Då som nu kunde den frispråkige falla i onåd hos de mäktige, så som skedde med Sofokles. Eller, som den unge Aristofanes, få stryk en mörk kväll av politikern Kleons hejdukar. Påtryckningar sätter civilkuraget på det hårdaste provet, mer än obehaget att framträda med de inopportuna åsikterna inför en undrande allmänhet, inför maktens mulnande anlete eller inför massmediernas lurpassande representanter.

Tersites och Teiresias. Yttrandefrihet och civilkurage i antikens Grekland

”Öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två.” Dessa Kiplings ord har blivit bevingade, och liksom alla bevingade ord innehåller de en väsentlig sanning, fast den kanske är svår att definiera. Visst finns det en djup skillnad mellan Österland och Västerland, mellan Asien och Europa, men vari består denna skillnad, egentligen?

Av HANS FURUHAGEN

Pär Lagerkvist är en av de författare, som inte bara kände denna väsensskillnad utan också försökte uttrycka den i ord. När han 1934 återvänder från en resa i Främre Orienten, och med båt närmar sig Grekland, skymtar i fjärran Parthenons ruiner på Atens Akropolis. Han beskriver sin upplevelse i essäsamlingen Den Knutna Näven:

”Och nu anar jag långt borta i fjärran något som fyller mig med stillhet och högtid. Det är ingenting väldigt, inte något naturens mäktiga verk. Det är människoverk – en klippa liksom skapad av henne och vigd åt det som hon dyrkar. Den tycks så ringa och anspråkslös, och templen däruppe står så spensliga och spröda mot de drivande skyarna, liksom sönderslitna av stormen. Men de är härjade och raserade av människohand – hon har själv lagt dem i ruiner. Ändå lyfter den sig mot höjden. Ändå vallfärdar människan dit. Jag är själv på vallfärd dit... Det är inte skönheten jag söker på Akropolis. Det är ljuset och friheten...
Västerlandets Heliga Berg. – Man kan säga att detta blott är ett talesätt, en symbol. Men det är en symbol för en genom århundraden levande realitet. Symbol för vår kultur och vår ande, för allt som blev till här en gång på hellensk, på tidigaste västerländska grund... ”

En författares intuition kan ibland vara ett bättre instrument än vetenskapsmannens metodiska undersökningar när det gäller att definiera en sanning som inte låter sig mätas men som ändå finns där. För en historiker är det omöjligt att exakt definiera skillnaden mellan asiatiskt och europeiskt samhälle, mellan österländskt och västerländskt tänkande. Om jag ändå skulle försöka, vill jag hävda att den grundläggande skillnaden ligger i det annorlunda samspelet mellan den enskilda människan och samhället, i synen på förhållandet mellan individen och kollektivet. I det österländska samhället är den enskilda människan en undersåte, i det ideala västerländska samhället är varje människa en medborgare.

Dock måste vi genast tillägga, att det är sällan som det västerländska samhället nått upp till detta ideal. Allt för ofta i vår historia, alltifrån antiken och fram till våra dagar, har kungligt envälde och militärdiktaturer förvandlat västerländska samhällen till despotier av österländsk typ.

Men det västerländska demokratiska idealet har alltid hållits levande. Och det har trots alla bakslag, ständigt formulerats på nytt, om och om igen, just så som det en gång definierades i Aten femhundra år före Kristi födelse. Och hörnstenen i denna atenarnas demokrati var medborgarnas okränkbara rättigheter, såsom de uttrycktes i termerna isonomia och isegoria, dvs. politisk jämlikhet och yttrandefrihet.

Redan Aiskylos formulerade det i slutkören i Perserna år 472:
”Aldrig mer ska folket i Jonien regeras av perserkungen, aldrig mer ska de lyda hans order eller falla till marken inför hans majestät. Ty perserkungens makt är slut. Ingen behöver längre vakta sin tunga, nu kan människorna tala fritt.”

