Med 1809 års regeringsform grundlagsfästes en väldefinierad svensk tryckfrihet. Vid riksdagen 1810, då den nya tryckfrihetsförordningen utarbetades, klarlades den betydelsefulla innebörden av RF § 86. Presentationen av Silverstolpes memorial ingick i jubileumsskriften Den svenska boken 500 år (Stockholm 1983, Kungl. biblioteket).

Silverstolpes memorial 1810

Den svenska tryckfrihetstraditionen räknar hela 217 av den svenska tryckkonstens 500 år. Den har dock inte varit obruten, aldrig oomstridd. Tryckfrihetsförordningen av år 1766 avlöstes av 1774 års förordning utan grundlags ställning, med därpå följande period av tryckofrihet. Med det gustavianska enväldets störtande år 1809 kunde en säkrare rättslig grund för tryckfriheten läggas genom en noggrann tryckfrihetsdefinition i regeringsformen. I konstitutionsutskottets memorial nr 28 och ett därtill fogat anförande av utskottsledamoten A. G. Silverstolpe framträder striden 1809 om tryckfrihetens grundläggande innebörd allra tydligast.

Av ERIK GÖTHE

De styrandes nya utrikespolitiska giv 1809 – ett omedelbart närmande till Frankrike – krävde att allmänna opinionen aktivt bearbetades. För att underlätta regeringspropagandan införde regeringen vissa lättnader i trycktvånget. En kommitté för utarbetande av en tryckfrihetslag tillsattes; avsikten var att därigenom vinna initiativ över riksdagen och gillande bland allmänheten.
I regeringens förslag till ny regeringsform stadgades att konungen lovar att ”tillåta och skydda en sådan frihet i tryck, som befordrar allmän upplysning, utan att störa allmänt lugn”. I förslaget till regeringsform från riksdagens konstitutionsutskott och i den slutligen antagna regeringsformen angavs emellertid, i § 86, tryckfriheten ej som en av kungen förlänad frihet, utan som en definierad, medborgerlig rättighet. I § 85 stadgades dessutom att tryckfrihetsförordningen skulle utgöra en av rikets grundlagar.
Tryckfrihetsdefinitionen lydde:

§ 86.
Med Tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagde hinder, utgiva skrifter; att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därföre straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i vad mål som helst, de protokoll undantagne, som uti statsrådet och hos Konungen i ministerielle ärender och kommandomål föras, må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas. Ej må tryckas banco- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärender, vilka böra hemliga hållas.

Både det allmänna styrelseskicket och tryckfriheten blev under år 1809 föremål för livlig offentlig debatt. Stridigheterna gällde i hög grad även tryckfrihetsdefinitionen och dess innebörd, i synnerhet som erfarenhet saknades av vad som skulle förstås med de använda begreppen ”den offentliga makten” och ”i förväg lagda hinder”. Tryckfrihetsvännerna hade en stark ställning i riksdagen, med stridbara talesmän i adelsståndet. Det politiska motståndet var koncentrerat till prästeståndet. De förra såg tryckfriheten, rättsligt väl garanterad, som ett medel att påminna de styrande om ”nationens röst och nationens önskan” och som det pålitligaste skyddet för det nya maktdelningssystemet. ”Om dessa emot varannan ställda konstitutionella makter icke sammanhållas, icke var för sig ledas och då styrkas av ett allmänt tänkesätt, så skall, under deras strider, statsförfattningen förr eller senare upplösas”, skrev konstitutionsutskottet i sitt memorial nr 1 med förslag till regeringsform.
