Officiella reaktioner på kriget

Natos bombkrig mot Jugoslavien utlöste skarpa reaktioner från stater runt om i världen. Främst uttalade sig en rad länder i tredje världen mot Natos anfall, medan västvärlden i huvudsak stödde kriget. En del stater i väst markerade dock att kriget inte var fören¬ligt med folkrätten. Grovt kan världsopinionen indelas i fyra grupper:
– Stater som öppet stödde Natos bombkrig.
– Stater som ej uttalat stödde Nato men som lade skulden för kriget på Jugoslavien.
– Stater som hävdade att kriget var ett folkrättsbrott.
– Stater som hävdade att kriget var ett folkrättsbrott och lade skulden på Nato.
Direkt efter bombanfallen protesterade en rad stater mot Natos krig, bland dem några av jordens största länder: Kina, Ryssland, Indien och Indonesien. De följdes av en rad andra länder som Sydafrika, Iran, Irak, Libyen, Vietnam, Kuba och Kambodja.
Genom Riogruppens (14 latinamerikanska stater) uttalande kom hela Sydamerika att kritisera bombkriget för att det ej var förenligt med folkrätten.
Flera islamiska stater uttalade sig under kriget mot serbiska myndigheter och deklarerade solidaritet och stöd till de kosovoalbanska muslimerna och lade skulden för konflikten på Jugoslavien men undvek att öppet ta ställning för Nato. Generalsekreteraren för de islamiska staternas organisation (OIC) framförde sådan kritik (Pakistan uttalade dessutom att Natos insatser inte var tillräckligt effektiva). Gemensamt för de muslimska staterna är att de uttryckte kravet på att krisen skulle hanteras av FN.
I väst var uppslutningen på Natos sida nästan fullständig. Även Japan stödde Nato. En rad mindre väststater hävdade dock att krisen borde hanteras av FN.
Natostaterna höll utåt en enad front fast många bedömare hävdade att motsättningarna var stora mellan USA/Storbritannien å ena sidan och flera av de allierade staterna i Europa å den andra sidan. Grekland ställde sig bakom Natoanfallet men markerade genom att presidenten Costis Stephanopoulos sedan kritiserade USA för att ta till militära medel och ignorera andra opinioner som ”bygger på internationell rätt”.
Förutom Ryssland och Vitryssland, som skarpt angrep Natos krig, uttalade Ukraina det otillåtna i att använda militärt våld mot en suverän stat utan godkännande av säkerhetsrådet.
Svenska regeringen ställde sig bakom Europeiska Rådets uttalande vid mötet i Berlin den 24–25 mars (EU:s officiella ståndpunkt) som lade all skuld på Jugoslavien och sanktionerade bombkriget genom skrivningen: Nato genomför nu sina insatser mot militära mål i Förbundsrepubliken Jugoslavien för att få ett slut på den humanitära katastrofen i Kosovo.
Statsminister Göran Persson gjorde ett särskilt uttalande den 24 mars där han i viss mån modererade ställningstagandet:
I en folkrättslig bedömning är det svårt att finna en entydig grund för den militära insats som nu genomförs. Jag beklagar att det inte varit möjligt att få ett enat världssamfund att ställa sig bakom aktionen genom ett mandat i FN:s säkerhetsråd.
I en artikel i SvD den 9 juli summerar utrikesminister Anna Lindh kriget efter 79 dygns bombattacker. Hon konstaterar nu att Natos krig var
ett medvetet avsteg från FN stadgans principiella våldsförbud.
Samtidigt understryker hon att
Kosovoaktionen var ett närmast unikt fall
och vänder sig mot dem som hävdar att våldsförbudet nu är borta i folkrätten:
Slutsatsen kan därför inte bli att ett nytt prejudikat skapats att stater har rätt att i framtiden gå vid sidan av FN.
Hon avslutar sin artikel:
FN är trots sina brister grunden för den internationella rättsordning vi har. Säkerhetsrådet har det primära ansvaret för internationell fred och säkerhet och den unika rätten att besluta om våldsanvändning utöver självförsvar.
Den svenska regeringen löpte med stormakterna i Jugoslavienkriget. Samtidigt framgår det av Anna Lindhs artikel att regering¬en är oroad av kriget och vill hävda folkrättens principer och värjer sig mot att det skulle skapats ett prejudikat. Vacklan¬det går att förklara som en småstats påtvungna hållning. Bättre än så här blev det inte trots den ganska starka opinionen mot kriget i vårt land. Det fattades samling och enhet för att få regeringen att ta principiell folkrättlig ställning.
Natos bombkrig var ett farligt brott mot våldsförbudet. Regeringen har dock rätt i att FN stadgan fortfarande är gällande folkrätt. Det visar de kraftiga fördömandena från många stater i världen. 1999 08 23

Lars Gunnar Liljestrand

TfFR 2/1999