Mein Kampfmålet slutade i Högsta domstolen i en stor framgång för Sverige, konstaterar Tor Bergman i en analys av domen.

En seger för Sverige

För snart sju år sedan, 1992, publicerades i vårt land Adolf Hitlers Mein Kampf. Tyskland genom Fristaten Bayern har därefter ansträngt sig för att få förläggaren av denna upplaga, Kalle Hägglund, bestraffad. Denna juridiska strid har nu avgjorts slutligt. Den 21 december 1998 meddelades nämligen Högsta domstolens dom. Om detta har en och annan dagstidning rapporterat korrekt, men flertalet medier har förbigått saken med tystnad.


Av TOR BERGMAN

HD:s dom innebär liksom underinstansernas att Hägglund fälls till ansvar för brott mot upphovrättslagen. Såtillvida är domen ett nederlag för honom. Ett närmare studium av domen visar dock att både Hägglund och vi andra har anledning att vara nöjda. Den verklige förloraren är nämligen inte Hägglund utan Fristaten Bayern, dvs. Förbundsrepubliken Tyskland.

Det här målet har hela tiden handlat om en viktig principfråga: skall Fristaten Bayern anses inneha en i Sverige giltig upphovsrätt till Mein Kampf. Stockholms tingsrätt och därefter Svea hovrätt har efter grumliga resonemang menat det. Men nu har HD underkänt det tyska rättsanspråket. Det är mycket viktigt.

Efter Tysklands nederlag i andra världskriget – och enligt en därefter införd lagstiftning –fattade en ”Spruchkammer” i München år 1948 beslut om konfiskation av all Hitlers kvarlåtenskap som kunde anses ha geografisk anknytning till Bayern. År 1965 överläts denna egendom, bl.a. upphovsrätten till Mein Kampf, till Fristaten Bayern.

I Sverige finns sedan länge en praxis i domstolarna som innebär att utländska konfiskationer och liknande tvångsförvärv i och för sig erkänns i vårt land, dock med den viktiga begränsningen att ett sådant erkännande inte gäller egendom som får anses lyda under den svenska statens jurisdiktion.

Kalle Hägglund har i de svenska rättsinstanserna hävdat, att detta bör betyda, att Bayerns upphovsrätt till Mein Kampf, även om den får respekteras såvitt gäller Tyskland, inte är giltig i Sverige, eftersom den uppkommit genom konfiskation i Tyskland. Både Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har vägrat att acceptera detta synsätt, trots att det kan backas upp inte bara av rättsfall – svenska och utländska – utan också av uttalanden av åtskilliga så kallade rättslärda. Men nu har HD helt anslutit sig till Hägglunds uppfattning.

Det var Fristaten Bayern som angav Kalle Hägglunds publicering till åtal, den har också fört talan om förstörande av exemplar och om vitesförbud för Hägglund att ge ut Mein Kampf på nytt. I den här delen lyder HD:s domslut:

”Med ändring av hovrättens domslut beträffande förstörande av exemplar och vitesförbud ogillar Högsta domstolen Fristatens Bayerns talan i denna del.
Högsta domstolen ändrar vidare på så sätt hovrättens domslut att beslutet om beslag upphävs.”

Det här är en fullständig seger för Hägglund och ett lika stort nederlag för Bayern.

HD:s argumentering är alltför invecklad för att det skall vara meningsfullt att återge den i detalj. Ett par punkter bör dock uppmärksammas. HD skriver att det framstår ”som följdriktigt att frågan huruvida upphovsrätt kan övergå genom konfiskation avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsligt skydd påkallas”. Utmärkt. Precis detta har Hägglund hela tiden hävdat.

HD resonerar sedan om vissa föreskrifter i den svenska upphovsrättslagen, som inte innehåller några bestämmelser om konfiskation av upphovsrätt. Slutklämmen blir:

”Den i Tyskland genomförda konfiskationen av upphovsrätten till Mein Kampf kan inte anses förenlig med svensk upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten i Sverige till detta verk övergick enligt svensk lag vid Adolf Hitlers död till hans arv eller testamentstagare. Någon klarhet om vem som nu har upphovsrätten här i landet finns visserligen inte i målet, men i vart fall är det inte visat att Bayern har gjort ett giltigt förvärv av upphovsrätten i Sverige till Mein Kampf.”

