De brott mot freden och de krigsförbrytelser som Clinton och andra Natoledare begått kommer dessa knappast att dömas för, då de kontrollerar domstolen. Det är ändå viktigt att peka ut brottslingarna.

Natos bombkrig mot Jugoslavien och folkrätten

En av åklagarna vid Nürnbergrättegången Walter J. Rockler har i en artikel i Chicago Tribune (23 maj 1999) skrivit om USAs bomkrig under titeln: ”Lag om krigsförbrytelser gäller även USA.” Författaren är skarpt kritisk mot kriget:
”Vi har utlöst en flagrant militär aggression, oupphörligt attackerat ett litet land främst för att visa att vi styr världen.”
Rockler tar upp jämförelsen med nazisternas krigsförbrytelser, som behandlades i Nürnberg, och USA:s bombkrig mot Jugoslavien:
”Domarna i Nürnbergrättegångarna 1945–46 mot nazisterna är en enkel och klar grund för internationell rätt. Våra ledare hänvisar ofta till de domarna och prisar dem, men tydligen har de inte läst domsluten. Domstolen i Nürnberg deklarerade: att börja ett angreppskrig är därför inte bara ett internationellt brott. Det är det överordnade internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser genom att det i sig rymmer den samlade ondskan av krigsförbrytelser.
Vid Nürnbergrättegångarna lade USA och Storbritannien största vikten vid anklagelserna mot nazistledarna för att ha planerat och utlöst anfallskrig. Robert Jackson som var domare i USA:s högsta domstol och ledare i Nürnberg för de amerikanska åkla¬garna underströk: ’Att starta ett angreppskrig är ett brott som ingen politisk eller ekonomisk situation kan rättfärdiga.’ Han deklarerade också att ’om vissa handlingar i strid med internationell lag är brott, så är de brott vare sig USA begår dem eller Tyskland och vi kommer inte att fastlägga en regel för kriminellt beteende för andra som vi inte är beredda att tillämpa också på oss själva.’
Förenta nationernas stadga betraktar aggression på liknande sätt. Artiklarna 2(4) och 2(7) förbjuder interventioner i andra länders rättskipning och hot om våld eller användning av våld av en stat mot en annan.” FN:s generalförsamling har understrukit att militär intervention i ett land är aggression och ett oför¬svarligt brott.
I Tidskrift för Folkets Rättigheter Nr 3-4 1995 har Mats Björkenfeldt jämfört den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag för f d Jugoslavien med Nürnbergdomstolen. Han visar på att den avgörande skillnaden är att tribunalen har tagit bort huvudanklagelsepunkten i Nürnberg, nämligen brott mot freden.
Tribunalen, som tillkom på västs initiativ, blev därmed slugt riggad, så att de intervenerande stormakterna går fria. Uppgiften för tribunalen är att jaga balkaner (främst serber) för de övergrepp som följer i spåren på stormaktsinterventionerna.
När en Natorepresentant ombads kommentera att enskilda perso¬ner och organisationer anmält ledare i väst till tribunalen för att de varit ansvariga för bombkriget, avfärdade han det med att det ju var Nato som drivit fram bildandet av tribunalen. Underförstått, tribunalen har inte syftet att döma några västliga stormakter.
Betydelsen av brottet mot freden som överordnat alla de andra brotten uttrycktes av en av de amerikanska åklagarna i Nürnberg Sidney Alderman så, att detta brott t o m var förutsättningen för de övriga brotten:
”I själva verket är allting i detta mål – hur dramatiskt det än är, hur chockerande och stridande mot vanliga instinkter hos civiliserade människor – underordnade angreppskrigets aspekt. Allt det dramatiska som hände i Tyskland i de tidiga faserna av konspirationen mot freden, de ideologier som utnyttjades, den terrorteknik som användes, det undertryckande av mänskliga friheter som gjordes vid maktövertagandet och t o m koncentrationslägren och brotten mot mänskligheten, förföljelserna, tortyren och mördandet – alla dessa saker skulle ha liten internationell juridisk betydelse om det inte var för det faktum att de var förberedelser för att genomföra angreppshandlingar mot grannländer.”
Bombkriget mot Jugoslavien planerades långt i förväg och förbereddes genom Rambouilletavtalet som ställde regeringen i Belgrad inför ett omöjligt val. USA har därför, som Nürnbergåklagaren Rockler påtalar, begått brott mot freden både genom förberedelser och konspiration och sedan själva genomförandet av angreppskriget. För detta kommer dock Clinton knappast att bli åtalad vid Haagtribunalen. Den ”domstolen” har inte tillkommit för sådana brott.
Trots det är det viktigt att den internationella opinionen påvisar brotten mot freden och kräver att USA och de andra medan¬svariga Natoledarna ställs till svars för detta liksom andra krigsförbrytelser och humanitära brott som begåtts genom bombkriget.

