Allmänheten har fått veta mycket om president Clintons kvinnoaffärer men mindre om vilka överväganden och intressen som legat bakom stormakternas olika ingripanden i Balkankriget. TfFR återger här utdrag ur en akademisk uppsats med uppgift "att så långt möjligt tydliggöra att Tysklands och USAs agerande kan förklaras utifrån den realistiska riktningen inom internationell politisk teori". – Red.

Stormaktsintressena på Balkan

2. METODAVSNITTET
Eftersom en stor del av vårt arbete har varit att skaffa fram relevanta källor, skall vi i metodavsnittet lägga fokus på dessa problem. Utifrån en realistisk uppfattning av verkligheten skulle det vara orealistiskt att förvänta sig att stater lägger fram sina intressen och öppet och på eget initiativ framför sina motiv, eftersom en viss diskretion härom av olika skäl är nödvändig. Att identifiera staternas motiv utgör därför en utmaning som vi med olika metoder skall möta:

Av SØREN SØRENSEN och ALEKSANDER MICIC

– Vi skall huvudsakligen lägga tonvikten vid vad aktörerna reellt gör och i den utsträckning vi använder oss av aktörernas uttalanden skall dessa tolkas och avkodas med avseende på deras sedvanliga egenintressefientliga retorik (En sak är vad man säger, en annan vad man gör).
– Information om en aktörs reella egenintressen är ofta mer tillgänglig hos dennes motståndare än hos aktören själv och genom att på detta sätt konsekvent utnyttja denna form för motinformation, kan vi få aktörerna att avslöja varandras motiv. [1]

– För att sätta oss i stånd att förstå aktörernas motiv, är det nödvändigt för oss att betrakta deras agerande i ett långsiktigt historiskt perspektiv, eftersom dessa motivs mönster ofta blir synliga först över en längre tid.

De källor som behövde tas fram för att man skulle kunna belysa och särskilt dokumentera (Väst)Tysklands och USAs reella statliga motiv bakom sina engagemang i (det tidigare) Jugoslavien, har på grund av sin natur varit så svåra att få tillgång till, att det har krävts mer än åtta månaders research att skaffa fram dem. För att kunna få insikt i underrättelser och professionella analyser rörande vår problemställning, lärde vi oss snabbt att det var nödvändigt att skapa kontakt med professionella inom detta område. Genom vårt arbete har vi således upprätthållit regelmässig förbindelse med danska, svenska, tyska, jugoslaviska, amerikanska och kanadensiska journalister, redaktörer, forskare, researchers och andra.

Eftersom många av våra upplysningar är nya och ännu kontroversiella i förhållande till rådande debatt om Jugoslavienkonflikten, har vi såvitt möjligt försökt underbygga detta vetande med så många likalydande källor som möjligt, vilket också framgår av vårt arbete. Vad som i detta hänseende även borde framgå är att en större del av våra slutsatser ifråga om vår beskrivning av Tysklands engagemang i Jugoslavien är baserade på en enda källa, nämligen forskaren Erich Schmidt-Eenbooms långvariga research. Eftersom han som ensam källa bär upp större och viktiga delar av vår argumentation, finner vi det påkallat att kritiskt och uttryckligen värdera och argumentera för hans hållbarhet som källa:

För det första framstår Erich Schmidt-Eenboom som en kompetent analytiker. Han är före detta kapten i den västtyska armén och har under de senaste 7-8 åren varit forskare i statliga tyska underrättelsefrågor. Förutom böcker och ett flertal artiklar har han också givit ut en CD med ca 4 000 sidor underrättelseupplysningar och analys.

För det andra är Erich Schmidt-Eenbooms huvudkällor kompetenta. Han baserar sig på tidigare både västtysk, kroatisk och jugoslavisk underrättelsepersonal, folk som genom sitt värv själva har varit direkt inblandade i de beskrivna händelserna.

För det tredje har varken den tyska underrättelsetjänsten eller /nuvarande tyske utrikesministern/ Klaus Kinkel själv förnekat hans avslöjanden av dem, eller stämt Erich Schmidt-Eenboom för förtal. Tvärtom har den nuvarande chefen för den tyska underrättelsetjänsten BND, Bernd Schmidtbauer, i ett pratprogram i TV bekräftat att Erich Schmidt-Eenbooms källor inom BND är verkliga och att man dessvärre ännu ej har kunnat täppa till hålet.[2]
För det fjärde har en del av Erich Schmidt-Eenbooms upplysningar bekräftats av andra källor och som resultat av detta har det tyska parlamentets utskott med ansvar för övervakning av underrättelsetjänsten inlett en utfrågning. Utskottet kräver i skrivande stund att få närmare detaljer kring bl a BNDs omfattande och utomparlamentariska vapensmuggling till Kroatien och infiltration av EUs övervakningsmissioner i det tidigare Jugoslavien, vilka för övrigt stred mot tysk och internationell rätt.[3].

Mot denna bakgrund vill vi därför göra värderingen att, så länge motsatsen inte bevisats, Erich Schmidt-Eenboom kan accepteras som trovärdig källa.