Regeringskommitténs förslag till tryckfrihetsförordning vidarebefordrade konstitutionsutskottet den 21 september 1809 till ständerna med anförda tvivelsmål huruvida förslaget ”äger all den fullkomlighet, ett fritt men bestämt bruk av tryckfriheten synes fordra”. Den 28 november överlämnade utskottet i stället på ständernas uppdrag ett eget lagförslag i memorial nr 24. Utskottet gav i memorialet uttryck för en optimistisk syn på det tryckta ordets styrka:
”För var och en som i minnet återkallar jämförelsen emellan den hastigare och välgörande utveckling, upplysningen bibringat i ämnen av alla slag efter tryckerikonstens upptäckt, och förra tiders långsamt framskridande odling, lärer uppfinningens värde icke vara något tvivelsmål underkastat. Snillets och den djupa forskningsandans livgivande kraft har det egna i sin natur att vilja meddela, upplysa, gagna och förbättra ... och de för tankens frihet i förväg lagde hinder hava ej förmått att kväva, utan endast att för någon tid tillbakahålla och fördröja dess välgörande verkningar.
Desse hinder voro ej utan orsak. De hade ock mäktige anhängare.”
De i prästeståndet redan tidigare framförda invändningarna med krav på bl a teologisk censur ställde sig konstitutionsutskottet avvisande till:
”Med det klara och oinskränkta förbud av i förväg lagde hinder för rättigheten att utgiva skrifter, vilket regeringsformen i dess 86 § så uttryckligen stadgar, har utskottet ej kunnat förena någon slags censur. Denna skulle ock, enligt utskottets tanke, innefatta ett medgivande, eller åtminstone en farhåga, att illviljans och förvillelsens språk skulle kunna vara starkare än sanningens.”
Prästeståndet framförde sina invändningar mot lagförslaget från konstitutionsutskottet, som inte blev svaret skyldigt. Genom sitt memorial nr 28 av den 10 januari 1810 anförde utskottet återigen regeringsformens § 86 som ett oöverstigligt hinder mot yrkandet på en uppluckring av förbudet mot ”i förväg lagde hinder”. I det till memorialet bifogade protokollsutdraget utvecklade utskottsledamoten Silverstolpe i sitt anförande, vari utskottet instämde, vad innebörden av regeringsformens tryckfrihetsdefinition rimligen kunde vara och tillbakavisade med hänvisning till denna prästeståndets krav.
Striden om tryckfrihetsgarantierna återspeglas emellertid även i konstitutionsutskottets ståndpunkt: utskottet gav prästeståndet ett halvt medgivande, föreslog vissa ändringar, vilka dock ej medtagits nedan, och hemställde till riksdagen att frågan om ”berörde mindre censur” skulle få anses vara väckt till nästkommande riksdag.
Tryckfrihetsförordningen, där tryckfrihetsdefinitionens lydelse återkom i ingressen, antogs av de fyra stånden och stadfästes av kungen den 9 mars 1810. Tryckfrihetsvännerna hade vunnit en stor framgång. Vid nästföljande riksdag hade emellertid vinden vänt – även den utrikespolitiska vinden gav hos de styrande upphov till förnyad omorientering, denna gång till Ryssland. Tryckfrihetsdefinitionens lydelse i förordningens ingress försågs med ett förbehåll genom att orden ”av tryckfrihetslagen ej föreskrivna” insköts mellan ”lagda” och ”hinder”, och indragningsmakten över periodiska tryckta skrifter infördes. Regeringsformens § 86 ändrades dock inte.