Lars-Gunnar Liljestrand 1999 08 21


Detta är texten till en av de formella anmälningar för krigsförbrytelser som inlämnats till FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Av utrymmes- och läsbarhetsskäl har upprepningar av namnlistan över de anklagade uteslutits .

Brottsanmälan till Haag–tribunalen

Anmälan av uppgifter om allvarliga brott mot internationell humanitär rätt under Tribunalens domsrätt;

Hemställan att åklagaren inleder förundersökning mot angivna personer för brott mot internationell humanitär rätt och förbereder åtal mot dem enligt artiklarna 18.1 och 18.4 av tribunalens stadga.

Misstänkta krigsförbrytare i Natos ledning

Internationella brottstribunalen för f d Jugoslavien
Till: Åklagare Louise Arbour vid Internationella Brottstribuna¬len för f d Jugoslavien, Churchillplein 1, 2501 EW, Haag, Nederländerna.
För kännedom till: William J. Clinton, Madeleine Albright och William S. Cohen, c/o William J. Clinton, president, Vita Huset, 1600 Pennsylvania Ave NW Washington, District of Colum¬bia 20500, Amerikas Förenta stater; Tony Blair, Robin Cook and George Robertson, c/o Rt. Hon. Tony Blair, premiärminister, 10 Downing Street SW1A 2AA London, Storbritannien; Javier Solana, Jamie Shea, Wesley K. Clark, Harold W. German, Konrad Freytag. D.J.G. Wilby, Fabrizio Maltinti, Giuseppe Marani och Daniel P. Leaf, c/o Javier Solana, generalsekreterare, Natohögkvarteret, 1110 Bryssel, Belgien; Jean Chrétien, Lloyd Axworthy och Arthur Eggleton, c/o Jean Chrétien, M.P. premiärminister, House of Commons, PO Box 1103 Ottawa, Ontario K1A 0A6 Canada; Jean Luc Dehaene, E. Derycke och J. P. Poncelet, c/o M. Jean Luc Dehaene, premiärminister, rue de la Loi 16 B 1000 Bryssel Belgien; Vaclav Havel, J. Kavan och V. Vetchy, c/o Vaclav Havel, president, Office of the President of the C.R. Hrad (Castle) 119 08 Praha 1 Tjeckiska Republiken; Poul Nyrup Rasmussen, N.H. Petersen och H. Haekkerup, c/o Poul Nyrup Rasmussen, statsminister, Christiansborg, Prins Jørgens Gaard 11 DK 1218 Köpenhamn Danmark; Jacques Chirac, Lionel Jospin, H. Védrine och Alain Richard, c/o M. Jacques Chirac President de la Republique Palais de l’Elysee 55 et 57, rue du Faubourg Saint Honore 75008 Paris, Frankrike; Gerhard Schröder, J. Fischer och R. Scharping, c/o Gerhard Schröder, förbundskansler, Adenauerallee 141 PA: Briefpost, PLZ 53106 53113 Bonn, Tyskland; Kostas Simitis, G. Papandreou och A. Tsohatzopoulos, c/o Kostas Simitis, premiärminister, Office of the Prime Minister Greek Parliament Bldg., Constitution Square Aten, Grekland; Viktor Orban, J. Martonyi och J. Szabo, c/oViktor Orban, premiärminister, Kossuth Lajos ter 1 3 1055 Budapest, Budapest fovaro, Ungern; David Oddsson, H. Asgrimsson och G. Palsson, c/o David Oddsson, statsminister, Statsministerns kansli, Stjórnarradshusinu 150 Reykjavik, Island; Massimo D’Alema, L. Dini och C. Scognamiglio, c/o Massimo D’Alema, konseljpresident, Piazza Colonna, 370 00187 Rom, Italien; Jean-Claude Juncker, J. Poos och Alex Bodry, c/o Jean Claude Juncker, premiärminister, Ministere d’Etat 4, rue de la Congre¬gation L 2910 Luxemburg, Luxemburg; Willem Kok, J. van Aartsen och F.H.G. de Grave, c/o Willem Kok, premiärminister, Binnenhof 20, 2513 AA Postbus 20001, 2500 EA Haag, Nederländerna; Kjell Magne Bondevik, K. Vollebæk och D.J. Fjærvoll, c/o Kjell Magne Bondevik, statsminister, Akersgt. 42, blokk H Boks 8001 Dep N 0030 Oslo, Norge; Jerzy Buzek, B. Geremek och J. Onyszkiewicz, c/o Jerzy Buzek, premiärminister, Prime Minister’s Office al. Ujazdowskie 1/3 00 583 Warszawa, Polen; Antonio Manuel de Oliveira Guterres, J.J. Matos da Gama och V. Simão, c/o Antonio Manuel de Oliveira Guterres, premiärminister, Gabinete do Primeiro Ministro Lissabon, Portugal; Jose Maria Aznar, A. Matutes och E. Serra Rexach, c/o Excmo. Sr. Jose Maria Aznar Presidente del Gobierno Complejo de la Moncloa Edf. Semillas 28071 Madrid, Spanien; Bulent Ecevit, I. Cem och H. S. Turk, c/o Bulent Ecevit, premiärminister, Office of the Prime Minister Basbakanlik 06573 Ankara, Turkiet;
