Målet mot obducenten och allmänläkaren väckte ny uppmärksamhet med Per Lindebergs bok. Hovrättslagman Lars-Erik Tillinger, ordförande i Sjukvårdens hälso- och ansvarsnämnd när målet avgjordes, ger här sin syn på vad som inträffade.

Domarna och styckmordsmålet

För att göra artikeln lättare tillgänglig, har jag gjort några tillägg och förtydliganden. Saken rör ett åtal mot två läkare för mord på en kvinna – som de därefter skulle ha styckat – vilket allt påstods ha ägt rum mellan kl. ca 13 och ca 15 på annandag pingst 1984. Åtal mot läkarna väcktes i januari 1988. Utredningen, åtalet och målet vållade under ca fem år ett enormt medieintresse, där man – med få undantag – på ett totalt onyanserat sätt uteslöt möjligheten att läkarna kunde vara oskyldiga.

Av LARS-ERIK TILLINGER

I ett inlägg under ”Brännpunkt” i SvD den 24.2.99 kritiserade advokaten Per E. Samuelson den svenska ”domarkåren”, varmed han avser yrkesdomarna vid de allmänna domstolarna. Samuelson påstår, att domarkåren ersatt ”hellre fria än fälla” med ”hellre fälla än fria”. Visserligen kan man inte ta sådana generella och uppenbart överdrivna påståenden på fullt allvar, men påståendet har framförts i den aktuella diskussionen mot bakgrunden av Per Lindebergs bok Döden är en man och det s.k. styckmordsmålet. Samuelson anser, att det målet är ”toppen på ett isberg” ifråga om domarkårens brister vid bevisvärderingen. Tydligen har Samuelson inte full kännedom om bevisfrågornas handläggning i detta mål. Låt oss därför se hur yrkesdomare från de allmänna domstolarna prövade bevisfrågor i målet.
Åtalet mot de båda läkarna kom att handläggas i två omgångar i Stockholms tingsrätt. Vid den första rättegången fann tingsrätten övertygande bevisning om åtalet för mord föreligga och ”fällde” de båda läkarna, men ordföranden yrkesdomaren Birgitta Karlholm (och en nämndeman) ville frikänna. Målet fördes till hovrätten. Hovrättens yrkesdomare (ordf. presidenten Birgitta Blom) återförvisade målet och frigav de båda åtalade, som i detta läge varit häktade drygt fem månader. Av motiveringen framgick, att hovrättsledamöterna ej ansåg åtalet bevisat. Vid andra rättegången i tingsrätten (två yrkesdomare och nämnd) ogillades åtalet i en enhällig dom den 8.7.1988, som vann laga kraft. I anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) åberopade socialstyrelsen tingsrättens domskäl i den senaste domen och yrkade, att läkarna skulle fråntagas sina läkarlegitimationer. HSAN (sju ledamöter) biföll yrkandet. Undertecknad, vid denna tid pensionerad yrkesdomare och ordförande i HSAN, samt landstingets jurist Jan Sahlin var skiljaktiga och fann inte bevisat, att läkarna gjort sig skyldiga till något, som lagts dem till last i domen. (Jag ifrågasatte t o m, liksom senare även Lindeberg i ovannämnda bok, om åtal över huvud taget borde ha väckts.)
Den här korta redogörelsen har alls inte givit någon fullständig bild av turerna i detta märkliga mål. Men en sak är tydlig: inte någon av de deltagande yrkesdomarna har funnit bevisningen om åtalet tillräcklig. Deras bedömning av åtalet i detta mål och legitimationsärendet stöder alltså inte Samuelsons kritik mot yrkesdomare vid de allmänna domstolarna. Det hade i det här fallet varit naturligare att reflektera över det förhållandet, att det endast var nämndemännen i det första tingsrättsmålet och de ”juridiska lekmännen” i HSAN, som ”hellre fällde än friade”.