Striden vid 1809–10 års riksdag för en väldefinierad tryckfrihet erövrade den tryckfrihet som det svenska folket åtnjutit sedan dess. Det finns dock en lång epilog. Bevarandet av tryckfriheten in i vår egen tid har ingalunda kunnat ske utan förnyade insatser från en vaksam, folklig tryckfrihetsvänlig opinion. Den förhatliga indragningsmakten kunde till slut tvingas bort ur lagstiftningen, även om förbehållet i tryckfrihetsförordningens ingress kvarstod även därefter. Ett förbehåll av samma innebörd infördes under krigsåren 1941–45 även i regeringsformens § 86 för att sanktionera en färdigställd lag om censur av alla slag av tryckta skrifter. Ur 1974 års nyskrivna regeringsform avfördes tryckfrihetsdefinitionen. Den infördes i stället som första stycke i tryckfrihetsförordningen. Från år 1979 föreligger ett utredningsbetänkande med förslag att ersätta tryckfrihetsförordningen med en s k yttrandefrihetsgrundlag. Lagförslaget saknar helt definition av tryckfriheten, men utredningen lämnade inte någon motivering till att den vill föreslå detta steg. Man kan med 1809 års tryckfrihetsvänner hoppas att ”nationens röst och nationens önskan” skall lägga ett ord till saken, så att en väldefinierad tryckfrihet inte försvinner ur rikets grundlagar.*
I det följande återges memorial nr 28 från 1809–10 års konstitutionsutskott till ständerna, med Silverstolpes anförande i det till memorialet fogade protokollsutdraget. Förlaga är Riksens Höglovlige Ständers Konstitutions-Utskotts Memorialer och övriga Expeditioner 1809–1810, Stockholm 1874, tryckt enligt beslut av 1873 års riksdag. Ur memorialet har uteslutits ”de tillägg och rättelser som utskottet trott sig böra i denna lag föreslå” samt utskottets mer kortfattade svar på ”övrige inom Högvördige Prästeståndet gjorde anmärkningar”. Ur protokollsutdraget, som veterligen aldrig förekommit i annan form än som utdrag, har medtagits i huvudsak Silverstolpes intressanta anförande.
* Det har efter det att artikeln skrevs 1983 gjorts flera försök att få bort grundlagens tryckfrihetsgarantier. Se Tor Bergmans artikel i detta nr, dvs nr 2/99 (TF - en seglivad 50-åring).

Utdrag ur konstitutionsutskottets memorial nr 28, den 10 januari 1810, till riksdagen 1809–10.
I anledning av gjorda anmärkningar wid Utskottets förslag till Tryckfrihetslag.
Vördsamt Memorial.

Med det sorgfälliga bemödande, som konstitutionsutskottet varit skyldigt att sitt ämnes vikt och fullgörandet av riksens höglovl. ständers fordringar, har utskottet ånyo till övervägande företagit dess med anmärkningar återförvisade projekt till tryckfrihetslag. Utan att avvika från den stora, genom grundlagen helgade huvudprincipen, har utskottet sökt att åtminstone i de reglementariska delarne av ifrågavarande författning verkställa de förändringar man äskat. Att i alla omständigheter sammanjämka de skilda meningarne, lärer sannolikt förbliva en omöjlighet, då frågan är om föremål belägne inom tankens område, och vilka, allt efter skådarns olika läge, kunna utur så många synpunkter betraktas. Utskottet skulle emellertid ej önska något högre än att dess förslag, genom den ytterligare därpå använda granskning, måtte hava vunnit något. Om alla mänskliga arbeten äro underkastade ofullkomlighet, torde så mycket mindre en hastig, på en gång utbildad fullkomlighet böra väntas av en tryckfrihetslag, vars enkla grunder allmänna opinionen väl kan stadga, men vars utförligare detaljer av tillåtelser, inskränkningar och förbud oftast måste bestämmas av själva tryckfrihetslagens med säkerhet försporda verkan, och således av en längre tids erfarenhet.
[...]
Så vitt har utskottet kunnat med den allmänna rösten och sin enskilda övertygelse förlika avseendet på de föreslagne ändringar. Dess projekt, vid vilket uti trenne stånd ganska få anmärkningar förekommit, har rönt så mycket mindre bifall inom högvördige prästeståndet. Flere av dess herrar ledamöter hava på omständligen utförde skäl ansett religionens helgd, sedligheten och allmänna säkerheten ej nog fullkomligt iakttagne. Man har i synnerhet yttrat betänkligheter vid förbudet emot all censur samt yrkat, att densamma måtte tillåtas och stadgas för läroböcker, religionstal och överhuvud alla teologiska skrifter.
