När andra världskriget var slut i Europa i juli 1945 kunde Sveriges statsminister Per Albin Hansson bilda en rent socialdemokratisk regering. Utrikesminister i den regeringen blev Östen Undén. I den rollen fortsatte han till 1962, mer än sjutton år, längre tid än någon annan varit svensk utrikesminister.

Östen Undén och europastatsprojektet

I stort sett hela Undéns utrikesministertid belyses i en doktorsavhandling som kom ut för några år sedan.1 Författaren, Mikael af Malmborg, hävdar att Undén
”såg med allmän olust på västmakternas integrationssträvanden samtidigt som han var negativ till alla tankar på överstatlighet”.
Ja, så var det. Denna grundhållning utgör i själva verket en viktig – men tyvärr förbisedd – del av Undéns politiska gärning. Exempelvis behandlas ämnet styvmoderligt i Yngve Möllers brett upplagda arbete från 1986.2

Av TOR BERGMAN

Mikael af Malmborg kan förvisso inte räknas till Undéns beundrare; han tillhör tvärtom det EU-hyllande läger, för vilket Jean Monnet och Robert Schuman är de största bland helgon. I af Malmborgs värld blir därför Undéns många värdefulla ställningstaganden ett digert syndaregister. Läst med detta för ögonen har emellerrtid hans avhandling en hel del att ge genom att intressant material lyfts fram.

Marshallhjälpen och NATO
Första världskriget förtjänar beteckningen världskrig närmast för att USA i slutändan engagerade sig på den segrande ententens sida. Men efter att ha lämnat sitt bidrag till nederlaget för centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern, drog sig USA tillbaka till den västra hemisfären. Efter andra världskrigets slut blev USA:s utrikespolitik en annan. Ett viktigt inslag i den amerikanska utrikespolitiken blev nu att sponsra olika internationella organisationer som europeiska länder inträdde i. Så blev det med OEEC (Organization for European Economic Cooperation), som fick till uppgift att administrera Marshallhjälpen, så blev det med NATO, så blev det med Europarådet, bildat 1949, och så blev det med Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), bildad 1951. Östen Undén förhöll sig sval till denna nya amerikanska europapolitik.
Låt oss göra tankeexperimentet, att de europeiska regeringarna haft kurage nog att tacka nej till Marshallhjälpen 1947. Helt klart hade mycket då blivit annorlunda. Med Marshallhjälpen fick nämligen USA sitt första instrument för att stadigvarande intervenera i fredstida europeiska angelägenheter.
Marshallplanen gällde amerikanskt ekonomiskt stöd till de europeiska ländernas återuppbyggnad efter andra världskrigets förödelse. Det hela kunde förefalla generöst. Men politiken var den gamla vanliga. Härska och söndra, hjälp på givarens villkor. Hjälpprogrammet hade dessutom inte lanserats, om inte samtidigt det kalla kriget kylt ned förbindelserna mellan USA och Sovjetunionen – andra världskrigets huvudallierade i kampen mot angriparstaterna Tyskland och Japan. Därtill kom att hjälpprogrammet som sådant kunde ses som ett inslag i det kalla kriget.
USA krävde nämligen att de europeiska länderna satte upp en särskild administration för att fördela de amerikanska stödpengarna (lägg märke till att om USA:s ledare bemödat sig om att inte styra och ställa på den här sidan av Atlanten kunde de ha framfört sina propåer till varje europeisk regering för sig).
Åtminstone Sverige kunde lätt ha avböjt att bli ett av Marshallhjälpens mottagarländer, oskadat av kriget som vårt land var. Men Sverige gjorde inte det utan i stället inordnade vi oss och medverkade till att bilda den nya organisation som USA krävde, OEEC. I en memoarbok av Stig Ramel, tidigare chef för Nobelstiftelsen, har emellertid om just Undén uppgetts, att han kände olust i fråga om att acceptera den inbjudan som från London och Paris utsändes med det syftet (Pojken i dörren, 1994, s. 110). Den uppgiften lämnas för att läsaren skall bli negativt inställd till Undén. Vi bör se det på ett annat sätt. Vi bör betrakta det som ett tecken på att Undén redan från början insåg att Marshallhjälpen och USA:s vilja att få sista ordet i europeiska angelägenheter skulle skapa problem.