Utpekade i domskälen
När Samuelson kritiserar domarkåren och valt styckmordsrättegången som exempel på ”felaktig rättstillämpning till den åtalades nackdel”, kanske han syftar på det tillägg vid sidan om åtalet, som tingsrätten vid andra rättegången skrev in i domskälen. I slutet av skälen till den friande domen skrev nämligen tingsrätten i en särskild passus, att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att A och H (= de båda läkarna) tillsammans styckat den döda kvinnans kropp. Uttalandet innebar ett påstående om att de skulle ha gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid. Detta tillägg sist i domskälen skulle visa sig bli ödesdigert för de båda läkarna. I min skiljaktighet i HSAN menade jag, att det var fel av tingsrätten att göra ett sådant uttalande och det av följande skäl.
För det första saknade ett så starkt uttryck som ”utom allt rimligt tvivel” i och för sig täckning i domskälen i övrigt. I själva verket fanns redan då flera frågetecken, som upptagits i dissensen men som jag inte kan gå in på här. (Den utredning, som ligger bakom Lindebergs bok har snarare visat, att A och H inte har eller inom den med åtalet avsedda tiden ens kan ha utfört styckningen. Kriminologen, professor Leif G W Persson har bl a i en artikel i DN den 19.2.99 på goda skäl bestyrkt denna slutsats.)
Vidare fanns anledning att i sammanhanget aktualisera andra rättssäkerhetsfrågor: Genom att åtalet helt ogillats i domslutet kunde läkarna inte genom överklagande få bort tillägget i domskälen. Alla domstolsjurister vet, att man enligt svensk rätt inte får klaga på domskäl. Man måste för att få prövning i högre instans yrka ändring i själva domslutet, men det kunde A och H inte göra eftersom de frikänts. De försökte men det gick givetvis inte. Detta uttalande av tingsrätten om styckningen kommer därför att stå kvar i domen som en evig brännmärkning. Just detta är ett skäl till att man fått lära sig, att i domskäl inte uttala mer än vad som behövs för prövning av åtalet.
Och åtalet ogillades redan på den grund, att det inte kunnat klarläggas, att kvinnan ifråga avlidit till följd av brottslig handling.
Det kan inskjutas, att tingsrättens yttrande om styckningen anmäldes till JK, som i beslut bl a yttrade, att uttalandet om styckningen visserligen inte var nödvändigt för den friande domen men att JK hade förståelse för att tingsrätten ”främst av pedagogiska skäl kände ett behov av att uttala sig på sätt den gjorde”. JK:s beslut förelåg vid HSAN:s handläggning, men lärdomen påverkade inte dissidenterna.
Tillägget i slutet av tingsrättens domskäl kunde också ifrågasättas av andra rättssäkerhetsskäl än vad nyss nämndes. Det brott tillägget beskrev (som i brottsbalken hade ett högsta straff av fängelse sex månader) var preskriberat redan två år före åtalet i målet och det omfattades följaktligen inte av åtalet. Det är självfallet så, att domstol inte skall pröva preskriberade brott, som inte åtalats. Än vidare hade läkarnas försvarare ingen anledning att försvara dem mot brott, som inte omfattades av åtalet. Det hade i och för sig funnits en hel del att invända från försvarets sida, om man räknat med att tingsrätten skulle frikänna A och H för mord men förklara dem skyldiga till styckningen. Tillägget/”efterslängen” i domskälen måste alltså ha kommit som en fullständig överraskning för parterna.
För tydlighetens skull må sägas, att vad ovan anförts om tingsrättens tillägg i domskälen och om min och Sahlins inställning till bevisningen, ej är resultatet av efterklokhet; allt finns redovisat redan i skiljaktigheterna i HSAN.
Man frågar sig då, varför tingsrätten gjorde detta tillägg ”att det var ställt utom rimligt tvivel” etc. Någon avsikt måste ju ha funnits. Den närmast till hands liggande slutsatsen är, att tingsrätten ville få HSAN att deslegitimera de båda läkarna. Socialstyrelsen avvaktade domen och –så snart domen vunnit laga kraft – åberopades domskälen som stöd för en ansökan om deslegitimation. Som ovan framgått anslöt sig HSAN (majoriteten) till tingsrättens tillägg och fråntog läkarna deras legitimation. Men om tillägget i domskälen ej funnits där, så hade tingsrättens friande dom varit sista ordet i denna sak. Med överklagande hade åklagaren inte kunnat komma någonstans. Och socialstyrelsen hade med en helt friande dom inte kunnat inleda ett förfarande för att deslegitimera läkarna, som dessutom i personundersökningar fått omdömen att vara skötsamma såväl privat som i yrket.
Enligt kriminologisk expertis anses – under liknande omständigheter som i detta fall – med ”minst 90 procents sannolikhet” att styckare och mördare är samma person(er). Ett påstående om styckning är alltså nästan, nästan detsamma som ett samtidigt påstående om mord. Jag påminner mig en anekdot som jag hörde under min aspiranttid i hovrätten i slutet av 40-talet. Jag betonar, att det är en anekdot, vars sanningshalt jag ingalunda garanterar.
Men anekdoter kan ibland vara lärorika. Alltså: En äldre kvinna hade åtalats för stöld. Åtalet ogillades av en enhällig hovrätt. Under sin namnteckning på arkivexemplaret av domen hade en ledamot med blyerts skrivit: ”men kärringen har gjort det”. (Detta skulle ha upptäckts vid en JO-inspektion och ha föranlett någon form av reprimand.)