Jag ska här inte närmare gå in på den skillnad som ända finns mellan antik och modern demokrati. Men denna skillnad kan endast förklaras sålunda: det grekiska ordet demos avser de fria, vapenföra männens härförsamling, som regelbundet sammanträdde för att diskutera krig och fred, folkets livsmedelsförsörjning, rättstvister etc.

Till de fria, vapenföra männen räknades inte kvinnor och barn, ej heller slavar och invandrare. Endast de fria, vapenföra männen hade medborgerliga rättigheter men de hade också medborgerliga skyldigheter, bl. a. mot sina kvinnor, barn, slavar och vandrare.

Men naturligtvis finns där också en djup skillnad mellan antikens greker och oss själva i synen på människovärdet. Men det är också viktigt att påpeka att just demokratins framväxt ledde till att även synen på människovärdet förändrades. Redan på 300-talet f. Kr. finner vi både kvinnor och slavar i lärjungekretsen kring filosofen Epikuros. Och det var denna alltmer utbredda broderskapstanke bland grekerna som var förutsättningen för Paulus’ och de andra kristna missionärernas framgångar i de grekiska städerna. Det kristna kärleksbudskapet var på intet sätt främmande för de greker som levt med det demokratiska idealet i ett halvt årtusende.

Jag ska i det följande uppehålla mig vid en särskild aspekt av detta demokratiska ideal, nämligen yttrandefriheten, isegoria. Ibland använde man också ett annat ord, nämligen parrhesia, som snarare betyder frimodigt tal och därför står ganska nära vårt begrepp civilkurage.

Varken de österländska storkonungarna eller den arkaiska tidens tyrannvälden bland grekerna kunde tolerera någon politisk opposition, och därför inte heller någon rätt för den enskilde att fritt få yttra sin mening över härskarnas politik. Mycket belysande för detta är Tersitesepisoden i Iliadens andra sång. Där håller Agamemnon och de andra kungarna rådslag, och sammankallar sedan hären för att diskutera läget. Kriget mot Troja är än så länge resultatlöst, frågan gäller om man ska ge upp belägringen och fara hem, eller om man ska fortsätta kriget? De grekiska meniga soldaterna vill fara hem, och nu får kung Odysseus uppbringa hela sin list för att kunna övertala åtminstone hövdingarna att stanna kvar. Men mot de meniga soldaterna som vågade opponera sig, uppträdde Odysseus mer skoningslöst:

Iliaden, andra sången

”Men när han någon där fann av de meniga väsnas och skrika,
slog han med spiran till och talte de straffande orden:
’Stolle, vad skriker du för? Sitt stilla och lyssna till andra,
tapprare kämpar än du, ty du själv är en mes och en ynkrygg,
varken att räkna för något i strid, ej heller i rådslag!
Ej skola nu vi akajer ju dock vara konungar alla!
Mångherravälde ej duger, en enda skall härskare vara,
konung en enda, som fått av sonen till listige Kronos
spiran och lagen i hand för att ensam styra de andra.’
Så gick han myndig fram genom lägret, och åter till tinget
strömmade krigarna hastigt ihop från skeppen och tälten
under ett larm som av brusande hav, när väldiga vågor
ryta mot stupande strand och det dånar vitt över djupet.
Alla nu satte sig ner och på bänkarna bragtes till tystnad.
Endast Tersites där gormade än med forsande ordsvall.
Outtömlig han var på de oförskämdaste uttryck,
utan försyn eller skick han med drottarna tvistade ständigt,
blott något föll honom in, som akajernas folk kunde le åt.
Han var den fulaste mannen av dem, som till Ilion drogo,
skevbent var han och haltande gick han, hans puckliga skuldror
stodo mot bröstet böjda ihop, och överst på mannen
huvudet gick i en spets och var skuggat av glesaste ullfjun.
Mest för Akilles förhatlig han var och för konung Odysseus,
vilka han smädade jämt, men nu mot kung Agamemnon
skrek han förklenande ting, ty mot denne akajerna redan
voro förbittrade djupt och gingo med groll i sitt hjärta.
Skrikande överljutt, han begabbade nu Agamemnon:”