Utskottet får härvid vördsamt hänvisa till en dess ledamots herr riddarhussekreteraren Silverstolpes i särskilt protokollsutdrag bifogade yttrande, vilket grundat pluralitetens beslut i detta ämne. Vant att med yttersta grannlagenhet följa regeringsformens föreskrift och anvisning, har utskottet knappt kunnat föreställa sig såsom möjlig en annan tolkning av 86 § än den utskottet genom tryckfrihetslagen givit. Då författaren ansvarar, icke för sin tanke, men för sin skrift, icke som arbetare, men som utgivare, vore det förmodligen en obillig hårdhet, att i förhand ana och söka upptäcka hans ännu ej förövade brott, ävensom författaren ej synes behöva något frikännande förrän han verkligen kan anklagas. Klart uttryckta förbud emot möjliga förbrytelser, bestämda straff för redan begångna, leda utan tvivel med lika säkerhet till ändamålet, men i en naturligare ordning, och framför allt i en bättre överensstämmelse med konstitutionens syftning till offentlighet och liberalitet. Uskottet är, kort sagt, fullkomligen övertygat, att en allmän teologisk censur, om den ock ej vore tydligen genom regeringsformen förbjuden, borde genom en annan grundlag bliva det, så framt annars samfundet väntar något gagn av allmän upplysning och förstånds och vetenskaps odling.
Någre bland högvördige ståndets herrar ledamöter hava inskränkt sig till yrkandet av en mera modifierad officiell censur för läroböcker och populära andliga skrifter.
Då en statsreligion nödvändigt måste givas, kan en viss kontroll av de böcker, som vid ungdomens undervisning nyttjas, törhända ej umbäras. Men härtill synes ej någon egentlig censur vara lämplig; det tillkommer regeringen att auktorisera sådane böcker; och Kungl. Maj:t lärer i nåder ej underlåta att i vederbörlig ordning härom förordna. Beträffande övrige hit räknade skrifter, såsom predikningar, skrifttal m.m., skulle stadgandet av en censur därå troligen ej verka annat än att författaren valde en titel, ej underkastad censorns åtgärd, och därigenom gäckade lagens föreskrift. Såmedelst skulle religionen ej vinna något för sin helgd, men lagen skulle med samma djärvhet trotsas och överträdas.
Emellertid, och ehuru utskottet anser icke ens denna modifierade censur förenlig med regeringsformens föreskrift, bör utskottet likväl medgiva att densamma, ej sträckt utöver en noga utstakad gräns, kunde under en viss synpunkt bliva nyttig för det allmänna, och därjämte bidraga att tillfredsställa dem, som frukta vådeliga följder av tankefrihetens missbruk ibland den okunniga och lättrogna hopen.
Bundet av regeringsformens 86 §, som utan undantag förbjuder alla i förväg lagda hinder för skrifters utgivande, kan utskottet väl ej för det närvarande tillstyrka något påbud i tryckfrihetslagen om berörde mindre censur; men anser sig dock böra vördsamligen till riksens ständer hemställa, såsom en vid denna riksdag väckt fråga, huruvida en sådan förklaring i meranämnde 86 § må vid nästkommande riksdag finna rum, varigenom då blivandes ständer gemensamt med konungen kunde såsom tillåtlig och anbefalld fastställa en officiell censur av skrifter, som under bestämda titlar utgivas för ungdomens undervisning eller för den offentliga gudstjänsten eller den enskilda andakten.
I anledning av vad hos högvördige prästeståndet vidare blivit yrkat, får utskottet, dock utan att föreslå något särskilt stadgande, vördsamligen tillstyrka, att bland de sex personer, som jämte justitieombudsmannen skola utgöra tryckfrihetskommittén, en präst måtte väljas. Urskiljandet och bedömandet av skadliga satser och villomeningar i religionsmål torde alltid fordra en verklig teologs kunskaper, vilka även i andra avseenden kunna bliva för kommittén av värde och gagn.
[...]