NATO och bakgrunden till EG
Snart nog blev Marshallplanen ett direkt amerikanskt instrument i det kalla kriget mot Sovjetunionen och övriga östeuropeiska länder. Bl.a. krävde USA att OEEC-länderna hindrade all export och transitering av så kallade strategiska varor.
Ett än tydligare instrument i det kalla kriget blev tillkomsten 1949 av NATO (North Atlantic Treaty Organization), där USA var nyckelmedlemmen med de ojämförliga militära resurserna.
Både Marshallhjälpen och NATO klargjorde att USA vid den här tiden gav högsta prioritet åt de transatlantiska förbindelserna; USA tänkte sannerligen inte återgå till landets tidigare isolationistiska politik vad beträffar Europa. Med detta har det viktigaste av bakgrunden angetts för två rent europeiska organisationer, som tillkom den här tiden, nämligen Europarådet 1949 och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) 1951. Det är om dessa organisationer den fortsatta framställningen skall handla.
Till Europarådet anslöt sig Sverige – liksom exempelvis Storbritannien. EKSG valde däremot både Storbritannien och Sverige att stå utanför.

Europarådet
Kretsar inom den så kallade Europarörelsen spelade en avgörande roll för tillkomsten av Europarådet. En central punkt för dem var att det borde bildas en europeisk parlamentarisk församling.
Den idén föll i god jord hos den franska regeringen, som ansåg att både återuppbyggnadsarbetet efter andra världskriget och tysklandsfrågan bäst gagnades av att gemensamma västeuropeiska institutioner sattes upp. Ledande politiker i det språkligt och kulturellt splittrade Belgien kunde lätt komma till samma uppfattning.
Britterna såg saken på ett annat sätt. Tillkomsten av en europeisk parlamentarisk församling bedömdes av den brittiska regeringen komma att resultera i omåttliga krav på europeiskt enande. Den dåvarande labourregeringens utrikesminister Ernest Bevin betecknade en sådan församling som ”en Pandoras ask full med trojanska hästar”.
Bevins motdrag blev att i oktober 1948 för den franske utrikesministern Robert Schuman lansera ett förslag om ett Europaråd. Det tänktes vara ett rent mellanstatligt organ, i vilket representanter för medlemsstaternas regeringar skulle mötas för att diskutera frågor av gemensamt intresse.
De principiella åsiktsskillnaderna var alltså betydande, men det visade sig möjligt att sopa problemen under mattan genom formeln om att den nya organisationen skulle utrustas med både en beslutande ministerkommitté och en rådgivande församling med ledamöter utsedda av de nationella parlamenten.
Bevin insåg nämligen att britterna måste acceptera arrangemanget med en parlamentarikerförsamling för att undvika att det västeuropeiska samarbetet helt kollapsade med följd att kontinentaleuropéerna gick sin egen väg (något som dessa snart gjorde ändå, som vi skall se).
”I think we’ll give them that talkshop in Strasbourg”, rapporteras han ha sagt, medveten om att britterna fått gehör för att beslutsrätten skulle ligga hos ministerkommittén och att – på sedvanligt sätt – den måste vara enhällig för att kunna fatta beslut.
Vad som påverkade britterna var även att USA fäste stor vikt vid att de västeuropeiska länderna visade att de kunde inträda i ett stadigvarande samarbete; OEEC var ju inte tänkt att fungera på permanent basis.

Sverige och Europarådet
När den svenska regeringen tidigt 1949 tog emot den brittiska regeringens inbjudan om att delta i konferensen om Europarådets bildande i London, ställdes från svenskt håll frågan: Skall även försvarsfrågor tillhöra den nya organisationens uppgifter? Svaret från London blev ett kategoriskt nej.
Sedan den svenska regeringen därefter accepterat den brittiska regeringens inbjudan, behandlades i mars 1949 i utrikesnämnden och i den socialdemokratiska riksdagsgruppen frågan hur Sverige i övrigt borde agera.
Ärendet föredrogs av Östen Undén. Inför riksdagsgruppen konstaterade han att ursprunget till ”den nya europeiska unionen” var att söka i privata initiativ; dels idéerna av Cou-denhove-Kalergi3 och hans likasinnade under tiden mellan världskrigen, dels de sammanslutningar som arrangerat Europarörelsens kongresser i Haag i maj 1948 och i Bryssel i början av 1949. Vid dessa tillfällen hade antagits resolutioner
”som varit mycket vittgående och tagit lite hänsyn till vad som faktiskt vore möjligt att göra”,
menade Undén. Han framhöll att det funnits mycken skepsis inom regeringen. Å andra sidan kunde en avvisande hållning från svensk sida lätt missförstås, särskilt som Sverige valt att inte åta sig några internationella förpliktelser på det militära området.
”Vi vill inte avvisa förslaget och ett samarbete av den art det här är fråga om kan ju aldrig skada. Regeringen och utrikesnämnden har den uppfattningen att vi här skall ställa oss positiva.”