Från: Professor Michael Mandel, professor W. Neil Brooks, professor Judith A. Fudge, professor H. J. Glasbeek, professor Reuben A. Hasson och advokat Sil Salvaterra, Community Legal Aid Services Programme, Osgoode Hall Law School, York University, Toronto, Ontario, Canada M3J 1P3; Advokat David Jacobs och advokat Brian Shell, Shell, Jacobs Lawyers 672 Dupont Street, Suite 401 Toronto, Ontario, Canada M6G 1Z6; Advokat Christopher Black, 121 Nymark Avenue Toronto, Ontario, Canada M2J 2H3; Advokat, John Philpot, Alariel Legault Beachemin Paquin Jobin Brisson & Philpot 1259 rue Berri suite 1000 Montréal, Québec, Canada H2L 4C7; Advokat Fred Stasiuk, 296 Mill Road, Unit B6 Etobicoke, Ontario, Canada M9G 4X8; Professor Peter Rosenthal, Mathematics Department, The University of Toronto, Toronto, Ontario, Canada; Professor Roberto Bergalli, Departament de Dret Penal i Ciences Penals Universi¬tat de Barcelona, Av. Diagonal 684 E 08034 Barcelona, Spanien; The American Association of Jurists; Alejandro Teitelbaum, ständig representant vid Förenta natio¬nerna i Genève. 80 Quai Gillet 69004 Lyon, France; Alvaro Ramirez Gonzalez, President, Del Porton Oriental de la UCA 1 y media cuadra arriba Apdo Postal 3348 Managua, Nicaragua; Vanessa Ramos, generalsekreterare, 200 Mercer Street 4E New York, NY 10012; Beinusz Szmukler, President, Consultative Council, Peru 971 8 piso, B 1068 Buenos Aires, Argentina.
– – –
Anmälan av uppgifter rörande allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt inom tribunalens domsrätt;
Hemställan att åklagaren inleder förundersökning mot angivna personer för brott mot internationell humanitär rätt och förbereder åtal mot dem enligt artiklarna 18.1 och 18.4 av tribunalens stadgar.
EMEDAN den Internationella tribunalen för lagförande av personer ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f d Jugoslaviens territorium sedan 1991 inrättats av FNs säkerhetsråd med ”behörighet att lagföra personer ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f d Jugoslaviens territorium sedan 1991 enligt bestämmelserna i” dess stadga (artikel 1);
OCH EMEDAN, enligt artikel 2 av nämnda stadga, tribunalen har behörighet ”att lagföra personer som begår eller beordrar allvarliga överträdelser av Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949, nämligen handlingar riktade mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmelserna i tillämplig Genèvekonvention ”, bland andra följande:
(a) uppsåtligt dödande;
(c) att uppsåtligt förorsaka svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa;
(d) omfattande förstörelse och tillägnelse av egendom som inte rättfärdigas av militär nödvändighet och som skett olagligt och godtyckligt;
OCH EMEDAN, enligt artikel 3 av nämnda stadga, den internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som kränker krigets lagar och sedvänjor. Sådana skall innefatta men inte vara begränsade till:
(a) användande av giftvapen eller andra vapen för att orsaka onödigt lidande;
(b) godtycklig förstörelse av städer eller byar eller ödeläggelse som inte rättfärdigas av militär nödvändighet,
c) anfall på eller bombardemang av oförsvarade städer, byar, bostäder eller byggnader, oavsett med vilka medel,
d) beslagtagande eller förstörelse av eller uppsåtlig skada på institutioner avsedda för religionsutövning, välgörenhet och utbildning, konst och vetenskap, historiska minnesmärken samt konstverk och vetenskapliga arbeten,
e) plundring av offentlig eller privat egendom.
OCH EMEDAN, enligt artikel 6 av nämnda stadga, ”den internationella tribunalen skall ha domsrätt över fysiska personer i enlighet med bestämmelserna i denna stadga”;
OCH EMEDAN artikel 7 av nämnda stadga för det personliga straffan¬svaret föreskriver följande:
1. Den som planerat, anstiftat, beordrat, begått eller på annat sätt medverkat vid planering, förberedelse eller utförande av ett brott som avses i artiklarna 2 5 i denna stadga skall vara personligen ansvarig för brottet.
2. Den anklagades officiella ställning, oavsett om vederbörande är stats eller regeringschef eller ansvarig statstjänsteman, skall inte frita honom från straffansvar eller lindra straffet.
