Regeringen vill hindra spridningen av ett i Sverige utvecklat datorprogram. Skälet är att det innehåller funktioner för kryptering.

Den förbjudna krypteringen

Med olust tar man del av önskemålet att hindra spridningen av datorprogram för kryptering. Min olust kommer sig dels av att detta är ett censurliknande ingrepp på det teknikområde inom vilket jag själv är yrkesverksam, datakommunikation, dels av den likgiltighet inför våra grundläggande fri- och rättigheter som alltför ofta kommer till uttryck i främst myndigheters men ibland även massmedias språkbruk.

Av ANDERS ANDERSSON

Den lag som här har blivit aktuell är Lagen (1991:341) om strategiska produkter. Enligt den krävs tillstånd för att exportera olika tekniska produkter, däribland vissa typer av datorprogram. Denna lag har mig veterligen tillkommit utan att man beaktat dess effekter på tryck- och yttrandefrihetens områden. Jag är inte jurist, och jag vill inte påskina att lagen formellt skulle stå i strid med regeringsformens stadganden, men det bekymrar mig att man i dag, på 1990-talet, försöker reglera yttranden i elektroniska medier i en omfattning som saknar motsvarighet i våra traditionella, tryckta medier.

Om programmet givits ut i tryckt form i Sverige, så skulle ingen myndighet kunna ingripa mot dess spridning inom landet utan att låta JK åtala utgivaren för tryckfrihetsbrott. Det är inte uppenbart för mig vilken brottsrubricering som i så fall skulle komma i fråga. Förmodligen skulle inte heller export av exemplar av det tryckta, alternativt utförsel av förlaga för tryckning och utgivning i utlandet, kunna förhindras av svensk myndighet — eller har tullen kanske befogenhet att granska de skrifter och andra meddelanden som passerar landets gränser per post eller per telefon, vare sig tryckfrihetsbrott enligt TF misstänks eller ej?

Nu har det aktuella datorprogrammet inte tryckts, och det finns således inget formellt stöd för dess spridning att hämta i TF. Betyder det att svensk myndighet kan ingripa mot det otryckta programmets spridning via andra medier, exempelvis disketter och datanät, med stöd enbart i vanlig lag? Formellt kanske svaret måste bli ett ja, men myndigheten torde inte därigenom kunna förhindra framtida spridning i tryckt skrift. Meningsfullheten i att ingripa mot spridning i annan form måste därför ifrågasättas. Den som vill kringgå ett förbud mot export av något datorprogram kan låta trycka det i ett fåtal exemplar, sända dessa exemplar till mottagare i utlandet och uppdra åt dem att återföra programmet till elektronisk form för spridning inom respektive land. Metoden har redan använts. Det är således inte ”den tekniska utvecklingen på Internet” utan snarare gammal hederlig tryckteknik och svensk grundlag som riskerar att köra över lagstiftning, tull och polis. Detta förhållande ser jag inte något egentligt problem med. Problemet ligger i att lagstiftaren, i sin iver att börja reglera de virtuella världarna, har skapat lagar som svårligen låter sig tillämpas i den enda fysiska värld vi känner. Precis som författare, journalister, konstnärer och musiker, så har ingenjörer och programmerare ett starkt intresse av yttrandefrihet, om inte av omtanke om den andliga odlingen, så åtminstone för sin egen rättssäkerhets skull.

Till sist vill jag upplysa om att den till ovan nämnda lag hörande Förordningen (1994:2060) om strategiska produkter faktiskt gör undantag för datorprogram som är ”allmänt tillgängliga” genom att de försäljs över disk eller tillhandahålls allmänheten på annat sätt. Man behöver därmed inte tillstånd för att exportera sådana program. Det program som pilotärendet gäller anser jag är att betrakta som ”allmänt tillgängligt” enligt varje tänkbar definition av begreppet, och jag finner det märkligt att regeringen i sitt beslut verkar ha bortsett från detta viktiga undantag. När ämnet har berörts i pressen har inte undantaget nämnts, vilket är än märkligare även om dess tillämpning i det aktuella fallet kanske inte är lika självklar för alla.

TfFR nr 1-2/1998