Europarådets församling
På Londonkonferensen, vars uppgift var att anta Europarådets stadga, företräddes Sverige av Undén, som i allmänhet stödde den brittiska regeringens linje. Exempelvis medverkade han till att rösta ned ett franskt förslag, enligt vilket det i ingressen till stadgan skulle slås fast att målet för den nya organisationen var att åstadkomma en europeisk federation.
I förslaget till stadga hade redan under de förberedande överläggningarna preciserats vilka frågor den nya organisationen skulle syssla med. Uppräkningen omfattade frågor på de ekonomiska, sociala, kulturella, vetenskapliga, juridiska och administrativa områdena samt frågor om värnandet av de mänskliga rättigheterna. Det tillades i en särskild punkt: ”Frågor rörande medlemmarnas försvar faller icke inom Europarådets behörighet.” Vid London-konferensen beslutades dessutom – på yrkande av Undén – att denna sista punkt inte fick ändras annat än genom enhälligt beslut av regeringarna. Genom Undéns insats gavs alltså varje regering en vetorätt, om något medlemsland önskade få igenom att Europarådet också skulle ta på sig militära uppgifter.
In i det sista förblev det oklart vilket namn den nya organisationen skulle ha. Italiens, Frankrikes och Belgiens delegater slog ett slag för beteckningen ”Union”, medan ordföranden Bevin förordade ”Council” för att markera att organisationens uppgift gällde rådslag mellan de deltagande ländernas regeringar. Undén stödde den brittiska linjen.
Det nya med Europarådet var att detta var den första internationella organisationen som utrustades med en rådgivande församling, vars ledamöter inte bestod av diplomater instruerade av sina respektive regeringar utan av personer som tillhörde medlemsstaternas parlament och var obundna av regeringsinstruktioner. Som vi sett var den brittiska labourregeringen egentligen motståndare till att en sådan församling inrättades. Men den fick i kompromissandets tecken acceptera idén. Det är i denna parlamentarikerförsamling vi har embryot till dagens EU-parlament. Därmed kan vi se att ett parlamentariskt inslag i en internationell organisation inte har något med demokrati att göra (och att den gamle fackföreningsmannen Bevins hållning 1948 inte var odemokratisk), något som man bör tänka på inför 1999 års val till EU-parlamentet. I det reptilvalet bör vi som är demokrater hålla oss för goda för att medverka. Det avstod ju också en klar majoritet av svenska folket från att göra i 1995 års särskilda svenska EU-parlamentsval.

Fortsatta unionssträvanden
I augusti och september 1949 höll Europarådets parlamentarikerförsamling sitt första möte. Eftersom Europarörelsens inflytande spelat en väsentlig roll för tillkomsten av Europarådet, rymde församlingen många personer som tillhörde eller sympatiserade med Europarörelsen. Genast försökte dessa så kallade federalister förverkliga sina högtflygande planer på europeiskt enande. Motsättningen mellan de kontinentala staterna å ena sidan samt Storbritannien och Skandinavien å den andra framträdde därför redan från början.
Bland det som församlingen uttalade sig för var en europeisk ekonomisk union, ett successivt avskaffande av alla restriktioner för arbetskraftens rörlighet och för utbytet av varor och kapital. Vidare ville den se en gradvis harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning på det sociala området och skatteområdet. En hel del av det som senare skulle förverkligas med EU hade alltså redan här sina ivriga förespråkare.
Praktiskt taget alla resolutioner och rekommendationer antogs enhälligt och församlingens första möte upplevdes som en betydande framgång av federalisterna.
De svenska, norska och i viss mån även de danska representanterna spelade under detta möte närmast rollen som observatörer.
Den svenske Parisambassadören Karl Ivan Westman rapporterade till UD om församlingens möte. Han påpekade att många fransmän tilltalades av tanken på en europeisk federation, eftersom en sådan för dem representerade en möjlighet att återvinna en förlorad stormaktsställning.
En av församlingens svenska ledamöter var folkpartiledaren Bertil Ohlin. I en artikel efteråt i Stockholms-Tidningen (16 september 1949) menade han att de krafter som verkade för Europas enande var överrepresenterade i församlingen. Som karaktäristiskt framhöll vidare Ohlin att dessa personer ständigt talade om Europas enhet eller enande, medan de däremot inte var förtjusta i ordet samarbete.
Beslutanderätten låg dock som nämnts hos ministerkommitten. När den möttes i november 1949 kylde den ned federalisternas förhoppningar. Storbritannien företräddes i ministerkommitten av Bevin och denne röstade med stöd av bl.a. Undén ned så gott som alla resolutioner och rekommendationer som församlingen ställt sig bakom två månader tidigare.