3. Den omständigheten att någon av de handlingar som avses i artiklarna 2 – 5 i denna stadga begåtts av en underordnad fritar inte hans överordnade från straffansvar, om denne kände till eller borde känna till att den underordnade stod i begrepp att begå sådana handlingar eller redan hade gjort detta och den överordnade underlät att vidta nödvändiga och rimliga åtgärder för att förhindra sådana handlingar eller för att straffa dem som begått sådana handlingar.
4. Den omständigheten att en anklagad person handlat enligt order av regeringen eller av en överordnad skall inte frita honom från straffansvar men kan beaktas såsom en förmildrande omständighet vid straffmätningen, om Internationella tribunalen fastställer att rättvisan så kräver.
OCH EMEDAN artikel 8 av nämnda stadga föreskriver att tribunalens territoriella och tidsmässiga domsrätt ”skall omfatta f d Jugoslaviens territorium, innefattande dess landyta, luftrum och territorialvatten. Internationella tribunalens temporala domsrätt skall sträcka sig från den 1 januari 1991”;
OCH EMEDAN, enligt artikel 9 av nämnda stadga, ”både Internationella tribunalen och nationella domstolar skall ha domsrätt i fråga om att lagföra personer för allvar¬liga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f d Jugoslaviens territorium från den 1 januari 1991” men den internationella tribunalen ”ha företräde framför nationella domstolar”;
OCH EMEDAN artikel 18 av nämnda stadga bland annat föreskriver att:
1. Åklagaren skall inleda förundersökningar ex officio eller på grundval av erhållna uppgifter, särskilt från regeringar, FN organ, mellanstatliga eller icke statliga organisationer. Åklagaren skall värdera de uppgifter han inhämtar eller erhåller och avgöra huruvida det finns tillräcklig grund för vidare åtgärder.
2. Åklagaren har behörighet att förhöra misstänkta, offer och vittnen för att insamla bevis, samt genomföra undersökningar på plats. Vid utförande av dessa uppgifter får åklagaren på lämpligt sätt söka bistånd från berörda statliga myndigheter.
4. Om åklagaren finner att tillräckliga skäl för åtal föreligger, skall åklagaren förbereda åtal innehållande en kortfattad beskrivning av omständigheterna och det eller de brott som den tilltalade anklagas för enligt stadgan. Åtalet skall överlämnas till en domare i tribunalens domstolskammare.
OCH EMEDAN tribunalens president, domare Gabrielle Kirk McDonald, i ett pressmeddelande den 8 april 1999 utfärdat uppmaningen:
”Alla stater och organisationer som har uppgifter som rör förövande av brott under tribunalens domsrätt bör utan dröjsmål tillställa åklagaren dessa uppgifter”;
OCH EMEDAN Förenta nationernas kommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson den 30 april i Genève i ett tal till kommissionen återgav ett brev från åklagaren i vilket denna uttalade:
”Gärningar av enskilda tillhörande de serbiska styrkorna, Kosovos befrielsearmé (UCK) eller Nato kan komma att granskas, om det visar sig att allvarliga brott mot internationell humanitär rätt har begåtts”;
OCH EMEDAN kommissarien Robinson i sitt tal också uttalade:
”Vid Natos bombningar av Förbundsrepubliken Jugoslavien har obestridligen många civila dödats, civila installationer på marken utsetts som mål med motiveringen att de har eller skulle kunna ha militär betydelse, och Nato bedömer ensamt vad som är eller inte är godtagbart att bomba. I detta läge måste de som genomför bombräderna hålla sig till proportionalitetsprincipen. Helt klart måste det vara rätt att be dem som genomför bombningarna att väga in följderna av sina bombningar för civilpersoner i Förbundsrepubliken Jugoslavien”;
OCH EMEDAN Nato har genomfört mellan 5 000 och 10 000 bombuppdrag över före detta Jugoslaviens territorier sedan den 24 mars 1999;
OCH EMEDAN Natos ledare öppet har medgivit att de förutom militära mål utsett civil infrastruktur som bombmål;
OCH EMEDAN det bland bombmålen finns bränsledepåer, oljeraffi¬naderier, regeringsbyggnader, kraftverk, och kommunikationslinjer som vägar, tunnlar, broar och järnvägslinjer, däribland sådana som inte ligger inom eller i närheten av regionen Kosovo;