Förträffligt. HD har skilt sig från den här saken med heder i motsats till både Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt, vilka i stället har demonstrerat en svårartad juridisk inkompetens.

Betydelsen av HD:s dom begränsar sig inte till vårt land. Upphovsrättslagstiftningen är mycket lika i de nordiska länderna, eftersom den tillkommit i nära nordiskt samarbete. Det måste antas att Fristaten Bayern aktar sig för att driva en sak liknande den nu aktuella i något av våra grannländer sedan HD tillbakavisat dess anspråk såvitt gäller Sverige.

HD:s dom visar att den lilla nationalstaten Sverige ännu kan bita ifrån sig, trots medlemskapet i EU och annat otyg. Detta är kanske den viktigaste signalen som HD:s dom sänder ut.

Nå, frågar sig någon, om nu HD resonerade så här klokt, hur kom det sig att bokförläggare Hägglund ändå fälldes?

HD:s resonemang i den här delen är ett processuellt finlir i den högre skolan.

Först aktualiseras betydelsen av upphovsrättslagens åtalsbestämmelse (59 §).

Brott mot upphovsrättslagen var när lagen trädde i kraft 1961 ett rent angivelsebrott. Dvs. åklagaren fick åtala endast om målsäganden – upphovsmannen eller hans rättsinnehavare – hade angett gärningen till åtal. Det här var uttryck för uppfattningen att staten inte såg särskilt allvarligt på brott mot upphovsrättslagen. I början av 1980talet började det förekomma en ny typ av upphovsrättsintrång som kunde gälla stora pengar. Främst handlade det om försäljning i stor skala av piratkassetter (video men även ljudkassetter). Den här brottstypen fick till följd att staten uppvärderade hur allvarligt upphovsrättsintrång borde kunna anses vara (straffmaximum höjdes från fängelse i högst sex månader till fängelse i högst två år), och vidare ändrades åtalsbestämmelsen. Fr.o.m. 1982 får därför åklagare åtala utan målsägandeangivelse ”om åtal är påkallat ur allmän synpunkt”.

I Hägglunds fall var situationen den att åklagaren hade åtalat efter angivelse av Fristaten Bayern utan att någon prövning skett om åtal var påkallat ”ur allmän synpunkt”; det behövdes ju inte eftersom Bayern hade gjort åtalsangivelse. Härefter hade HD funnit att Bayern inte kunde anses inta ställning som målsägande. Detta förhållande motiverade dock enligt HD inte i sig en frikännande dom, eftersom angivelse av målsäganden numera inte är en nödvändig förutsättning för åtal. HD:s resonemang på den här punkten får godtas. Om det alltjämt förhållit sig så att upphovsrättsintrång utgjort ett rent angivelsebrott, skulle däremot underkännandet av Bayern som målsägande automatiskt ha medfört att Hägglund frikänts.

Nästa fråga var vilken gärning HD i det uppkomna läget hade att pröva.

Hägglund hade åtalats för att utan medgivande av upphovsrättshavaren Fristaten Bayern ha framställt Hägglunds förlags utgåva av Mein Kampf och gjort boken tillgänglig för allmänheten.

Nu förelåg alltså inte längre någon upphovsrätt i Sverige för Bayern. HD menade dock att det för fällande dom inte krävs ”att det är klarlagt vem som innehar upphovsrätten”. HD fortsatte: ”Det får anses tillräckligt att det i gärningsbeskrivningen anges att någon har kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns uppgift om vem denne andre är.” Också detta resonemang får godtas, även om det i förstone kan tyckas överraskande att domstolen tar ställning till en gärning som inte helt överensstämmer med den åtalade och utan att åklagaren – såsom brukar vara fallet – justerat gärningsbeskrivningen. Slutet på HD:s resonemang i det här avseendet blev följande uttalande: ”Det får hållas för visst att upphovsrätten till Mein Kampf tillkommer någon annan än KarlErik Hägglund och att denne inte har någon egen rätt enligt upphovsrättslagen att ge ut boken.”

