Den svenska eliten har aldrig förmått att kasta loss från sitt folk och den har – om än med viss möda – hållit sig på mattan de senaste180 åren. Den ville ge sig in i första världskriget, den hade starka sympatier för Tredje riket och ser i dag gärna att Sverige flyter ut i ett federalt Europa. Men det är helt enkelt inte möjligt

Nationen

Nationen har överlevt sig själv och nationalstaten är döende. Inte nog med det, det förklaras för oss att nationer är ”inbillade”, en usel översättning av Benedict Andersons term imagined, det vill säga föreställda. Och det är ju riktigt. Nationerna finns i våra huvuden, de sitter inte i generna. Det anmärkningsvärda är deras livskraft. De flernationella staterna bryts upp, den ena efter den andra, och det knakar i de återstående.

Av KNUT CARLQVIST

Det kan vara lämpligt att reda ut begreppen. Och låt mig ta det från början.

”Emund Slemme var konung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark.” Så öppnar det första kända gränsavtalet mellan de två nordiska rikena och det finns bevarat i åtskilliga kopior, ett par i runskrift och en handfull med latinska bokstäver, och medtaget i Svenskt Diplomatarium, band I. Däremot är dateringen oklar, Sven Tveskägg och Emund Slemme levde inte samtidigt. Emund dog omkring 1060 och Sven 1021. Och eftersom Emund inte själv titulerade sig slem så har någon lagt till det. Antagligen är också Tveskägg ett tillägg, ursprungligen har det stått ”och Sven i Danmark”, varpå någon klåfingrig klerk förtydligat. Den som styrde Danmark från omkring 1047 till sin död 1072 var annars Sven Estridsson.

I Äldre Västgötalagens kungalängd heter det: ”Tredje var Emund Slemme. Han var girig och ej god att falla i målet och han lade gräns mellan Sverige och Danmark, så som sägs i landamärena.” I en senare källa, en avskrift av Södermannalagen, påstås att kung Sverker drog bättre gränser än Emund Slemme, ”som med falskt sinne mycket minskade dem, då han var konung”. Emund anklagas för att ha sålt ut Blekinge för personlig vinning. Gränsavtalet kan dock föras till omkring 1050. Och långt dessförinnan måste det ha funnits en gräns mellan Sverige och Danmark, den som Emund lät justera.

Kung eller nation?
Frågan är vad gränsen markerade, två kungars revir eller två nationers utbredningsområde? Är gränsdragningen ett resultat av konungars vilja eller något som vuxit fram oberoende av kunglig maktutövning?
Hönan och ägget, tänker någon. Men så enkelt är det inte. Fanns ett svenskt och danskt folk år 1050 så var dessa folk inte produkter av politiska beslut, inte ”konstruerade” för att använda modetermen. Kungarna hade inte den makten över sinnena och inga tvångsmedel att ta till. Svenska kungar valdes vid Mora stenar, men blott med lejd kunde de genomföra Eriksgatan. De signerade visserligen gränsfördrag, men om dessa stred mot underliggande nationella realiteter så bröt nya konflikter ut och gränserna reviderades. De kunde helt enkelt inte värpa.

Fanns ett svenskt folk? När påven Leo IX bekräftade ärkebiskop Adalberts överhöghet över de nordiska länderna den 6 januari 1053 talar han om gentibus Sueonum seu Danorum, Noruuecorum, Islant och så vidare. Att detta var de nordiska folken var lika självklart för Adalbert som för andra inbyggare kring Östersjön. Det hade inget att göra med om människor till vardags såg sig som svenskar eller danskar. Nationalitet aktiveras när en individ möter någon av annan nationalitet och tvärtemot populärföreställningen är det erkännandet av skillnaden som gör fredligt umgänge möjligt. Om den andre är dansk, ryss eller arab har han andra seder och andra föreställningar. Han kan alltså bete sig olämpligt utan att det är hans uppsåt. Accepterandet av olikheter skapar tolerans.

Värden mottar sin gäst
Svearnas gästfrihet återgick på en tvingande germansk sedvänja. Redan Tacitus nämner den i Germania (skriven år 98). ”Det hålls för en skam att avvisa en människa vid dörren. Värden mottar sin gäst med den bästa måltid hans hus förmår... Det gör ingen skillnad om de kommer oinbjudna, de välkomnas lika varmt.” Tacitus räknar svearna (suiones) som det nordligaste germanfolket. ”De är mäktiga inte bara vad gäller vapen och män utan också till sjöss. Deras skepp skiljer sig till formen från vanliga skepp, då de har en stäv i bägge ändar. Därför är de alltid vända åt rätt håll för att gå in mot land.” I övrigt är hans uppgifter om svearna otillförlitliga, det är hörsägen i många led. Men folknamnet lyckades tränga fram till Rom och båttyper var något som sagesmännen lade på minnet.