OCH EMEDAN förutom dessa avsiktliga anfall mot civil infrastruktur och civila mål, en stor mängd anfall har ägt rum som direkt har fysiskt skadat och dödat civila;
OCH EMEDAN dessa bombningar synes ha direkt förorsakat ungefär 1 000 civila mäns, kvinnors och barns död och allvarligt skadat 4 500 ytterligare civila;
OCH EMEDAN händelser av denna natur innefattar bombningen den 12 april av ett tåg under gång från Belgrad till Ristovac då det passerade bron över Yuzhna Moravafloden vid Grdelica varvid minst 10 passagerare dödades och 16 skadades; bombningen den 15 april av en flyktingkonvoj på fyra olika ställen längs en två mil lång sträcka av vägen mellan Prizren och Djakovica, varvid ungefär 74 människor dödades; bombningen den 23 april av serbiska televisionens redaktionslokaler, varvid ungefär 15 människor dödades; bombningen den 27 april av ett bostadsområde i Surdulica, varvid 16 människor dödades, däribland 12 barn; bombningen den 1 maj av en buss på Luzan bron i Kosovo varvid minst 34 människor dödades, däribland 15 barn;
OCH EMEDAN, fastän ovan angivna Natoledare har hävdat att dessa incidenter var olyckshändelser, de därvid också har medgivit att incidenterna var ett oundvikligt resultat av deras bombningsstrategi, en strategi som de tycks ha fortsatt utan modifieringar och även intensifierat under och efter incidenterna;
OCH EMEDAN rikliga bevis föreligger genom Natoledares offentliga uttalanden att dessa anfall mot civila mål var avsiktliga försök att terrorisera befolkningen till att vända sig emot sin ledning;
OCH EMEDAN Natobombningarna har åstadkommit skador på egendom som uppskattas till 100 miljarder dollar och fullständigt förstört eller allvarligt skadat dussintals broar, järnvägar och järnvägsstationer, större landsvägar, flygplatser, däribland civila flygplatser, sjukhus och hälsovårdscentraler, TV sändare, medeltida kloster, och religiösa heliga platser, kulturhistoriska monument och museer, hundratals skolor, högskolor och inrättningar för studerande och barn, tusentals bostäder och civila byggnader inom industri och jordbruk;
OCH EMEDAN raffinaderier och lagerlokaler innehållande flytande råvaror och kemikalier har träffats och förorsakat miljöförgiftning och utsatt civilbefolkningen för utsläpp av giftiga gaser;
OCH EMEDAN vid Natos bombningar även vapen förbjudna i internationella konventioner kommit till användning, däribland kryssningsrobotar som utrustats med uttunnat uran som är höggradigt giftigt för människor;
OCH EMEDAN trovärdiga detaljerade rapporter om dödsfall och förstörelse bland civila förorsakade av Natos bombningar lämnas som bilaga till denna anmälan1;
OCH EMEDAN DET DÄRFÖR finns rikligt med bevis för att allvarliga brott mot internationell humanitär rätt inom ramen för tribunalens domsrätt har begåtts av Natostyrkorna vid det anfall på Jugoslavien som inleddes den 24 mars och ännu pågår;
OCH EMEDAN dessa bevis är lätt tillgängliga för åklagaren genom rapporter av ögonvittnen, genom videoupptagningar, TV-sända och offentligt radiosända rapporter, i pressrapporter och rapporter via Internet, samt i bevisning presenterad av Förbundsrepubliken Jugoslavien i dess anhängiggjorda klagan mot Natoländerna inför Internationella domstolen;
OCH EMEDAN alla ovan nämnda personer, stats och regeringschefer i de 19 Natoländerna, deras utrikes och försvarsministrar, samt ämbetsmän och militära ledare inom Nato, offentligt har medgivit att de kommit överens om och beordrat dessa handlingar i fullt medvetande om deras natur och verkan;
OCH DÅ de ovan nämnda personerna har handlat på ett sätt som öppet kränker Förenta nationernas stadga, som i hithörande delar föreskriver:
Artikel 2
3. Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.
4. Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas ändamål.
Artikel 33
