Den ryske författaren och nobelpristagaren Alexander Solsjenitsin sade om Kosovo-kriget att han inte såg någon skillnad på Natos beteende och Hitlers. Likt tyska Tredje riket bröt Nato mot människors och Guds lagar och egna fördrag för att få sitt krig.

Krig, rättskipning och säkerhet

Det senaste kriget mot Jugoslavien planlades och genomfördes som ett blixtkrig av Hitlers typ. Förutsättning för seger var att Belgrad gav upp för övermakten i luften. Av det kan vi lära. Att kri-get avsåg kontroll av Europa har Bill Clinton fri-språkigt meddelat (”...Europa är nyckeln i starka ekonomiska förbindelser där vi kan sälja över hela världen. Det var det det handlade om i Kosovo”). Säkrande av kontroll över östområdena mot EU, främst Tyskland, var det konkreta målet, som antyds av avtal efter kriget om världsbankskontroll över Ukraina och om ledning för kaspisk olja till albanska kusten.
Förre justitieministern i USA, Ramsey Clark, har anmält sin president för krigsförbrytelser, så även juristerna bakom den anmälan som återges på sidan 41. Det överensstämmer med lag och folkrättspraxis, men det som nitiskt kommer att behandlas vid FN:s krigsförbrytartribunal i Haag är nog bara det åtal mot Jugoslaviens president Milosevic, som tribunalen själv har väckt.
Det är förvånande att se även ansedda intellektuella i Sverige och övriga västvärlden falla för tanken att privatsponsrade kängurudomstolar till-satta av stormakterna skall verka för mänskliga rättigheter. Tribunalerna omger sig med stora resurser och ett sken av laglighet som lockar till sig horder av lycksökare i folkrättsbranschen. De kan dock omöjligen skipa rättvisa i staternas inre angelägenheter, ens om de formellt åtog sig att döma över angripande och angripen stats med-borgare lika, så som Jan Myrdal anser att den bör göra i Kambodja (FiB/K 3/99). De som borde åtalas för krigsförbrytelser har upprättat tribunalerna. En av sponsorerna (!), George Soros, står bakom den ekonomiska destabiliseringsaktionen mot sydöstra och östra Europa som framkallat sammanbrotten där.
Enligt lord Peter Carrington var det bombningarna som framkallade folkfördrivningen i Kosovo. Det antyder argumentnöd att ”åtalet” mot Milosevic avser endast en händelse från tiden före kriget – Racak. De jugoslaviska säkerhetsstyrkornas insats i byn Racak i januari 1999 påstods av den amerikanske diplomaten Walker, på plats som OSSE-representant, vara en etniskt grundad massaker, vilket därefter blev sant i alla massmedier. Den påminde dock mest om en insats – omfattande och blodig och kanske med åtalbara inslag enligt jugoslavisk lag – för att anhålla UCK-män misstänkta för mord på ett antal poliser dagarna innan. Den som undrar varför polisen anlände till Racak i pansrade bilar, bör föreställa sig polismördarna i Malexander till ett antal av inte 2 3 utan 90000 modernt beväpnade personer värvade på grundval av folkhat och utsikter att berika den egna klanen och utan politiskt program, utrustade och uppmuntrade i åratal av Tyskland och sedan USA. Racak fungerade som Tonkin-intermezzot, de arrangerade liken i Timisoara eller granaterna på marknads-platsen i Sarajevo. Frihetsromantik bland väst-världens väljare fick göra resten: UCK blev ”frihetskämparna”, så som Francos legoknektar i 30-talets Europa blev romantiska ”rebeller”.
Sverige har, bundet av EU, ängsligt och mot Sveriges intresse, nödgats stödja angreppskriget. Svenskt deltagande i ”fredsprojektet” EMU, med den centralregering för Europa som blir följden, ger oss ännu sämre möjligheter att slippa ha del i den stormaktsgaranterade etniska rensningen i de nu fyra balkanska protektoraten – eller att slippa delta i nästa eller nästnästa krig.
I Per Albin Hanssons och Östen Undéns kloka och försiktiga anda kunde och borde vi som småstat hålla oss utanför.

Erik Göthe