Så kommer en lång harang från Tersites som jag inte återger. Men däremot Odysseus’ reaktion:

”Så förnärmande ord mot skarornas drott Agamemnon
talte Tersites. Då trädde med ens till hans sida Odysseus,
bistert på honom han såg och talte de straffande orden:
'Galne Tersites ! Du pratar befängt, fast du ljudligen skriker!
Djärvs du vara den ende, som här med furstarna tvistar?
Då skall jag säga dig, jag, att en uslare karl tror jag ingen
vara än du bland dem, som till Troja atriderna följde.
Alltså fördrista dig ej till att drottarna föra på tungan
eller dem smäda och vilja slå vakt om vår blivande hemfärd!
Ännu veta vi icke bestämt, hur detta skall sluta,
om akajernas hemfärd till sist blir god eller dålig.
Men att du skymfar nu skarornas drott, Agamemnon, Atriden,
därtill har du ej annat skäl än det, att danaernas hjältar
gett honom rikliga skänker: du smädar endast av avund.
Men jag vill säga en sak, och det ordet skall nog bli besannat:
om jag träffar dig ännu en gång såsom nu i ditt vanvett,
måtte Odysseus då vidare ej få Telemachos’ fader då heta,
om jag ej griper dig strax och drar dina kläder av kroppen,
livrock, mantel och allt, som din skamliga nakenhet skyler,
och med försmädliga gisselslag därefter från tinget
driver dig gråtande bort till de snabba akajiska skeppen!’
Sade och slog honom så över rygg och skuldror med spiran.
Mannen då krympte ihop, och en tår smög sig fram ur hans öga,
medan en blodsprängd bula steg upp efter gyllene spiran
högt på hans rygg, och han satte sig ner och var gripen av skrämsel,
såg sig förvirrad omkring i sin vånda och torkade tåren.”

I Homeros’ värld var yttrandefriheten inte en allmän rättighet. Yttrandefriheten var då ett privilegium för hövdingarna, de som kallade sig aristoi och som föraktade de meniga soldaterna i demos. Men demokratins genombrott i Aten betydde att makten försköts från aristokraternas hövdingaråd Areopagen till soldaternas folkförsamling, demos. Det betydde att dessa aristoi berövades de privilegier som Tersites hade klagat över. I fortsättningen skulle alla fria män vara lika inför lagen och inför folkförsamlingen, och alla skulle fritt få yttra sin mening i demos. Men som vi ska se, innebar yttrandefrihetens princip inte alls att det i praktiken var alldeles riskfritt att yttra sin mening offentligt. Särskilt inte om man framförde inopportuna åsikter. Då som nu krävdes det ett visst civilkurage att hävda en avvikande mening.

Och då som nu måste både demokratin och yttrandefriheten försvaras mot alla dem som i de demokratiska rättigheterna ser ett hinder för sina egna, privata maktambitioner. Den grekiska demokratin var aldrig självklar, den måste erövras och ständigt försvaras mot envälde och fåvälde. Det rörde sig ju också om en ny och revolutionerande omdaning av samhället och det var många gamla värderingar som därmed fick omprövas. Det var heller inte så lätt att acceptera demokratin, ty den hade också sina brister.

Dessutom var Aten i ständigt krigstillstånd under hela 400-talet, och då kom den exekutiva makten att utövas av de framgångsrikaste generalerna och amiralerna. Under nästan tjugo år var Perikles den dominerande militäre och politiske ledaren i Aten. Och så länge hans expansionistiska politik var framgångsrik och gynnade atenarna, hade oppositionen svårt att göra sig hörd i folkförsamlingen. Perikles’ motståndare utmanövrerades och själv blev han alltmer enväldig.

När komediförfattarna vågade skämta med Perikles’ fasoner och framställde honom som en ny tyrann, förbjöd han vidare uppförande av komedier på atenarnas teater. Yttrandefriheten satt trångt under Perikles’ regim i Aten, som ändå till namn och form fortfarande var en demokrati, i motsats till Sparta och Korinth.