1. I varje tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, skall parterna i första hand söka uppnå en lösning genom förhandlingar, undersökningsförfarande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anlitande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter eget val.
Artikel 37
1. Skulle parterna i en tvist av den art, som avses i artikel 33, ej förmå lösa den genom de medel, som angivas i sagda artikel, skall de hänskjuta den till säkerhetsrådet.
2. Om säkerhetsrådet finner, att tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, skall det besluta, huruvida det skall vidtaga i artikel 36 angivna åtgärder eller föreslå sådana villkor för tvistens lösning som det finner lämpliga.
Artikel 39
Säkerhetsrådet fastställer förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag, eller fattar beslut om vilka åtgärder som skall vidtagas i överensstämmelse med artiklarna 41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
Artikel 41
Säkerhetsrådet äger besluta, vilka åtgärder, icke innebärande bruk av vapenmakt, som skall användas för att giva verkan åt dess beslut, och äger uppfordra Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga sådana åtgärder. Åtgärderna kan innefatta full¬ständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs , sjö , luft, post , telegraf och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.
Artikel 42
Finner säkerhetsrådet, att åtgärder enligt artikel 41 skulle bliva otillräckliga eller redan visat sig otillräckliga, äger rådet företaga sådant inskridande medelst luft , sjö eller lantstridskrafter, som må befinnas nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Dessa åtgärder kan innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft , sjö och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna.
Artikel 51
Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Åtgärder vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till självförsvar skall omedelbart inberättas till säkerhetsrådet och skall ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle handla på sätt, som rådet anser nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet;
OCH EMEDAN Internationella domstolen i avgörande mot Förenta staternas intervention i Nicaragua har uttalat:
”Medan Förenta staterna må göra sin egen värdering av läget beträffande respekten för mänskliga rättigheter i Nicaragua, kan användande av våld i vart fall inte vara en lämplig metod att övervaka eller garantera sådan respekt. Med avseende på faktiskt vidtagna åtgärder, kan skyddet av mänskliga rättig¬heter, ett strikt humanitärt syfte, inte förenas med minering av hamnar, förstörelse av oljeinstallationer, eller vidare med utbildning, beväpning och utrustning av contras.” (CASE CONCERNING THE MILITARY AND PARAMILITARY ACTIVITIES IN AND AGAINST NICARAGUA (NICARAGUA v. UNITED STATES OF AMERICA) (MERITS) (Judgement of 27 June 1986, I.C.J. Reports, 1986, p.134 135, paragraphs 267 and 268)
OCH EMEDAN ovan nämnda personer, stats och regeringschefer i de 19 Natoländerna, deras utrikes och försvarsministrar, samt ämbetsmän och ledande militärer inom Nato har handlat på ett sätt som öppet strider mot Natotraktaten, som i relevanta delar föreskriver:
Artikel 1
Parterna åtar sig, så som föreskrivs i Förenta nationernas stadga, att lösa alla internationella tvister i vilka de kan indragas, med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet och rättvisa inte sättes i fara, och att i sina internationella förbindelser avstå ifrån hot om eller bruk av våld, eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas ändamål.
Artikel 7
Denna traktat inverkar ej på, och skall ej tolkas så att den i något avseende inverkar på, rättigheter och skyldigheter enligt Stadgan för de parter som är medlemmar av Förenta nationerna, eller på säkerhetsrådets primära ansvar för upprätthållande av internationell fred och säkerhet;
OCH EMEDAN ovan nämnda personer har handlat på ett sätt som öppet kränker Tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter (Protokoll I) den 8 juni 1977, vari föreskrivs:
Artikel 51. – Skydd av civilbefolkningen
