Vi har varit ytterligt få som offentligt hävdat att yttrandefrihet och mötesfrihet måste gälla också motståndare. Denna uppfattning var tidigare officiell ideologi men har intellektuellt övergivits av såväl liberaler och socialister som av mer fristående vänstergrupper.

Om att förbjuda lögnen

Jag börjar i det allmänna: Visst tillhör pressfriheten, som övriga fri- och rättigheter i vår officiella samhälleliga frihetskatalog, de formella friheterna. Att vi alla har rätt att grunda och ge ut en tidning om vi så önskar ger oss ju inte den reella rätten att göra det.

Ytterst rör de stora politiska motsättningarna mellan syd och nord i världen och mellan klasserna inom nationerna just synen på friheternas karaktär och kampen för att göra formella friheter reella.

Av JAN MYRDAL

Dessa formella friheter är historiska, de är inte ursprungliga, av naturen. De är tidsbestämt Tredje ståndsborgerliga och upproriska friheter. De gavs inte från de övre till de undre. De formella friheterna var resultatet av en lång folklig kamp.

Att de är formella innebär inte att de är formaliteter. Tryckfrihetsförordningen är ingen papperslapp. Nu är det många som beskriver samlingsregeringens politik under Andra världskriget som en kollaboratörspolitik; Sverige framställs som lydstat, Per Albin som en Pétain. Men vi som var med och som då kritiserade samlingsregeringens undfallande politik (Per Albin bad min far se till att det blev tyst på mig om detta) vet att detta inte är sant. Ingripanden, grå lappar, transportförbud, ja. Men Berlin fick långt ifrån igenom alla de ingrepp som den tyska legationen krävde. Samlingsregeringen kunde med starkt folkligt stöd gentemot det Tyska rikets krav då hålla emot genom att hänvisa till den i Tryckfrihetsförordningen formaliserade formella pressfriheten.

Det är nu viktigt att hävda just de formaliserade formella friheterna ty det pågår i vårt land och över hela vår del av världen – den där det Tredje ståndet en gång segrade – en stor ideologisk omställning.

Tag några exempel: Pastor Stanley Sjöberg ordnade i sin kyrka en informativ diskussion med iranska teologer. Hur såg de på avfall från religionen? Det var allmänt viktiga frågor.

Men iranska emigranter, aktivister ”från PEN”, ställde till med bråk. De skulle omintetgöra diskussionen. Sådant är brottsligt. Åklagaren utredde. Men då skrev en lång rad kulturarbetare ett upprop enligt vilket inte mötesstörandet utan åtalet var ett övergrepp. De iranska teologerna borde inte få yttra sig i Sverige om sin religion.

Det har förekommit ett flertal liknande fall. Den franske revisionisten Faurisson skulle tala på ett möte. Det var ett lagligt möte. Tillstånd fanns. Han misshandlades och mötet sprängdes. Även Sverigedemokrater och andra har fått sina möten sprängda och/eller nedskrikna.

Då det gällt personer med åsikter som anses olämpliga har vi varit ytterligt få som i den offentliga debatten hävdat uppfattningen att yttrandefrihet och mötesfrihet måste gälla också motståndare.

Tidigare var dock den uppfattningen officiell samhällsideologi. Den har nu intellektuellt övergivits av såväl liberaler och socialister som av mer fristående vänstergrupper.

Det är bara att konstatera att till skillnad från den tid då nazismen var en verklig fara har dess nuvarande officiella motståndare bland intellektuella och i politiska ungdomsorganisationer övergått till att anse att först förbud och sedan just de tjugotalsnazistiska kampmetoderna med Saalschlacht, mötessprängning och åt motståndaren en redig smäll på käften är verksamma politiska argument.

Eller ett annat fall: Nyss ansågs några fotografier i en utställning på Historiska museet upprörande. Men de var inte juridiskt åtalbara. Den ansvariga museiledningen nöjde sig därför med att uttrycka sin avsky inför utställningen för att sedan applådera de unga nazister vilka – brottsligt! – rev ned och förstörde fotografierna.
Till den långa listan kunde läggas sådant som de märkliga lagtolkningar enligt vilka symboler – runtecken och annat för den överväldigande majoriteten obegripliga – blir straffbelagda.

Detta är en återgång till förborgerlig yttrandefrihets- och tryckfrihetsrätt. Det är lögnen som skall förbjudas och straffas. Det är nu i hela ett reaktionärt Europa åter Leo XIII:s ord från 1888 som gäller: ”Tankefriheten och friheten att publicera vad man vill ... är ursprunget till mycken ondska.”

Den debatt som förs i officiellt liberala tidningar som DN om motståndares yttrandefrihet tycks närmast vara påverkade av 1665 års plakat mot smädeskrifter. Traditionen från 1766 års Förordning angående skriv- och tryckfriheten är i vart fall –utom i festtal – den redaktionen främmande. Ja, alla de senaste århundradenas klassiska liberala argument mot föreställningen att lögn kan förbjudas är som bortblåsta. Att just liberaler och socialister av olika schattering blir denna äldre rätts förespråkare är en historiens ironi.

Det var i Moskva på Sovjettiden som sovjetiska intellektuella förgäves sökte övertyga mig om att Hitler segrade på grund av att det varit för stor yttrandefrihet i Tyskland. Men nu ser jag i Presshistorisk årsbok 1998 att mag. art. Asle Rolland och redaktör Einar Olsen, applåderade av Arne Ruth, under censurdebatten på Voksenåsen 1997: ”... höjde .. ett varnande finger. Det fria ordet i Weimarrepubliken banade vägen för Mein Kampf och Hitler.”

Det var med sådana argument som rasism, öppen antisemitism och fascistiska åsikter gjordes strängt förbjudna i Sovjetunionen och öststaterna. Och sedan? När trycket släppte visade det sig att just åsikter som inte fått vädras i öppen debatt bulnat till den virulenta antisemitism och rasism som nu präglar Polen och stora delar av det forna Sovjetunionen.

De som inte längre bryr sig om principfrågorna borde i alla fall någon gång tänka på att resultaten av de förbud mot lögnen de nu kräver faktiskt redan föreligger.

TfFR nr 1-2/1998