Thukydides låter Perikles hålla ett gravtal över dem som stupat i kriget mot Sparta – en lovsång till demokratin. Men vem bestämde? Jo, Perikles – den nye tyrannen!

Det är den situationen som är bakgrunden till Sofokles’ drama om Antigone, prinsessan som hade civilkurage nog att trotsa den nye härskaren Kreon, och mot hans förbud hävdar familjens urgamla rätt och skyldighet att begrava sina döda i vigd jord. Kreon är fylld av sin egen rättfärdighet och vägrar att lyssna på andras åsikter i frågan. Hans högmod leder till katastrof.

Sofokles var motståndare till Perikles, och det är Perikles som är förebild både till Kreon i Antigone och senare till kung Oidipus. I Sofokles’ drama Kung Oidipus förs yttrandefriheten på tal, och det med en sådan skärpa att man anar att den varit hotad i det Aten som styrdes av Perikles.

Det är när den blinde – men allseende – siaren Teiresias förs inför Oidipus, men vägrar att yppa vad han vet om mordet på kung Laïos. När Oidipus hotar honom, blir Teiresias uppretad och antyder att det faktiskt är Oidipus själv som är den eftersökte mördaren. Inför dessa djärva ord tappar Oidipus besinningen och skriker:

Han hetsar bakslugt mot mig denna trollkarl,
ränksmidaren, den lömske tiggarprästen,
som starrblind i den konst han kallar sin
ej ser till annat än sin egen vinning.
Ty säg mig nu, när har du varit sannspådd?
När Sfinxen sjöng sin gåta, varför fann
du ej det svar som skulle räddat landet?
– – – –
Din ålder ensam hindrar mig att genast
handgripligt straffa ditt förräderi!

Det är då som siaren Teiresias svarar kung Oidipus:

Fast du är herre här, kung Oidipus,
är jag din like och har rätt att svara dig.
Ty jag är ej din slav – jag är Apollons tjänare.

Inför dessa ord står kungen maktlös. Oidipus kan inte prygla Teiresias så som Odysseus kunde prygla Tersites för hans frispråkighet. Däri ligger skillnaden mellan Homeros’ aristokratiska samhälle och Sofokles’ demokratiska Aten. Vad Sofokles vill säga är, att inte ens den mäktigaste mannen i Aten kunde bestraffa en medborgare för att han framfört sin åsikt. Men då som nu kunde en frispråkig atenare falla i onåd hos de mäktige, så som skedde med Sofokles. Eller, som den unge Aristofanes, få stryk en mörk kväll av politikern Kleons hejdukar. Det är sådana påtryckningar som sätter civilkuraget på det hårdaste provet, långt mer än själva obehaget att framträda med de inopportuna åsikterna inför en undrande allmänhet, inför maktens mulnande anlete eller inför massmediernas lurpassande representanter.

Efter Perikles’ död 429 kom hotet mot Atens demokrati inte från enskilda maktmänniskor som kunde misstänkas för att söka bli envåldshärskare. Hotet kom inte heller från aristokraterna. Nej, hotet mot demokratin kom från folkförsamlingen själv. Det var medborgarnas eget ansvarslösa handhavande av sin rätt att besluta över samhällets görande och låtande, som ledde till demokratins förfall och nederlag i Aten.

De bakomliggande orsakerna till detta förfall var paradoxalt nog de framgångsrika krigen. Atens krigföring var lönande för de fattiga soldaterna i armén och för de ännu fattigare matroserna i flottan. Ockupationen av andra städer var lönande för alla tjänstemän som skulle administrera Atens växande imperium. Och krigen innebar också en högkonjunktur för alla som arbetade i vapenfabrikerna och vid örlogsvarven. För alla dessa atenare var varje förslag om fred att betrakta som en antiatensk handling. Fredspredikanter som Euripides och Aristofanes betraktades som dissidenter. Ty ännu kunde ingen atenare föreställa sig att man kunde förlora kriget mot Sparta.

Detta var demagogernas tidevarv, slutet av 400-talet f. Kr.

