Per Lindebergs bok Döden är en man, historien om obducenten och allmänläkaren på Fischer & Co utgör en imponerande granskning av styckmordsmålet. Kriminalpolisen i Stockholm har efter nya tips under våren förklarat att läkarna inte längre är misstänkta.

Döden är en man

Lindeberg bör hedras för sin väl genomarbetade och faktabaserade bok om det s.k. styckmordsmålet om när rättssystemet kokar soppa på en spik. Han har åstadkommit 754 sidor utredning som får läsaren att häpna över ett rättsfalls hantering. Hur människor utan polisiär erfarenhet eller juridiska kunskaper uppfattar den vet jag inte. Dock torde den få alla att fundera över rättssystemet och mediernas roll i samband med uppmärksammade rättsfall.

Av OLLE TORGE

Samlat och koncentrerat lyckas han berätta ett komplext rättsfall och samtidigt redogöra för TV, radio och tidningars rapportering, utan att förlora tråden. Svaren på frågorna växer så fram succes¬sivt och Per Lindeberg glider i sin granskning av styckmords¬fallet så småningom över i att klart deklarera att ett justitie¬mord har begåtts, och att medierna spelat en avgörande roll i detta. Någon teknisk bevisning har aldrig funnits, utan målet är ett s.k. indiciemål. Just i sådana mål tenderar förundersökningspro¬tokollen att bli tegelstenstjocka. Åklagaren har ingenting handfast eller konkret, ingenting som definitivt binder en misstänkt till brottet, utan försöker bygga upp en totalbild efter de möjligheter som finns. Offrets identitet var känd, och man visste att hon tillhört de prostituerade i kvarteren runt Malmskillnadsgatan. Polisen gav sig ut på stan för att ”lyssna runt” bland de prostituerade. Med sig hade man foton av män som var kända förbrytare. Efter tips, från fadern till obducentens avlidna hustru, att obducenten brukade besöka Malmskillnadsgatan tog polisen även med en bild av honom.
När den rättsläkare som undersökt offret, efter ett par olika versioner, till slut hävdade att styckningen utförts av någon med djupa kunskaper i anatomi, stärktes polisens misstankar mot obducenten. Alla andra spår lades åt sidan, eftersom utredarna nu övertygade varandra om att de var på rätt spår.
Polisen genomförde trots det närmast obefintliga underlaget ett gripande, och den 30 åriga obducenten anhölls. Bostad, arbets¬plats och bil undersöktes och förhör inleddes. Efter att ha suttit anhållen den maximala tiden av fem dygn, beslutade åklaga¬ren att släppa honom. Misstankarna mot honom kvarstod.
Nästa fas i da Costa fallet börjar med att den före detta frun till den som kom att kallas allmänläkaren (paret hade gått skilda vägar efter bl. a misstankar mot allmänläkaren för incest, misstankar som inte kunde styrkas på något sätt och aldrig ledde till något åtal) kontaktar en kvinnlig kriminalinspektör som skötte incestutredningen, och berättar att parets vid det här laget 2 år och 8 månader gamla dotter under senare tid berättat för henne om något som tydde på att dottern bevittnat någon ”hemsk” händelse.
En kriminalare vet att det finns många sätt att leda eller styra en utredning i viss riktning. När man som brottsutredare be¬stämmer sig för att gripa en misstänkt går det alldeles utmärkt att göra det under diskreta former. Men om man redan har bestämt sig och anser sig vara säker på att den som skall gripas också är gärningsmannen låter man vanligen gripandet ske ”offentligt”. Därmed ger man signaler till omgivningen, till grannar och arbetskamrater, om vem eller vilken typ av person den gripne är. När dessa sedan hörs har de en benägenhet att uppehålla sig vid negativa sidor hos den misstänkte eftersom de ”vet” att han är en brottsling. När man sedan förhör den som gripits ser man helst att ingen advokat finns närvarande. Man förklarar för den miss¬tänkte att förhöret skall gå snabbt och att han därför inte behöver någon advokat. Den misstänkte är chockad efter gripandet och orkar inte stå på sig, och kräva att en advokat skall närva¬ra. Eftersom ingen advokat är närvarande står det förhörsledaren fritt att luras, hota, skrika, och att hänvisa till att stark bevisning finns och att den misstänkte bara har att erkänna. Ingen polisman vill sätta fast en oskyldig för något brott. Tvärtom vill man ju bara se till att den skyldige åker dit, och man har ju redan bestämt sig för vem den personen är.
Påverkan av ett vittne sker ibland långt innan det är dags för en konfrontation. När spaningsgrupper åker runt och visar foto på en misstänkt hittar man ofta någon som säger sig känna igen personen på bilden. För att få bevis till en rättegång kallar man den eller de personerna till polishuset där en vittneskonfrontation äger rum. Det finns då en uppenbar risk att utpekandet sker med ett foto som grund, och inte utifrån verkliga iakttagelser. Utredningen ”styrs”. Hur dessa vittnen, och deras uppgifter, sedan granskas varierar allt efter hur övertygade polisen är om den misstänktes skuld. Om utredarna ”vet” att de har gärningsmannen slösar de ingen tid på att kontrollera vittnets bakgrund och personlighet.
Hur gjorde man i da Costa–fallet?