1. Civilbefolkningen och civila personer skall åtnjuta allmänt skydd mot faror i samband med militära operationer. För att göra detta skydd effektivt skall följande regler, vilka kom¬pletterar andra tillämpliga folkrättsliga regler, under alla omständigheter tillämpas.
2. Civilbefolkningen som sådan och civila personer skall icke bli utsatta för anfall. Våldshandlingar eller hot om våld vars primära syfte är att sprida terror bland civilbefolkningen är förbjudna.
3. Civila skall åtnjuta det skydd som ges enligt denna av¬delning, med undantag för den tid då de direkt deltar i fientligheterna.
4. Urskillningslösa anfall är förbjudna. Urskillningslösa anfall är:
(a) anfall som icke riktas mot ett bestämt militärt mål;
(b) anfall varvid man använder stridsmetod eller stridsmedel som icke kan riktas mot ett bestämt militärt mål; eller
(c) anfall varvid användes stridsmetod eller stridsmedel vars verkningar icke kan begränsas i enlighet med föreskrifterna i detta protokoll;
och som följaktligen, i vart och ett av dessa fall, är ägnat att träffa militära mål och civila eller civil egendom utan urskillning.
5. Bland annat skall följande typer av anfall anses såsom urskillningslösa:
(a) anfall genom bombardemang, oberoende av vilka metoder eller medel som kommer till användning, vilka såsom ett enda militärt mål behandlar ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål belägna i en stad, i en by eller i ett annat område med en liknande koncentration av civila eller civil egendom; samt
(b) anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka inte står i proportion till den påtagliga direkta militära fördel som kan förväntas.
Artikel 79 – Skyddsåtgärder för journalister
1. Journalister med farliga uppdrag å yrkets vägnar i områden där väpnad konflikt pågår skall betraktas såsom civila i enlighet med innebörden i artikel 50, punkt 1.
Artikel 85 – Beivrande av överträdelser av detta protokoll
3. Utöver de i artikel II definierade svåra överträdelserna skall följande handlingar, då de begås uppsåtligen i strid med tillämpliga bestämmelser i detta protokoll och ger upphov till dödsfall eller allvarliga personskador, betraktas såsom svåra överträdelser av detta protokoll:
(a) att utsätta civilbefolkningen eller civilpersoner för anfall;
(b) att inleda ett urskillningslöst anfall som drabbar civilbefolkningen eller civil egendom i medvetande om att anfallet kommer att förorsaka oproportionerliga förluster i människoliv eller skador på civilpersoner eller civil egendom på sätt som är definierat i artikel 57, punkt 2, a, 3);
5. Utan att inverka på tillämpningen av konventionerna och detta protokoll skall svåra överträdelser av dessa instrument betraktas såsom krigsförbrytelser.
OCH EMEDAN ovan nämnda personer har handlat på ett sätt som öppet kränker principerna för folkrätten så som de erkänts i Nürnbergtribunalens avgörande och i tribunalens stadga, antagen av Förenta nationernas generalförsamling (1950), som i relevanta delar föreskriver:
Princip III
Den omständigheten att en person som begått en gärning vilken utgör ett brott enligt folkrätten handlade i egenskap av statschef eller ansvarig regeringstjänsteman, befriar honom inte från ansvar enligt folkrätten.
Princip IV
Den omständigheten att en person handlade på order från sin regering eller från en överordnad fritar honom inte från ansvar enligt folkrätten, förutsatt att ett moraliskt val faktiskt var möjligt för honom.
Princip VI
De brott som uppräknas i det följande är straffbara som brott enligt folkrätten:
(a) Brott mot freden:
(i) Planerande, förberedande, igångsättande eller förande av anfallskrig eller krig i strid mot internationell överenskommelse eller försäkran;
(ii) Deltagande i gemensam plan eller stämpling för utförande av något av nämnda brott.
(b) Krigsförbrytelser:
Brott mot krigets lagar och sedvänjor innefattar, men är inte begränsade till, mord, godtycklig förstörelse av städer eller byar eller ödeläggelse som inte rättfärdigas av militär nödvändighet.
Princip VII
Medverkan till att begå brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten såsom anges i princip VI utgör brott enligt folkrätten;