Ansvarslösa politiker och militärer överbjöd varandra i löftespolitikens vanvettiga karusell. Det var lätt att få folkförsamlingens bifall till vilket fantastiskt krigsföretag som helst, bara man utlovade blänkande guld och fagra slavinnor som belöning. Men redan vid nästa sammanträde kunde folkförsamlingen taga tillbaka sitt beslut och satsa på ett annat, ännu mer opportunistiskt projekt. Det är dessa fullständigt ansvarslösa stormöten som kritiseras av historikern Thukydides, och inte minst den upphetsade folkmassans lust vid att utdöma arkebuseringar och till och med folkmord, t ex massakern på Melos.

Ve de besegrade, och ve den som vädjade om nåd för de besegrade!

Euripides har i flera skådespel både försvarat och kritiserat den atenska demokratin och dess utövare. Han har också skildrat besvikelsen hos de människor som en gång trodde på demokratins möjligheter men som fick uppleva att det var farligt att använda sig av rätten att framföra sin åsikt i folkförsamlingen. Det visade sig vara farligare att säga inopportuna saker till den blodtörstiga folkmassan än det var att säga obehagliga sanningar i ansiktet på en envåldshärskare.

I De skyddssökande av Euripides kommer en härold med bud från kung Kreon i Thebe. Han träder fram inför folkförsamlingen i Aten och ropar till dess ordförande:

HÄROLDEN:
Var är envåldshärskaren i landet? Till vem skall
jag bära fram mitt bud från Kreon, konungen
i Thebe: att Eteokles fallit för
sin broder Polyneikes hand vid Sjuportsstaden?
THESEUS:
Envåldshärskaren, sade du, främling? Med ditt första ord
högg du i sten. Vårt folk regeras inte av en
enda man. I denna stad regerar folket självt.
HÄROLDEN:
Den stad jag kommer från regeras av
en enda man och inte av den stora hopen.
Där slipper man att se en uppblåst demagog
till egen vinning styra massan hit och dit
och racka ner i dag på det som han i går
har höjt till skyarna, och för att slippa stå
till svars för sina forna missgrepp slingra sig
med nya finter undan domen. Skulle folket,
som inte har nån styrsel på förnuftet, kunna
förstå att styra landet? Torparen är fattig,
och om han också inte vore okunnig,
så får han aldrig tid nog till att syssla med
det allmänna. Det är en styggelse för adeln
när höga ämbeten bekläds av fattiglappar.
THESEUS:
Det var ett kvickhuvud till härold! Och så talträngd!
Ett samhälle har ingen värre fiende
än envåldshärskaren, ty där det inte finns
en allmän lag, där kan en enda man ta lagen
i egen hand, och det är inte jämlikhet!
– Vem har ett bra förslag som han vill lägga fram?
Han tale inför alla, och han blir bemärkt,
men den som inte vill, må tiga. Kan en stad
begära mera jämlikhet än denna ordning?
Och i en stad där folket rår sig självt, där gläds man
om ungdomen tar aktiv del i samhällslivet.
En envåldshärskare betraktar sådant som ett hot,
och dräper dem som utmärkt sig och har talang
av fruktan för att bli berövad envåldsmakten.
Hur kan ett rike blomstra om man mejar ner
de modiga som vårens ax på åkerfältet
och gallrar bort de bästa av de unga?
HÄROLDEN:
När folket går att rösta om ett krig, då är
det ingen enskild som kan tänka sig
att han skall dö – det ödet drabbar bara andra.
Men hade de sin egen död för ögonen
i valets ögonblick, då skulle Hellas inte
i krigiskt vanvett gå sin undergång till mötes.
Av två ting vet vi alla vilket som är bäst –
vi kan ju skilja ont från gott – och fred är bättre
än krig för oss, de dödliga. Den älskas högst
av muserna, men hämndens andar avskyr den,
den älskar friska barn och glädjer sig åt välstånd.
Vi dårar kastar bort allt det och väljer kriget,
det ondas träla,. man mot man och stad mot stad.