Toleransen tillät svearna (förmodligen på inrådan av besökande klerker) att med en skrivelse till tyske kejsaren år 729 inbjuda kristna präster att slå sig ner i Birka. Staden var ett nordeuropeiskt handelscentrum och ville inte framstå som avkrok. När Rimbert relaterar Ansgars levnad är gästfriheten självklar, först när den nitiske Gautbert gick bröstgänges till väga skingrades den lilla kristna församlingen. Vid Ansgars andra besök är kungen bekymrad: ”Låt ditt sändebud vara med mig på nästa ting, så skall jag tala till folket för din sak.” Rimbert kommenterar: ”Ty det är skick och sed hos dem, att varje offentligt ärende mer beror på folkets enstämmiga vilja än på konungens makt.”

Nation med särdrag
Folket är svearna men nationsbeteckningen svävar. Dels står den för svearikets inbyggare, inklusive östgötar och västmanlänningar, dels – i Rimberts feodala tradition – för sveakungens undersåtar (högst villkorliga sådana, därav kommentaren). Men det går att urskilja en nation med kulturella särdrag. Där saknas tiggare. Inga fria män (eller kvinnor) med bröstarvingar ansluter sig till församlingen, sympatisörerna håller en tydlig distans. Beslut kan inte fattas i strid mot gällande lag och sedvänja. Detta kännetecknar all germansk kultur, för vad som skilde svear från daner hade Ansgar varken öra eller sinne. Som plattysk munk tjänade han kyrkan, den ena hedningen var den andra lik och det gällde framför allt att bygga ut ärkestiftet Bremen.

Adam av Bremen, som på 1060talet vistades hos Sven Estridsson och kände till mer om de nordiska folkens seder och bruk, berättar också om Birka, trots att det redan var ödelagt. ”Birka är götarnas stad och belägen mitt i sveonernas land, inte långt från det tempel som heter Uppsala och som sveonerna räknar som allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan” (I:60). Staden var knappast ett götiskt brohuvud i Mälaren. Rimbert omnämner den som ”svearnas hamnstad”. Skälet till de upprepade raiderna mot den var helt enkelt dess rikedom i förening med frånvaron av egentlig statsmakt. Samhället var uppbyggt av släktgrupper och någon över dem stående vilja fanns inte. Guldet i Birka stack i ögonen, alltså fördelades det – ett exempel på social entropi.

I det påföljande kapitlet talar Adam om ”sveoner och götar, eller med ett bättre namn nordmän”. Han förstår inte vari skillnaden består, möjligen finner han distinktionen mellan svear och götar irrelevant. Tore Nyberg drar samma slutsats i kommentaren till den svenska Adam av Bremenutgåvan (1984). Landet betecknas av Adam omväxlande Suedia och Sueonia. Västergötland är det rikaste landskapet i Suedia men Uppsala ligger mitt i Sueonia. Nyberg förmodar att Sueonia betecknar det vidsträckta område, vars inbyggare erkände blotet i Uppsala och med jämna mellanrum for dit. Den politiska och den kultiska/kulturella gemenskapen sammanfaller inte.

Politisk och kulturell nation
Något slag mellan svear och götar stod inte på Fyrisvallarna. Det är en 1800talsprojektion. Götarna har aldrig funnits, däremot götiska och andra stammar. Inte heller svearna i betydelsen sörmlänningar och upplänningar. Det som förenade stammarna och lade grunden för den svenska nationen var kulten i Uppsala, förkroppsligad i den ynglingaätt vars gudomliga ursprung stod utom allt tvivel. Arv räknades på något olika sätt och jordamåtten skilde sig under vikingatid, men som landskapen var suveräna fram till 1300talet skapade det inga svårigheter. Det fanns naturligtvis också en språklig gemenskap. Runristarna i de södra landskapen använde samma skriftspråk som de i Uppland, det som kallas runsvenska. Men avståndet till danskan och norskan var inte stort. Språkskillnaderna i Norden följde på och av nationsbildningen, inte tvärtom. Och, vilket är mer märkligt, den politiska nationen uppstod senare än den kulturella och är inte identisk med den. Hövdingarna som drog landet runt i jakt på ära och rikedom var omedvetna redskap för en process som först Sturarna gjorde medveten.