DÄRFÖR hemställer vi att åklagaren omgående inleder förundersökning och väcker åtal för allvarliga brott mot folkrättens humanitära regler mot angivna personer,

det vill säga
MOT FÖLJANDE STATS OCH REGERINGSCHEFER, UTRIKES OCH FÖRSVARSMINISTRAR I NATOLÄNDERNA:
William J. Clinton, Madeleine Albright, William S. Cohen (Amerikas Förenta stater), Tony Blair, Robin Cook, George Robertson (Storbritannien), Jean Chrétien, Lloyd Axworthy, Arthur Eggleton (Kanada), Jean Luc Dehaene, E. Derycke, J. P. Poncelet (Belgien), Vaclav Havel, J. Kavan, V. Vetchy (Republiken Tjeckien), Poul Nyrup Rasmussen, N.H. Petersen, H. Haekkerup (Danmark), Jacques Chirac, Lionel Jospin, H. Védrine, Alain Richard (Frankrike), Gerhard Schröder, J. Fischer, R. Scharping (Tyskland), Kostas Simitis, G. Papandreou, A. Tsohatzopoulos (Grekland), Viktor Orban, J. Martonyi, J. Szabo (Ungern), David Oddsson, H. Asgrimsson, G. Pálsson (Island), Massimo D’Alema, L. Dini, C. Scognamiglio (Italien), Jean-Claude Juncker, J. Poos, Alex Bodry (Luxemburg), Willem Kok, J. van Aartsen, F.H.G. de Grave (Nederländerna), Kjell Magne Bondevik, K. Vollebæk, D.J. Fjærvoll (Norge), Jerzy Buzek, B. Geremek, J. Onyszkiewicz (Polen), Antonio Manuel de Oliveira Guterres, J.J. Matos da Gama, V. Simão (Portugal), Jose Maria Aznar, A. Matutes, E. Serra Rexach (Spanien), Bulent Ecevit, I. Cem and H. S. Turk (Turkiet);
SAMT FÖLJANDE ÄMBETSMÄN OCH MILITÄRA LEDARE INOM NATO:
Javier Solana, Jamie Shea, Wesley K. Clark, Harold W. German, Konrad Freytag, D.J.G. Wilby, Fabrizio Maltinti, Giuseppe Marani och Daniel P. Leaf;
SAMT ENVAR ANNAN som genom åklagarens förundersökning befinnes ha begått brott vid Natos anfall mot Jugoslavien med början den 24 mars 1999.

Inlämnad den 6 maj 1999

Michael Mandel (professor)

W. Neil Brooks, Judith A. Fudge, H. J. Glasbeek, Reuben A. Hasson (professorer)
Sil Salvaterra, David Jacobs, Brian Shell, Christopher Black, John Philpot, Fred Stasiuk (advokater)
Peter Rosenthal (professor och advokat)
Roberto Bergalli (professor)
Alejandro Teitelbaum, Alvaro Ramirez Gonzalez, Vanessa Ramos, Beinusz Szmukler (American Association of Jurists)

TfFR 2/1999