Upphovsrätten till ett litterärt eller konstnärligt verk innefattar enligt upphovsrättslagen en ensamrätt för upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare att förfoga över verket under den så kallade skyddstiden (numera intill utgången av sjuttionde året efter det år då upphovsmannen avled). Eftersom Hitler dog 1945, blir alltså Mein Kampf först år 2016 ett verk som får utnyttjas helt fritt. Fram till denna tid måste enligt HD den som lagenligt vill ge ut boken i Sverige kunna åberopa en civilrättslig grund för utgivningen, dvs. ett avtal med någon som tillåter utgivningen eftersom vederbörande själv anser sig kunna disponera över denna rätt. Är den här innebörden av HD:s dom principiellt stötande? Nej, den är helt naturlig. Den följer av upphovsrättens grundkonstruktion, även om saken aldrig tidigare har ställts på sin spets så tydligt som här.

Innan Hägglunds förlag gav ut Mein Kampf 1992 hade boken getts ut i Sverige av förlaget Askild & Kärnekull 1970. Den gången fann Fristaten Bayern det klokast att ligga lågt. Antagligen kunde inte heller Askild & Kärnekull åberopa någon civilrättslig grund för utgivningen; detta prövades dock aldrig.

Men när nu HD slår fast, att den som lagenligt vill ge ut en bok, för vilken skyddstiden inte gått ut, måste kunna åberopa en civilrättslig grund för utgivningen, står det i full överensstämmelse med vad upphovsrätten alltid inneburit.

Detta medför att det sannolikt blir svårt att under den återstående skyddstiden åstadkomma en ny helt lagenlig utgivning av Mein Kampf i Sverige. Någon slags ”lex Hitler” innebär dock inte detta utan det är i linje med vad som alltid gällt för skyddade verk.

Om någon nu ändå skulle vilja ge ut Mein Kampf i Sverige, kan Fristaten Bayern inte göra anspråk på att erkännas som målsägande. Det kan inte heller någon annan förväntas göra. Det här betyder att åklagare får åtala endast efter att ha funnit åtal vara påkallat ”ur allmän synpunkt”.

En viss betydelse har det därför att veta vad som var avsikten när den utvidgade åtalsmöjligheten infördes 1982. Som nämnts tidigare finns ett samband mellan denna regel och den samtidigt genomförda skärpningen av straffmaximum för upphovsrättsintrång. I motiven för sistnämnda lagändring hänvisas främst till de möjligheter ”som ny reproduktionsteknik ger att i stor, ofta kommersiell skala mångfaldiga skyddade verk och därigenom vålla stora skador för upphovsmännen och andra rättighetshavare”. Vad gäller den utvidgade åtalsmöjligheten betonades att det finns särskild anledning att beakta ”vikten av att den från kulturpolitisk synpunkt gjorda avvägning mellan olika intressen som upphovsrättslagstiftningen innehåller inte rubbas genom olovliga utnyttjanden av skyddade alster”. Härefter yttrades:

”Denna synpunkt får allt större betydelse genom den tekniska utvecklingen som ständigt frambringar nya metoder för sådana utnyttjanden och därmed medför ökande risker för att denna balans rubbas. Omfattande utnyttjanden som lämnas opåtalade kan på sikt få starkt negativa konsekvenser inte bara för rättighetshavarna utan också för andra viktiga samhällsintressen.”

De nu citerade uttalandena återfinns i regeringens proposition 1981/82:152 s. 27 och 33 f. Dessa – och andra samtidigt gjorda uttalanden – ger anledning till bedömningen, att det knappast är meningen att åklagare skall åtala utan angivelse i en sådan situation som den som Mein Kampffallet representerar. En sådan publicering kränker ju inga kända rättighetshavarintressen, och det har aldrig varit meningen att upphovsrättslagen skall fungera som ett censurinstrument – i svenska statens eller en främmande makts intresse.

Här bör kanske också nämnas att en åklagare vid prövning av åtalsfrågor är underkastad tjänstefelsansvar enligt brottsbalken.

Den bedömning som man efter HD:s dom kan göra av rättsläget vad gäller att i fortsättningen ge ut Mein Kampf i Sverige är därför, att en sådan utgivning är ett ganska riskfritt företag, sett från upphovsrättslagens synpunkt.

Den allra viktigaste konsekvensen av HD:s dom är dock vad som redan tidigare framhållits, nämligen att tyska statens oblyga försök att påstå sig ha en rätt i det här avseendet i Sverige, har tillbakavisats av Sveriges Högsta domstol.

Mein Kampf är ett viktigt historiskt 1900talsdokument. Nya svenska läsare bör få tillfälle att ta del av den. Efter HD:s dom bör det finnas möjlighet att återigen realisera den ambitionen.

TfFR 1/1999

Bayern knockad, och sedan?