Det skulle säkerligen bliva alltför vidlyftigt att upptaga och besvara alla de inkast, åtskilliga högvördige prästeståndets herrar ledamöter anfört emot utskottets projekt. De fleste anmärkningarne utgöra i själva verket blott en enda, vilken åsyftar förslagets ogillande samt antagandet av 1774 års tryckfrihetslag, med de förändringar nu antagna regeringsform gjorde oundviklige, såsom enkel i framställningssättet, uppmärksam på religionens helgd, liberal i sina grundsatser och välgörande i sina verkningar. Det ankommer på riksens höglovl. ständer att godkänna eller förkasta utskottets närvarande förslag; om det ej utmärkes av samma enkla framställningssätt, av samma nit, saknar det visserligen åtminstone ej samma liberalitet, och, vad dess verkningar beträffar, hava de ännu ej hunnit förspörjas. Utskottet har emellertid fullgjort riksens höglovl. ständers uppdrag, då det inlämnat sitt eget förslag, och tillika följt sin övertygelse, då det inlämnat detsamma sådant det nu åter vördsamt underställes.
Stockholm den 10 Januari 1810.
På konstitutionsutskottets vägnar:
L. A. Mannerheim. Carl von Rosenstein.
J. G. Gahn. A. J:son Hyckert.
J. D. Valerius.

Axel Gabriel Silverstolpes yttrande till konstitutionsutskottets protokoll 10 jan.181O, bilaga till konstitutionsutskottets memorial.
[...]
Herr riddarhussekreteraren Silverstolpe anförde:
”Besvarandet av frågan, huruvida i tryckfrihetslagen bör kunna stadgas en allmän teologisk censur eller ock blott en inskränktare i avseende på religiösa skrifter, som kunna lämnas till tryckning under titlarne: Predikningar, skriftetal, katekeser, och sådane läroböcker, som icke äga regeringens auktorisation till användande vid undervisningsverken, beror huvudsakligen på en ren tolkning av regeringsformens 86 §:s lydelse.
En sådan tolkning vågar jag hoppas den följande vara:
Berörde § stadgar: ’Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagde hinder, utgiva skrifter.’
Bland de hinder, som av den offentliga makten i förväg möjligen kunna läggas för utgivningen av skrifter, är utan tvivel censuren ett: Censur i allmänhet är således i grundlagen förbjuden. Den teologiska censuren bär fullkomligen kännetecken av all annan censur, och för densamma är därjämte i grundlagen intet undantag gjort: Den är således, lika med all annan, i första delen av tryckfrihetsdefinitionen förbjuden.
Vidare stadgas: att ’sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därföre straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag’.
Tolkningen av de relativa orden sedermera, deras, därföre och detta lärer medgivas vara ren, då den göres på följande sätt: att (sedermera) sedan man, utan några av den offentliga makten i förväg lagde hinder, utgivit skrifter, endast inför laglig domstol kunna tilltalas för (deras) sådane utgivne skrifters innehåll, och att icke i annat fall kunna (därföre) för de utgivne skrifternes innehåll straffas än om (detta) desse utgivne skrifters innehåll strider emot tydlig lag.
Jag hemställer härvid först, om på något ställe här bör kunna menas ej av trycket utgivne skrifter, om det vore en ärlig tolkning att skilja ordet utgivne från ordet skrifter; för det andra, huru grundlagen skulle kunna vara nog försåtlig, att ens förutsätta möjligheten av tilltal och bestraffning för skrifter, som förmedelst den offentliga maktens åtgärd antingen ej vore utgivne eller redan genomgått censur, och på dessa grunder, om en annan tolkning av §:n än den av mig nu uppgivne kan vara riktig och rimlig.
Slutligen fulländas definitionen på tryckfrihet genom följande ord: ’tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.’
De, som i avseende på religionens helgd åstunda en mer eller mindre inskränkt teologisk censur, hava genom denna slutmenings förklarande på ett sätt sökt bereda sig ett argument till sin förmån, utan att eftersinna att denna förklaring står i strid med det första stadgandet, som utgör definitionens grund, och att ett annat förklaringssätt finnes, som står i klar överensstämmelse med denna grund.