Alltnog. Någon debatt om rättssäkerhet och integritet följde inte på min och Sahlins reservationer till HSAN:s beslut den 23.5.1989. Däremot hade de mest högröstade tidningarna m fl hakat på tingsrättens omdiskuterade tillägg och nästa dag ”hängdes vi ut” i en del medier. Under bilder av mig och Jan Sahlin fanns texten ”De vill inte stoppa styckmordsläkarna”. Två dagar senare, den 26 maj, meddelade expeditionschefen i socialdepartementet per telefon, att jag inte skulle få fortsatt förordnande som ordförande i HSAN.
Inte heller blev det någon diskussion om skydd mot integritetskränkande uttalanden i domskäl. Det stämmer till eftertanke, att ett sådant uttalande för A och H medförde livstids yrkesförbud och livskatastrof. Jag kan fortfarande vidhålla min kommentar (Lindeberg sid 513) efter HSAN:s beslut den 23 maj 1989: ”Jag känner inte till något fall, där några har lidit så mycket skada av en rättegång i vilken de blivit frikända.”
Den som inte följde medierna vid den tiden kan inte föreställa sig hur uppjagad stämningen var mot de båda läkarna och mot den som på något sätt försvarade dem. Läkarnas namn publicerades efter HSAN:s beslut. När sedan kammarrätten i Stockholm (med 2 röster mot 2; majoritet: F d lagmannen Curt Weidling och kammarrättsrådet Lars Lindberg) återgav läkarna deras legitimationer ökade stormen, denna gång mot kammarrättens dom. A och H var nu fria att utöva sitt yrke. Kampanjen mot dem upphörde dock icke. När läkarförbundets VD Bo Hjern förklarade, att han accepterade kammarrättens dom eftersom han inte kunde fästa avseende vid ett uttalande i domskäl som inte kunde överklagas, angreps han hårt av upprörda enskilda läkare och Kvinnliga läkares förening. Stormen mot läkarna fortsatte och tog nu formen av mötesbeslut inom olika organisationer och namninsamlingslistor m m, riktade till socialstyrelsen och regeringsrätten. A och H hade ingen chans att få arbeta inom yrket. Brännmärkningen satt i.
(Anm. om det fortsatta förloppet: Socialstyrelsen överklagade kammarrättens dom till regeringsrätten, som återförvisade till kammarrätten – alltså inte till HSAN – för bevisupptagning – det var då ca sju år sedan styckningen påstods ha ägt rum. Kammarrätten hörde ett antal vittnen, ändrade sin tidigare dom och fråntog A och H deras legitimationer. Det blev slutpunkten och så är läget, när detta skrives. Resning har nu sökts.)
Till slut några ord om Döden är en man. Lindeberg har som huvudsakligt syfte haft att dels jämföra nyhetsmediernas bild av ett uppmärksammat rättsfall med fakta i målet, dels söka svar på frågan om publiciteten påverkat den rättsliga processen. Från åskådarplats så här i efterhand är det kusligt att se hur medierna kring detta mordfall bygger en bild av A och H som riktigt onda människor, en bild grundad på slarvig användning av fakta, felaktigheter, rykten, överdrifter och halvsanningar. Undantag finns, men hos folk i allmänhet sitter bilden kvar under lång tid, det har jag kunnat konstatera.
Boken är både spännande och välskriven. Lindeberg har tagit del av rättegångshandlingar på ca 4 000 sidor, video och bandupptagningar, en stor mängd sekretessbelagda polisförhör och överrätternas akter. Dokumentationen kan kontrolleras genom hänvisningar till förhör, videoband, utsagor, utlåtanden, citat från nyhetsmedierna etc. Boken blottlägger stora brister inom rättsväsendet. Särskilt gäller detta polisutredningen. Boken kunde i stora stycken tjäna som lärobok för hur polislörhör inte skall skötas. (Leif G W Persson säger i ovannämnda artikel i DN, att det är den sämsta mordutredning han tagit del av.) Läkarna hördes i hundratals timmar av polis och åklagare, varvid användes förhörsmetoder, som jag inte trodde förekom i Sverige. (A och H förklarade hela tiden att de inte hade något med saken att göra). Uppgifter läcktes till medierna. Man anordnade vittneskonfrontationer, som inte uppfyllde några av de regler som skall gälla. (Jfr Lindeberg s 348-9, Birgit Hellbom i SvJT 1994 s 298 samt Astrid Holgerson-Birgit Hellbom: Facts or Fiction as Evidence in Court utg. av Almqvist Wiksell Internationel). Beträffande försvararna påvisas, att de var passiva och underlät att ställa viktiga frågor. Även för domare ger Lindebergs bok anledning till reflexioner om rättsmaskineriet. Så t ex synes det vara viktigt att veta hur vittnesidentifieringar och (videofilmade) vittneskonfrontationer skall gå till, för att kunna ställa klargörande frågor. Det är dock officialprincipen, som gäller i brottmål.

Artikeln har varit införd i Tidskrift för Sveriges Domareförbund nr 2/99 och grundar sig i huvudsak på ett debattinlägg som faxades till Svenska Dagbladet den 1.3.1999. Den 9.3.1999 meddelade dock redaktören för ”Brännpunkt” att det ej fanns plats för inlägget. Förf.

Officialprincipen betyder att domstolen måste vara aktiv för att få till stånd en allsidig utredning av målet.
Dissens är en domstolsledamots, en dissidents, avvikande mening fogad till domen.
Polisen fick i maj 1999 tips som tyder på att den mördade var vid liv vid pingsten 1984. Red.

TfFR 2/1999