I tragedin lfigenia i Aulis skildrar Euripides hur Agamemnon lockat sin dotter Ifigenia till grekernas härläger i Aulis. Skälet anges vara att hon ska giftas bort med hjälten Akilles, men det är bara en förevändning för att locka dit henne. I själva verket ska hon offras till gudarna för att grekerna ska få förlig vind i sin seglats över havet till Troja. I detta skådespel avslöjar Euripides de militära ledarnas opportunism och feghet inför de missnöjda och plundringstörstiga soldaterna. Undantaget är Akilles som, när han får veta sanningen, förklarar att han med sin egen kropp ska försvara den oskyldiga Ifigenia mot hövdingar och soldater. Uppfylld av sitt eget stolta civilkurage går Akilles ner till soldaternas stormöte. Men han kommer strax tillbaka, soldaterna har kastat sten på honom, och han är rädd, upprörd och maktlös inför den blodtörstiga soldatesken som redan har förberett människooffret.

Euripides fräna kritik av demokratins förfall gjorde honom impopulär bland atenarna, och han vann sällan något pris i teatertävlingarna i Aten. Tvärtom blev han förtalad och förföljd, och slutligen gick han i landsflykt till Makedonien. Euripides fick dyrt betala för sin människokärlek och för sitt civilkurage. Euripides var god vän med Sokrates, gatufilosofen som med sin knivskarpa argumentationsteknik retade gallfeber på de politiska lycksökarna i Aten. Men Sokrates var ingen enstörig filosof, han var en i allra högsta grad aktiv medborgare.

I sjöslaget vid Arginoussai hade atenarnas flotta segrat över spartanernas, men ett antal atenska matroser hade drunknat när deras båtar kapsejsade. Sex av flottans befälhavare drogs inför rätta, anklagade för att ha försummat att rädda de nödställda. Sokrates var en av dem som blivit utlottade att sitta i domstolsjuryn. Och Sokrates vägrade att ansluta sig till de andra som röstade för dödsstraff, eftersom han ansåg anklagelserna vara obestyrkta. Denna hans protest mot demagogernas uppvigling av folkmassorna skaffade honom många nya fiender. Sokrates’ civilkurage framkallade nästan en lynchstämning mot honom, och den skulle slå ut med full kraft sex år senare, när Sokrates själv anklagades för att förakta gudarna och för att vilseföra ungdomen.

Anklagelsen var absurd och i själva verket rörde det sig om en privat hämndaktion. Sokrates förklarades skyldig till brott mot staten, hans straff skulle rimligen bli landsflykt. Men Sokrates’ ironiska försvarstal retade upp både hans domare och folkmassan i Aten, och resultatet blev att han dömdes till döden. Ända in i det sista erbjöds han en möjlighet att fly från fängelset. Men Sokrates vägrade, ty som flykting i en främmande stad skulle han för alltid förlora sin yttrandefrihet. I valet mellan sin yttrandefrihet och sitt liv drog han den yttersta konsekvensen av sin tro på demokratins ideal och principer, och han tömde giftbägaren.

Sokrates’ död var en omskakande händelse, hans demonstration av civilkuragets nödvändighet var chockerande. Justitiemordet var en skam för Aten och satte demokratin under debatt och tvivel. För Platon var Sokrates’ död ett bevis på att demokratin var en misslyckad och omöjlig styrelseform. Och atenarna var bestörta, ty det var inte så här det var tänkt. Man hade ju bara menat att skrämma Sokrates till tystnad, precis så som Odysseus skrämde Teiresias och så som soldatesken skrämde Akilles vid Aulis. Men Sokrates kunde man inte skrämma till tystnad. Sokrates’ försvarstal är en lovsång till hans samvetes röst. Denna röst som sade honom vad som var rätt och vad som var fel, vad som var moraliskt och vad som var omoraliskt. Och samvetets röst kan man inte tysta. Samvetets röst får man inte döva. Sokrates visste, att den dag då man dövar sitt samvete, den dag då yttrandefrihetens försvarare skräms att tiga av rädsla för sitt eget skinn – då skriver man istället dödsdomen över Västerlandets demokrati.

TfFR 1/1999