Om grundlagen först hade stadgat, att den offentliga makten ej får i förväg lägga några hinder för utgivningen av skrifter, och censur av vad tillämpning som helst är ett sådant hinder, och om grundlagen sedan stadgat att den lag, varefter skadliga skrifters innehåll bör beivras, kan till allmänna lugnets bevarande föreskriva censur, då har denna grundlag stadgat en uppenbar motsägelse: Om vidare denna lag, oaktat förstnämnde lagde grundprincip, medgivit censur i ett fall och icke i alla, då har den motsagt sig tvenne gånger för en: Och den har tillika gjort meningslöst sitt eget stadgande om bestraffning, efter denna ej kan äga rum, där förbrytelsen är fullkomligen förebyggd.
Men har grundlagen först stadgat, att den offentliga makten ej får i förväg lägga några hinder för utgivningen av skrifter och därigenom förbjudit all censur, och har grundlagen sedan stadgat, att efter utgivningen bör, till allmänna lugnets bevarande, alla skadliga skrifters innehåll kunna efter en viss tydlig lag beivras och författarne därföre straffas; då har denna grundlag i sine föreskrifter varit sammanhängig, fullständig och redig. Sådant anser jag ock för min del stadgandet i 86 §:n regeringsformen vara, och tror mig icke, vare sig här eller inom mitt stånd, vara tillständigt att därifrån vika i frågan om tryckfrihetslagen, där visserligen de naturliga lagprinciper äro noga iakttagne, att det må bero av var och en att väl eller illa bruka sina rättigheter, men ock att missbruket skall straffas och att möjligheten att det kan straffas förutsätter möjligheten att det kan begås.
För övrigt förklarar jag uppriktigt att, om jag kunde med övertygelse göra en annan tolkning än den jag gjort av grundlagens föreskrifter, skulle jag gärna ingå i den föreslagna modifikationen, att titlarne avs skriftetal, predikningar m.m., vilka popularisera andliga skrifter, skulle göra dessa skrifter underkastade censur. Men jag tillstår lika uppriktigt, att jag ej skulle därtill samtycka av annat skäl, än för att på ett oskadligt sätt tillfredsställa dem, som hysa en ärlig och därigenom aktningsvärd farhåga för villsamma meningars utspridande bland de lättrognaste folkklasserne; ty om det först verkligen vore sant, att inom vår nation och med vår antagne renade religion vådan för villomeningars verkan vore betydlig, så är däremot stadgandet av den modifierade censur som åstundas (och en vidsträcktare bör aldrig kunna komma i fråga) icke det sätt, varigenom denna våda förebygges för längre tid än ett eller annat år; emedan efter denna tid var och en, som vill utvidga sin skrivfrihet i populära skrifter, säkerligen skall hava hunnit påfinna medel att undandraga sig all censur, det är att eludera lagens föreskrift blott genom anwändningen av titlar, över vilka censuren ingen rättighet vore i lagen tillerkänd.