Nationen är alltså inte politisk. Den växer fram över lång tid som en del av den mänskliga evolutionen. Historiskt sett uppstår den vid en demografisk och ekonomisk nivå, där släktband och ingifte mellan släkter inte är tillräckliga för att hålla ordning på människorna. Den är, för att använda Birgitta Odéns term, ett långvågigt fenomen av samma slag som språket, sederna och de religiösa föreställningarna. Den tar form spontant och omedvetet, den är ingen konstruktion. Det är däremot staten, den politiska nationen, som upprättas mer eller mindre ad hoc på nationens grund och som aldrig sammanfaller med den, av det enkla skälet att nationer inte är diskreta fördelningar. De flyter ut i kanterna.

Gränslandskap är särskilt besvärliga. En anledning för svenska kungar att erövra Skåne och Halland var att säkra Västergötland, vars bönder hade närmre till halländska och skånska hamnar än till Lödöse och Kalmar. Om ekonomisk och politisk orientering skiljer sig åt kommer lokala eliter att uppamma separatism på den grund det är möjligt. Men Skåne beboddes på 1000talet inte av danskar, Skåne var under dansk överhöghet och eliten var i stora stycken dansk. Befolkningen utgjordes av skåningar som talade en egen dialekt, skånskan. På 1500talet talade såväl danskar som svenskar om Skåne och Danmark. Resen berättar i Fredrik II:s krönika om hur fältherren von Schwarzburg drev sina rövade kreatur genom Skåne till Danmark. På vilken sida gränsen Skåne slutligen skulle hamna var alltså en politisk fråga. Blekinge var ”svenskt” före 1050, liksom Öland och Gotland, men framför allt ett gränslandskap.

Nationens styrka
Sverige har ingått i fyra unioner eller unionsliknande arrangemang. Den nordiska ändade 1521 efter ständiga krig och efterbörden plågade folken i ett par hundra år till. Den svenskpolska blev inte gammal, handgemäng utbröt vid rådssammanträdena. Den svenskfinska, som kan räknas från hertig Johans hertigdöme, ledde till ett par inbördeskrig och slutade med 1809 års fred. Den svensknorska hejdade sig 1905, på randen till krig. Efter tusen år av krig och elände har vi landat med samma nationer och – grovt sett – samma gränser som på Leo IX:s tid. Den politiska eliten har ständigt försökt sätta sig över nationens begränsningar och ständigt misslyckats.

Styresmännen agerar, omedvetna om den process som frambragt dem, efter omdöme och intressen, till vilka hör att förmera sin rikedom eller skaffa sig möjligheter i österled eller söderöver. Men deras förmåga att rubba nationella realiteter är begränsade och resultaten föga varaktiga. Svenskar har styrt över finnarna i 800 år, ändå är finskan ett av världens mest intakta språk och den finska nationen självmedveten, om än ärrad. Ungrarna hade länge en egen stat, men införlivades med det habsburgska väldet. Med der Ausgleich 1867 återuppstod Ungern inom dubbelmonarkins ram och 1918 blev det självständigt. Fyrtio år under rysk hegemoni stärkte snarast den ungerska nationalkänslan och idag söker Ungern befästa sin ställning genom att söka medlemskap i EU. Varken ungrare eller finnar har någon tanke på att uppge sin särart och flyta ut i en ”europeisk identitet”. Tvärtom.

Nationalism utan självmedvetenhet
Ungrare och finnar skyddades av sitt språk. För de sydslaviska folkstammar som levde på Balkan gällde att deras hövdingar gav sig under främmande herrar, somliga antog den ortodoxa, andra den katolska bekännelsen. Områden som inordnades i det ottomanska väldet blev muslimska. Ivo Andric har beskrivit konsekvenserna och vi har under senare år fått se historien gå i repris. Det är alltså möjligt att varaktigt söndra vad som under fredligare förhållanden kunde ha utvecklats till en stabil nation. Seklers söndringspolitik fick också till konsekvens att Tyskland och Italien först kom till stånd kring 1870 och då på militär väg. Instabiliteten, det konstruerade i dessa två stater, kompenserades på känt sätt av respektive länders politiska eliter under vårt sekel.
Ernest Gellner teoretiserar om nationen (Nations and Nationalism, 1983) utifrån det splittrade centraleuropeiska perspektivet. I början av 1800talet fanns bönder (ruritanier) och eliter vid hoven (megalomanier). Några nationer i egentlig mening är det inte tal om, bönderna ser inte över sockengränsen och eliterna består inte sällan av främmande erövrare. Begreppet nation vill han helst undvika, han finner det obehagligt och oprecist. Först med industrialismen uppstår egentliga nationer, när grupper inom eliten konstruerar dem för att mobilisera för sina separatistiska eller expansionistiska mål. Aleksis Kivi konstruerar finnen. Sándor Petöfi skapar ungraren. Sedan är det slut på friden.