Mot kol- och stålunion och europaarmé
Federalisterna blev mycket besvikna.
Till saken hör att vid den här tiden den amerikanska regeringen med utrikesministern Dean Acheson i spetsen insett, att britterna inte kunde förmås att engagera sig för ett europeiskt enande. Därför svängde den amerikanska regeringen över till att satsa på Frankrike som motorn i en process för kontinentaleuropeiskt enande.
Den rådgivande församlingens andra möte hölls i augusti 1950, ett år efter det första mötet. Vid denna tid hade redan den så kallade Schumanplanen presenterats och ”de sex”, dvs. Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, inlett sin marsch mot EKSG.
Vid detta andra församlingsmöte rådde ett utbrett missnöje över att så litet kommit ut av de storstilade och enhälligt antagna resolutionerna ett år tidigare.
Federalisternas missnöje gällde bl.a. att Europarådet enligt stadgan inte fick befatta sig med försvarsfrågor och de gjorde olika framstötar för att få en ändring till stånd. Som förevändning tjänade det just utbrutna Koreakriget.
Den franske f.d. konseljpresidenten Paul Reynaud och ett tjugotal andra ledamöter lade fram ett resolutionsförslag om omedelbart upprättande av en europeisk myndighet som till sitt förfogande skulle ha en europeisk armé. En som också ordade om behovet av en europeisk armé var Winston Churchill (när Churchill bara något år senare åter var brittisk premiärminister motsatte han sig däremot att Storbritannien underställdes den Europaarmé som det då fanns planer på att förverkliga).
Inte bara de svenska ledamöterna av Europarådsförsamlingen opponerade sig mot att denna skulle behandla försvarsfrågor.
När församlingen höll sitt tredje möte i slutet av 1951 hade ”de sex” redan skrivit under Parisfördraget om EKSG.
Utifrån ambitionerna hos de kretsar som initierat Europarådet stod det alltså klart att rådet inte utvecklades i önskad riktning. En av de besvikna var Belgiens tidigare utrikesminister Paul-Henri Spaak. Han hade i det längsta hoppats få med sig Storbritannien på färden mot det europeiska enandet men till sist resignerat. I december 1951 tillkännagav han att han inte längre önskade kvarstå på sin post som församlingens president. Europarådet präglades enbart av ”negativism och stagnation”, menade han.
För de federalistiska krafterna återstod därmed inget annat än att börja tänka sig ett europeiskt enande utan Storbritannien.

Schumanplanen och EKSG
Starkt obenägna för ett sådant steg var till en början fransmännen; den tyska ockupationen var ännu i färskt minne. Så småningom insåg dock ledande franska kretsar att de inte hade något val. En insikt växte också fram om att ett kontinentalt Europaenande endast kunde bli framgångsrikt om den tyska frågan skänktes tillbörlig uppmärksamhet, och den rymde både ekonomiska och säkerhetspolitiska komplikationer.
Efter utropandet av den västtyska förbundsrepubliken 1949 blev det allt tydligare att de restriktioner som fortfarande gällde för den västtyska industriproduktionen måste hävas, och den växande storpolitiska spänningen mellan USA och Sovjetunionen ökade pressen på Frankrike att inte spjärna emot ett sådant steg.
I augusti 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Särskilt för USA tillkom därmed en rent militär aspekt på frågan om den västtyska industriproduktionen. I slutet av 1949 förutspådde så FN:s ekonomiska europakommission att den europeiska stålindustrin inom en nära framtid skulle hamna i en överproduktionskris, som i första hand kunde väntas drabba Frankrike. Man kunde vara ganska säker på att Västtyskland inte tänkte försitta den chans detta öppnade att vinna full suveränitet på det industriella området.