Beträffande de gjorde inwändningar, att med det i 86 § regeringsformen nyttjade uttrycket den offentliga makten endast torde böra förstås den verkställande makten, att första delen av tryckfrihetsdefinitionen syntes i kraft av berörde uttryck innefatta ett förmenande blott för styrelsen, att, vare sig genom förbud, inspektion eller censur, i förväg lägga hinder för utgivandet av skrifter, icke ett förmenande för den lagstiftande makten, att i tryckfrihetslagen auktorisera anwändningen av sådane hinder, samt att det icke gärna kunde hava varit riksens ständers mening, vid konstitutionens antagande, att föreskriva sig själve, som i den lagstiftande makten inbegripas, ett förbud av denna beskaffenhet; torde det tillåtas mig häruppå svara, att med det i §:n nyttjade uttrycket den offentliga makten vanligen ej menas varken den verkställande eller lagstiftande eller den dömande makten särskilt, utan kollektivt hela den allmänna myndighet, varav dessa trenne blott äro delar; att, när detta uttryck, enligt vårt språkbruk, har denna kollektiva bemärkelse så är det den lagstiftande och den dömande makten, lika säkert som den verkställande, genom grundlagen förment, att i förväg lägga hinder för utgivningen av skrifter; att det vore ingalunda en god grundlag, den, varuti de som densamma stadgat icke givit föreskrifter och band för sig själve; och att, om även mången ibland riksens ständer vid konstitutionens antagande icke skulle hava efter ordalydelsen fattat meningen av merberörde uttryck, så torde däremot de mest uppmärksamme, djupast besinnande och en lovlig frihet mest tillgivne, hava med glädje begripit grundlagens sammanstämmande ordalydelse och åsyftning vara, att ingen makt i staten skulle vara berättigad att förekomma utövningen av tryckfriheten, men däremot ingen individu bliva ostraffad, som genom denna frihets utövning bevisligen sig förgripit: och längre än därhän torde väl lagstiftaren i fråga om grundprincipen aldrig böra få komma. Sedan återstår blott att tillse, det den stadgade lagen må lika uppfylla bägge dessa syftemål. Detta har varit vårt åliggande: syftemålen hava varit oss föreskrivne villkor. Huru vi förmått i våra förslag fullgöra detta åliggande, bliver en annan fråga; men det vittnesbörd kunna vi med övertygelse bära varandra, att vi haft samhällsordningen lika mycket som tankefriheten i sikte, och att, om tiden småningom, såsom troligt är, kommer att i tryckfrihetslagen uppdaga någre menlige brister, så ligger orsaken därtill i ofullkomligheten av våra begrundningar och i bristen på i vårt land redan givne erfarenheter att följa eller undfly, icke i saknaden av den ärliga avsikt, att på en gång upprätthålla frihet och ordning, utan vilkas täta förening regeringssättet måste snart eller sent urarta till ett av två: Despotism eller anarki.
För övrigt samtycker jag gärna till det förslag, att till lagstiftande makten må hemställas, om den, efter fem års inhämtad erfarenhet, skulle vid nästa lagtima riksmöte behaga giva 86 §:n regeringsformen en sådan förklaring, som kan stå tillsammans med den för smärre populära andeliga skrifter åstundade censur. Jag, för min del, vågar väl tvivla att en sådan förklaring vore lycklig, emedan ingen avvikelse från en sann huvudprincip gärna har goda följder; men då den berättigade makten i staten gjort ett stadgande, så behöver väl ej medborgaren anse detsamma såsom visst, men det är hans ovillkorliga plikt att efterleva det, likasom det så vore; ty av alla samhällsprinciper är den främsta den, att inför lagen, lagligen gjord, bör allt med vördnad böja sig, alla individuer, lika visst som alla myndigheter i staten.
Hos höglovl. konstitutionsutskottet anhåller jag ödmjukast om det avseende å detta mitt yttrande, att det måtte få utskottets betänkande till de respektive riksstånden åtfölja.”
Herr biskopen m.m. doktor Nordin yttrade, det han ej kunde frångå de av honom, så väl uti utskottet, vid förslagets uppsättande, som sedermera uti högvördige prästeståndet förklarade tankar om nödvändigheten av teologiska censurens bibehållande m.m., varjämte han ansåg 5 §:n rörande rättegångssättet vara av sådan beskaffenhet, att den icke kan förenas med principerne av Sveriges lag.
Herr ordföranden baron Mannerheim: ”Då gärningen nödvändigt måste föregå straffet, då allmänna lugnet ej kan sägas vara stört genom en tryckt skrift, förrän skriften är utgiven, då äntligen allt måste göras i överensstämmelse med den främsta grundlagen, instämmer jag fullkomligen uti herr riddarhussekreteraren Silverstolpes yttrade mening.”
Och som utskottets övrige herrar ledamöter även härmed sig förenade, alltså skulle enligt pluralitetens tanka förslaget expedieras. Ut supra.
In fidem J. D. Valerius