Nationen, den som har någon praktisk betydelse, är då en produkt av nationalismen. Och nationalismen är i sig ond. Gellners uppfattning är hovets, Wiens såväl som Stockholms. Folk som viftar med nationella fanor är bråkmakare. Men nationalism uppstår där en nation kränks och underordnas en annan. Att nationalismen artikuleras av fraktioner inom den politiska eliten är givet, det måste den göra, men gensvaret visar om den speglar nationens önskningar.

Gellner är präglad av kriget. Som så många andra förutsätter han att Tredje riket visar vad nationalkänslor kan ställa till med. Jag menar att det visar vad som kan hända när en nation hindrats att utveckla självmedvetenhet. Redan Bismarck svävade på målet, han hävdade kejsarrättens (och för den delen förbundsrepublikens) skumma jus sanguinis: den är tysk som har tyskt blod i sina ådror. I så fall är Buzz Aldrin svensk. I praktiken ansåg han vart hörn av Europa tyskt, som tyska kejsare någon gång hemsökt och plundrat. Tredje riket var precis vad det påstod sig vara: ett återupprättande av det heliga romerska riket av tysk nation, det rike som Voltaire beskrev som vare sig heligt, romerskt, tyskt eller ens ett rike. Och dess svaghet var detsamma som kejsardömets, den politiska nationen var inte förankrad i den kulturella. Den saknade kärna, identitet, och därmed gränser.

Nazismen och det ”ariska”
Nationalsocialismen är artificiell och eklektisk, hopljugen med otvetydig Fingerspitzgefühl för vart grumligt ressentiment. Den tillhandahåller syndabockar men förmår inte definiera vad som är tyskt. Kretinen som knåpade ihop Mein Kampf nöjde sig inte med fluffig tyskhet, han växlade gärna över till det än suddigare begreppet ”ariskt”. Som arier räknades svenskar och var och en, som kunde visa på ett blont hårstrå i släkten och inte var jude. I praktiken omfamnades alla som stödde den tyska expansionismen, japanerna fick passera som hedersarier.

Föreställningen att nazismen var nationellt grundad har bitit sig fast. En viktig orsak till det är att eliter alltid bär på drömmar om maktutvidgning och inte vill se vart drömmarna leder. De erkänner inte nationers självbestämmanderätt, inte heller den gräns som den egna nationen sätter. De föraktade ruritaniernas djupaste intresse är att leva i fred. Eliten, eller med Gellners träffande term megalomanierna, vill ha mer. Inte ens president Wilson, som gjorde ett stort nummer av självbestämmanderätten, tillämpade den. När de europeiska gränserna drogs efter Versailles såg han till att bygga in tillräckligt med nationella motsättningar för att spränga Europa en gång till. Ett tragikomiskt exempel på samma tänkesätt erbjuder Albanien. Antingen har albanerna rätt att bilda en nationalstat, ett StorAlbanien, eller har Milosevic rätt att undertrycka separatismen i Kosovo. Västmakterna förmår inte ta principiell ställning. De gör som de alltid har gjort, utnyttjar söndringen för att nå egna (och olika) politiska mål, uppmuntrande separatism här och undertryckande separatism där. Kaos har ständigt varit hållningslöshetens följeslagare.

Sverige har aldrig haft träldom och aldrig styrts av främmande härskare. Därför har den svenska eliten aldrig förmått att kasta loss från sitt folk och – om än med viss möda – hållit sig på mattan de senaste180 åren. Den ville ge sig in i första världskriget, den hade starka sympatier för Tredje riket och ser i dag gärna att Sverige flyter ut i ett federalt Europa. Men det är helt enkelt inte möjligt. Det femte försöket kommer att sluta som de fyra föregående. Frågan är bara vad det kommer att kosta.

Michael Roberts och andra historiker har talat om de nordiska länderna som specialfall. Tvärtom erbjuder de en möjlighet att studera nationsbildningen i relativt ren form, där den kan fortgå utan alltför stora hinder. Andra folk har drabbats av fruktansvärda olyckor och släpar på ohyggliga trauman, sviterna av eliternas eviga dröm om att skapa ett nytt Rom.

ORDFÖRKLARINGAR
entropi = inåtvändhet; jus sanguinis = blodets rätt, i motsats till jus solis, rätt efter var man är fast bosatt oavsett härstamning; eklektisk = att man väljer ut andras åsikter efter hur det passar en, utan att forma en egen; Fingerspitzgefühl = fingertoppskänsla; ressentiment = ung. bitter hågkomst; kretin = eg. en person med svårartad psykisk utvecklingshämning

TfFR 1/1999

Knut Carlqvist har skrivit bland annat en tungt vägande biografi över Erik XIV. Han hade hunnit långt på en biografi över Karl IX när han avled 2010 efter en lång tids sjukdom. FiB-juristerna sände blommor till hans begravning för att hedra hans minne.