När spaningarna inleddes bestämde man sig tidigt på vaga grunder för att obducenten var den skyldige, och släppte då andra möjliga spår. Poliser besökte Malmskillnadsgatan och visade foto på honom, samtidigt varnade de för mannen, och därmed var de prostituerade förbrukade som vittnen.
När man grep obducenten skedde det på arbetsplatsen framför ögonen på undrande kolleger. Dessutom läckte man ut gripandet och orsakerna för det till pressen. På så sätt blev det allmän kunskap. Nu visste alla att han var en brutal styckmördare.
Näste man att misstänkas var allmänläkaren. Vittne var hans egen dotter som vid 18 månaders ålder skulle bevittnat mordet och styckningen. Utsagan, som till stora delar var mammans utsaga, styrktes av ”barnexperter” som undersökte de båda. Andra experter inom barnpsykologi, sådana fanns, blev däremot inte intressanta för mordutredarna att lyssna på. Utredningen ”styrs”.
I dagspressen tog man senare ära och heder av de experter på barnpsykologi som påtalade det galna i att dra några säkra slutsatser av de av mamman tolkade barnaorden.
Ett fotohandlarpar pekade ut allmänläkaren som den man som lämnat in styckbilderna för framkallning. Av dokumentationen som finns av den vittneskonfrontation som ägde rum framgår att vittnet hjälpts till ett utpekande.
Det rättsläkarutlåtande som delvis låg till grund för misstankar¬na mot de både var lämnat av en kollega till obducenten. Det fanns experter som inte höll med om slutsatserna i utlåtandet, men deras synpunkter tycktes inte intressera mordutredarna.
Vittnet polisinspektören Marie Rådén har sagt att hon i sällskap med en kollega sett obducenten och Catrine da Costa tillsammans i Stockholm. Trots detta har inte någon sådan poliskollega hittats. Ytterligare en poliskvinna säger sig ha sett obducenten och da Costa tillsammans. Inte heller här finns det någon som kan bekräfta uppgiften.
Man kanske kan tycka att det fanns lite för många vittnesupp¬gifter för att de två skulle vara helt oskyldiga. Det är då viktigt att förstå att ofullkomliga vittnesmål är ofullkomliga vittnesmål, och två sådana är inte det samma som ett fullkomligt. Eftersom polisen i da Costa–fallet till pressen läcker om allt som framkommer under utredningen går det inte att utesluta att ett vittne fått sina kunskaper från radio, tv och tidningar, och inte från egna verkliga upplevelser. Poliser läcker inte till pressen för att påverka domare och nämnd i domstolar. Poliser läcker för att de har mycket goda vänner som är journalister, eller för att de är arga för att de inte fått den tjänst de sökt. Poliser läcker också för att visa att de är betydelsefulla poliser som får ta del av allt viktigt som händer i polishuset.
Lindeberg som i boken framlägger tesen att åtalet mot de två drevs fram av medierna, blir svår att säga emot. Troligen var det så. Det var ett enormt medialt uppmärksammat mål med alla ingredienser av mord, styckmord, sex och prostitution. Alla hade synpunkter, och många hade redan dömt de båda männen. Somliga hävdade att målet var politiskt. Åtalet fick verkligen inte läggas ned ”bara för att det var en narkoman och prostituerad kvinna som var offret”. De svaga på samhällets botten skulle minsann ha samma rätt som alla andra. Och högutbildade läkare skulle inte vara immuna mot ”rättvisan”. Inte heller skulle deras manliga bröder få låta dem komma undan. Att inte döma de två skulle ju också vara detsamma som att underkänna mammans och flickans berättelser. Så kom det att bli en kamp mellan manssam¬hället och kvinnan, mellan de högutbildade och lågutbildade, mellan socialgrupp ett och de på ”samhällets botten”. Skuldfrågan, huruvida det fanns bevis som band de två misstänkta till brottet, verkade helt bortglömd.
Men det är inte medierna som väcker åtal och tar ställning i skuld¬frågan. Ansvaret ligger hos rättssystemet, det rättssystem som borde stått starkt och inte fallit undan. För medierna är hela historien istället mest graverande i hur de båda männen framställdes. Frågan blir om man insåg att det man förmedlade skulle ställa till med skador som aldrig var möjliga att rätta till om det visade sig att de båda i en kommande rättegång skulle be¬finnas oskyldiga. Självklart gjorde man det.
I domarreglerna som författades omkring 1540 står bland annat att läsa: ”Det är icke allt sant som sanning är likt.” Denna polisutredning avviker inte från hur polisutredningar brukar bedrivas. Skillnaden är att någon lagt fem år av sitt liv för att granska den. Nu återstår att återlämna läkarlegitimationerna tillsammans med ett åttasiffrigt belopp för det psykiska lidande som männen utstått, och att utnämna Per Lindeberg till hedersdoktor vid Umeå universitet.

Olle Torge är f d polisinspektör. Författaren till boken Döden är en man, Per Lindeberg, har av advokaterna Ingemar Folke och Mats Björkenfeldt föreslagits som mottagare av Advokatsamfundets journalistpris. Samfundets prisjury, i vilken sitter bland andra ledamoten av tidningsbolaget Mariebergs (DN/Expressens) styrelse Hans-Gunnar Axberger och Aftonbladets mångårige chef Rolf Alsing, valde emellertid en annan kandidat. Red.

TfFR 2/1999