Storbritanniens inställning kluven
Den 10 maj 1950 skulle de tre västallierade utrikesministrarna Acheson, Bevin och Schuman hålla ett av sina återkommande möten. Schuman fick i april klart för sig att Acheson och Bevin ämnade föreslå en kraftig ökning av den västtyska stålproduktionen. I det läget insåg Schuman att han inte hade något val; nu eller aldrig måste han lansera tanken på en överstatlig europeisk integration på kol- och stålområdet. Den 9 maj – dagen före utrikesministermötet – offentliggjorde han den plan om en gemensam förvaltning av den tyska och franska kol- och stålindustrin, som chefen för det franska Commissariat au Plan, Jean Monnet, hade utarbetat för hans räkning.
För Labourregeringen i London kom Schuman-planen som en kalldusch. Å ena sidan var det brittiska intresset liksom förut att via Frankrike påverka den tyska utvecklingen, å andra sidan framstod ett enat kontinentaleuropa som en styggelse för Storbritannien; särskilt gällde detta tanken på en kontinentaleuropeisk stålkartell. Som en väg ur dilemmat beslutade den brittiska regeringen att delta i förberedande samtal, men dess krav var att planerna hölls på en ”realistisk” nivå så att den brittiska nationella suveräniteten inte kringskars. För Monnet m.fl. var detta anatema; överstatligheten var för dem grundbulten i projektet.
I juni 1950 offentliggjorde regeringarna i Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, utan Storbritanniens medverkan, en gemensam kommuniké, i vilken de förklarade sin avsikt vara att inleda förhandlingar för att upprätta en kol- och stålgemenskap.
Den brittiska regeringen avböjde att delta i förhandlingarna. Men det konservativa partiet var helt ense med labourregeringen. En av Tories' företrädare, Harold Macmillan, förklarade enligt Ingemar Hägglöf4 i ett anförande:
”En sak är säker och det är lika bra att se den i ögonen. Vi kan inte överlåta åt något slags internationell myndighet att besluta om att våra gruvor eller stålverk skall läggas ner. Vi kommer inte att tillåta att någon övernationell myndighet försätter stora skaror av våra arbetare i arbetslöshet i Durham, i Midlands, i South Wales eller i Skottland.”

Sveriges inställning till Schumanplanen
Blockbildningen mellan federalister och funktionalister, som från första stund präglat Europarådet, bekräftades nu i inställningen till EKSG. En av de svenska partiföreträdare som 1950 kommenterade Schumanplanen var socialdemokraten Kaj Björk. I en artikel i Tiden ansåg han det vara en diskutabel idé att inrätta en överstatlig myndighet med tjänstemän som var nationellt oavhängiga. Det var inte heller något gott tecken, menade han, att de stater som i första hand inbjudits till överläggningarna om Schumanplanen var de som visat sig vara minst intresserade av full sysselsättning. Björks slutsats blev att göra tummen ner för proiektet.
I juli 1950 behandlades i Sverige Schuman-planen i utrikesnämnden som en delfråga inför ett möte i OEEC. Ärendet föredrogs av Dag Hammarskjöld, då kabinettssekreterare i UD. Hammarskjöld intog närmast en avvaktande hållning. Planens bakgrund förklarade han vara att söka i den stora expansion på stålområdet som ägt rum i Belgien, Frankrike och Storbritannien i skydd av tvångsbegränsningarna i fråga om den tyska produktionen. När nu ökad västtysk produktion skulle tillåtas, fanns ett behov av samverkan. Det hela hade en viss likhet med en kartell men ”ej av den traditionella arten”.
I augusti 1950 uppsökte Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Östen Undén för att informera sig om den svenska inställningen till Schumanplanen. Ambassadören ville veta vilken ståndpunkt Sverige tänkte inta om det kom ett erbjudande om anslutning. Undén skrev i en PM om mötet:
”Jag sade att vi inte hade tagit någon som helst ställning till den saken. För övrigt visste vi ju inte hur den slutliga planen skulle se ut.”

