I sitt teaterstycke ”Ett drömspel” tecknar August Strindberg – mindre än 20 år efter bildandet av Sveriges Advokatsamfund – ett tidigt och, vilket är mycket ovanligt, sympatiskt porträtt av en jurist, Advokaten. I den återgivna scenen träffar han Indras dotter för första gången och beskriver sin vardag för henne.

Advokaten i Ett drömspel

(Scenen förändras till advokatbyrå, för öppen ridå, sålunda: Grinden blir stående och fungerar som grind till kontorsskranket som går rätt över scenen. Portvakterskans rum är kvar såsom advokatens skrivbås men öppnat framåt; linden, avlövad, är hatt- och klädhängare; affischtavlan är behängd med kungörelser och utslag i mål; dörren med fyrväpplingen hör nu till ett dokumentskåp: Advokaten i frack och vit halsduk sitter således till vänster innan-för grinden vid en pulpet fylld med papper. Hans utseende vittnar om oerhörda lidanden; det är kalkvitt med fåror, och skuggorna äro liksom violetta; han är ful, och ansiktet speglar alla slags brott och laster varmed hans yrke nödgat honom att taga befattning. Av hans två skrivare har den ena blott en arm, den andra är enögd. Folket som samlades för att åse ”dörrens öppnande” står kvar men nu liksom väntande företräde hos advokaten, och tyckas alltid ha stått där. Dottern (i schalen) och Officern i första planet.)
Advokaten (går fram emot dottern) Säg, min syster, får jag denna schalen ... jag skall upphänga den härinne tills jag får eld i kakelugnen; då skall jag bränna den med alla dess sorger och eländen ...
Dottern Inte än, min broder, jag vill ha den riktigt full först, och jag önskar framför allt få uppsamla dina smärtor, dina mottagna förtroenden om brott, laster, orätt fånget, baktal, smädelser...
Advokaten Lilla vän, då räckte icke din schal! Se på dessa väggar; är det icke som om alla syn-der solkat tapeterna; se på dessa papper där jag författar historier om orätt; se på mig... Hit kommer aldrig en människa som ler; bara onda blickar, visade tänder, knutna nävar... Och alla spruta sin ondska, sin avund, sina misstankar över mig... Se, mina händer äro svarta, och kunna aldrig tvättas, ser du hur de äro spruckna och blöda... jag kan aldrig ha kläder mer än några dagar, ty de stinka av andras brott... lbland låter jag röka med svavel härinne men det hjälper icke; jag sover härinvid, och drömmer endast om brott. . . Jag har ett mord för närvarande vid tinget... det går väl an, men vet du vad som är värre än allt? ... Det är att skilja makar! – Då är det som om det skrek ini jorden och uppe i himmelen ... skrek förräderi mot urkraften, det godas källa, mot kärleken... Och, ser du, när pappersris äro fyllda med deras ömsesidiga anklagelser, och slutligen en kärleks-full människa tar ena maken mellan fyra ögon, nyper den i örat och leende frågar den enkla frågan: vad har ni egentligen emot er man – eller hustru – så står han – eller hon – svarslös där, och vet icke orsaken! En gång – ja, det rörde sig visst om en grönsallad, en annan gång om ett ord, mestadels om ingenting. Men kvalen, lidandet! Dem får jag uppbära! ... Se hur jag ser ut! Och tror du att jag kunde vinna en kvinnas genkärlek med denna uppsyn av brottsling? Och tror du att någon vill vara vän med mig som har alla stadens skulder, penningskulder, att indriva? ... En jämmer är det att vara människa!
Dottern Det är synd om människorna!
Advokaten Det är det! Och vad människorna lever på, är mig en gåta! De gifter sig med två tusen kronors inkomst, när de behöver fyra tusen... de lånar förstås, alla lånar! Det går på hank och skruvar ända fram till döden . . . då har boet alltid skuld! Vem som slutligen får betala’t, ja säg det!
Dottern Den som föder fåglarne!
Advokaten Ja! Men om den som föder fåglarne ville stiga ner på sin jord och se till hur de stackars mänskobarnen har det, skulle han kanske fattas av medlidande . . .
Dottern Det är synd om människorna!
Advokaten Ja, det är sanningen det!??

Tffr nr 2/1999