andra yttrandeformer än tryckta skrifter.
Radio och TV är belysande även från en annan synpunkt. Vad som åsyftas är det kombinerade resultatet av frånvaron av etableringsfrihet och att en utgivare ensam bär det straffrättsliga ansvaret för vad som yttras.
Systemet med utgivarens ensamansvar fungerar förmodligen rätt väl på pressens område. Orsaken är etableringsfriheten.
Men utgivaren har en mycket stark ställning enligt TF. Ingenting får införas i en skrift mot utgivarens vilja och varje inskränkning i den befogenhet som tillkommer utgivaren är utan verkan (5 kap. 3 §, andra stycket, TF). Att en utgivare enligt TF ändå inte blir en censor, beror på att den som förvägrats publicering kan vända sig till något annat pressorgan.
Utgivarens ställning enligt YGL är identisk med vad som gäller enligt TF (4 kap. 3 § YGL). Men i fråga om radio och TV finns ingen etableringsfrihet, och tidigare var i vårt land, som vi sett, radio och TV ett i statlig regi bedrivet monopolmedium. I det fallet är en ensamansvarig utgivare praktiskt sett även en censor.
Ett företagsinternt censursystem fanns givetvis inom Radiotjänst/Sveriges Radio långt innan ordningen med straffrättsligt ensamansvar kom att gälla för sändningarna. Därför försämrades kanske ingenting genom tillkomsten av ensamansvarssystemet. Men det är att slå blå dunster i ögonen på folk att påstå att det här systemet för radion och televisionen har något med yttrande-frihet att göra.

TF och YGL – några slutord
Såsom har framgått var radioansvarighetslagen en för Sveriges Radio tillskapad straffrättslig speciallag med förebild i TF:s bestämmelser om tryckfrihetsbrotten och ansvaret för yttranden i periodisk skrift. Bestämmelser av detta slag bildar det huvudsakliga innehållet i YGL (främst 4–9 kapitlen); följaktligen kunde radioansvarighetslagen upphävas när YGL trädde i kraft den 1 januari 1992.
Men det förhållandet att radion och televisionen nu i drygt sju år sorterat under ”yttrandefrihetsgrundlagen” har inte med ett kommatecken stärkt yttrandefrihetens ställning i Sverige. Det är i dag som det hela tiden varit på radions och televisionens område; villkoren dikteras av politikerna. Och deras fräckhet stannar inte vid att ha skrivit ihop den förljugna YGL. Vad som inger särskild avsmak är att de under parollen ”Värna yttrandefriheten” framgångsrikt kunnat angripa de enda grundlagsgarantier som yttrandefriheten har i vårt land, dvs TF.
Läget är alltså dystert. Sedan decennier är Sveriges politiker i stort sett ense om att vilja få bort TF. Och de har bundsförvanter där man inte väntar sig det. Se på Anders Ehnmark. En intellektuell med visst anseende; journalist och författare.
Till detta kommer att Sverige under 90-talet blivit medlem av EU, vilket ställer särskilda krav på vårt land som inte kan förenas med svensk tryckfrihetstradition. Det har senast visats i debat-ten om 1998 års så kallade personuppgiftslag.
Ändå vore det fel att bara måla i mörka färger. Trots makthavarnas ansträngningar att få bort TF gäller den ju fortfarande. Att TF år 1999 fortfarande lever och uppnått 50-årsstrecket är något som varje tryckfrihetsvän har anledning att fira.

(Tffr nr 2/1999)