Modifieringar av planen
Jean Monnet hade ursprungligen tänkt sig att beslutanderätten över kol- och stålindustrierna skulle delegeras till gemenskapens exekutivorgan, den Höga myndigheten, som sedan skulle ha fria händer i detaljfrågorna. Hans avsikt var att ett fördrag skulle kunna undertecknas redan under sommaren 1950. När förhandlingarna startade visade det sig dock att de sex staterna inte var helt ense. Benelux-regeringarna insisterade på detaljerade regler för gemenskapen och förhandlingarna drog ut på tiden. Först i december 1950 kunde ett fördragsutkast presenteras.
I det i april 1951 undertecknade Parisfördraget om EKSG hade den Höga myndighetens handlingsfrihet beskurits på vissa punkter. På begäran av Beneluxländerna inrättades ett ministerråd och även en rådgivande parlamentarisk församling (jfr vad som sagts ovan om Europarådets rådgivande parlamentariska församling).
Vad lär oss det nu sagda? Det lär oss att bakgrunden till EKSG inte bara var de federalistiska krafternas misslyckande vad gäller att få Europarådet att bli ett organ för deras strävanden. Bakgrunden till EKSG var i stället främst de tre västallierade ockupationsmakternas styre i sina ockupationszoner i det blivande Västtyskland. De brittiska, franska och amerikanska ockupationsförvaltningarna höll nere den tyska stålindustrin. Det var en politik som gynnade särskilt Belgiens och Frankrikes stålkapitalister och tillät dem att expandera i en omfattning som annars inte kunnat ske. Så kunde det inte fortsätta sedan Västtyskland blivit en suverän stat. Detta skulle skapa en överproduktionskris, som FN:s ekonomiska europakommission varnade för. Bl.a. för att rädda vad som räddas kunde av den alltför stora kostym som den belgiska och franska stålindustrin lagt sig till med i skydd av produktionsbegränsningarna i västra Tyskland, lanserades Schumanplanen. Dag Hammarskjölds uppfattning, att det hela hade en viss likhet med en kartell, var ett understatement.

Sverige ointresserat av gemenskap
EKSG hade alltså inte någonting med marknad att göra; det handlade tvärtom om att i de sex medlemsländerna genomföra en byråkratisk reglering av produktionen i kol- och stålkapitalets intresse, ett slags kapitalistisk planekonomi liknande den som EU i dag bedriver på jordbruksområdet till båtnad för producentintressena och till nackdel för konsumenterna.
Sveriges stålindustri var i början av 1950-talet ytterst konkurrenskraftig. Den hade inget behov av en byråkratisk tvångströja av EKSG:s slag. Någon opinion för svensk anslutning till EKSG uppkom heller inte.
Vilken inställning Östen Undén hade till EKSG redovisas inte i Mikael af Malmborgs intressanta avhandling. Det kan hänga samman med att Dag Hammarskjöld, då han blev konsultativt statsråd 1951, inom regeringen tog över ansvaret för EKSG-frågorna.
Sedan Undén avgått som utrikesminister, skrev han en artikel om EKSG i Vi (nr 46/1962). Undén ansåg att gemenskapen eller unionen, som han föredrog att kalla den, var en märklig skapelse. Den största nyheten var, förklarade han, att medlemsstaterna
”avstod från sina suveräna rättigheter och accepterade en oberoende internationell instans som högsta myndighet över unionens verksamhet. Denna Höga Myndighet (HM) representerar varken regeringarna eller producenterna”.
Undén framhöll också:
”De politiska motiv som framkallat Schumanplanen har givetvis ingen tillämpning på Sverige.”
Slutligen menade Undén det vara
”uppenbart att hela systemet med HM:s reglering och kontroll betyder besvärande inskränkningar i nationell handlingsfrihet, vare sig man anlägger uteslutande ekonomiska synpunkter eller bedömer frågan ur neutralitetssynpunkt”.
Med tanke på dessa uttalanden och med vetskap om Undéns motstånd mot de federalistiska framstötarna i Europarådet är det uppenbart att han redan från början ställde sig kallsinnig till EKSG.
Kol- och stålgemenskapens bärande element kom till användning på nytt sex år senare då Romfördraget om EG beslutades. Undén tillhörde inte dem som applåderade Romfördraget. Hans kritiska hållning spelade tvärtom en viktig roll när statsminister Tage Erlander i augusti 1961 höll sitt så kallade Metalltal, efterkrigstidens kanske viktigaste svenska politikeranförande.5 Det var som bekant vid det tillfället Erlander till de borgerliga politikernas förtrytelse slog igen dörren för en svensk ansökan om medlemskap i EG.

NOTER 1. Mikael af Malmborg: Den ståndaktiga nationalstaten, Sverige och den västeuropeiska integrationen 1945-1959. Lund University Press, 1994.
2. Yngve Möller: Östen Undén - en biografi. Norstedts 1986.
3. Tor Bergman skrev om Coudenhove-Kalergis europaplaner i TfFR nr 3/96.
4. Ingemar Hägglöf: Drömmen om Europa. Norstedts 1987, s. 34.
5. Erlanders Metalltal återgavs i sin helhet i TfFR nr 3-4/95.
Red.

TfFR nr 1-2/1998