4. TYSKLAND
4.1 Tysk jugoslavienpolitik från 1919 och Jugoslaviens existens som strategiskt problem
Jugoslavien skapades ur Tysklands nederlag. Vid Första världskrigets slut, då de segrande stormakterna vid Versailleskonferensen fick möjlighet att skapa en europeisk nyordning efter egna intressen, med ett svagt, reducerat och begränsat Tyskland, upprättades den sydslaviska staten. Oavsett vad de interna och eventuella ideologiska orsakerna för detta må ha varit, hade Jugoslavien också, för Storbritannien och i synnerhet för Frankrike, funktionen att utgöra ett bålverk mot ett framtida expansionistiskt Tyskland.[4]

Existensen av Jugoslavien som stat bar med sig inalles tre faktorer, som alla hade en starkt begränsande effekt på de tyska möjligheterna att vinna inflytande på Balkan.

1. För det första minskades de tyska möjligheterna till inflytande på det jugoslaviska området i sig väsentligt genom att man nu inte hade att göra med en handfull sinsemellan misstrogna småstater utan med en relativt stark, samlad jugoslavisk enhet vars maktställning närmade sig en mellanstor europeisk stats.

2. Med sin storlek, styrka och geostrategiska placering var Jugoslavien automatiskt den dominerande politiska enheten på Balkan, vilket på förhand begränsade det politiska inflytande som till exempel Tyskland kunde hoppas få i regionen.

3. Det faktum att det reellt statsbärande folket i Jugoslavien, serberna, traditionellt genom historien hade haft ett ansträngt förhållande till Tyskland begränsade ytterligare de tyska möjligheterna för inflytande i Jugoslavien och på Balkan. Att serberna samtidigt hade historiskt och kulturellt nära band till Ryssland medförde potentiellt ännu en begränsande effekt på möjligheten till en utvidgning av den tyska intressesfären i denna region.

Genom att således blockera det inflytande som Tyskland med sin styrka annars kunde ha haft på Balkan, stod själva skapandet och existensen av en samlad jugoslavisk stat i sig i konflikt med elementära tyska statsintressen. Detta kan därutöver bl a bekräftas av den starka intressegemenskap som separatistiska jugoslaviska element snabbt fann att de hade med Tyskland redan omedelbart efter Jugoslaviens upprättande. Väsentlig tysk dominans på Balkan var därför beroende av att Jugoslavien upplöstes.

Många har ställt den retoriska frågan vilka konkreta intressen Tyskland skulle ha och ha haft på Balkan och flera besvarar frågan med att Tyskland här inte har några intressen av betydelse.[5] Andra har genom att frammana exempel på områdets geostrategiska betydelse försökt att ge de tyska intressena på Balkan ett konkret innehåll.[6] Vi är däremot av den uppfattningen att frågan i sig själv är bakvänt ställd och av det skälet inte heller kan besvaras tillfredsställande. En stormakts generella uppbyggnad av sin styrka och överordnade ställning genom utvidgning av sin intressesfär bör ofta ses som en strategisk, inte en taktisk, målsättning. Ofta kan ett sådant steg endast med svårighet förklaras med den ena eller andra omedelbara och konkreta målsättningen, eftersom syftet i det sammanhanget är att öka den generella och grundläggande maktpotentialen, med vilken stormakten nu och i framtiden kan genomdriva sin vilja, oavsett vad denna vilja går ut på. I det konkreta exemplet kan Tyskland, med ett ökat inflytande på det jugoslaviska området och på Balkan, få bättre möjlighet att genomdriva sin vilja i denna region, vilka konkreta tyska intressen och behov det än är fråga om. Vidare kan samma stormakt genom att stärka sin ställning på Balkan därutöver få, allt annat lika, en bättre grundval för att driva igenom sin vilja i andra regioner och i helt andra angelägenheter.

Som vi skall illustrera i det följande tycks äldre och särskilt nyare historia bekräfta att ett söndrande av den jugoslaviska staten ända från denna stats uppkomst till dess upplösning har tillhört (Väst)Tysklands elementära statliga intressen och att Tyskland har följt denna målsättning i den mån interna och externa begränsningar tillåtit det. Det är värt att understryka att fokus i denna analys kommer att ligga på Tysklands reella politik gentemot Jugoslavien, i medvetande om att den officiella tyska inriktningen i förhållandet till Jugoslavien under större delen av tiden diplomatiskt präglats av vänskapliga relationer och erkännande.

Som redan nämnts, kan tysk motvilja mot den jugoslaviska staten spåras tillbaka redan till tiden för dess upprättande, men under den efterföljande mellankrigsperioden hade Tyskland inte stora möjligheter att ändra på statens existens. Då Tyskland i en kortvarig parentes från 1941 till 1944 fick möjlighet att genomföra en nyordning av det jugoslaviska området helt efter egen vilja, blev resultatet ett sönderfall av Jugoslavien, en medvetet genomförd drastisk försvagning av det statsbärande folket, serberna, samt stärkande av lokala tyska allierade och vasaller, som Kroatien, Ungern, Albanien och Bulgarien.

4.1.2 Tre begränsningar efter 1945
Tysklands nederlag 1945 efterlämnade en delad och starkt försvagad tysk nation, vars ena interimistiska företrädare, Västtyskland, under det efterföljande kalla kriget omedelbart hade små möjligheter att fullfölja de ovannämnda grundläggande strategiska statsintressena i förhållande till Jugoslavien. Det fanns tre begränsningar, som (Väst)Tyskland först måste befria sig från, innan ett självständigt utrikespolitiskt engagemang på Balkan ånyo kunde återupptas med full verkan.

1. Den första begränsningen låg i den tyska nationens egen svaghet i form av militär och ekonomisk otillräcklighet samt nationens uppdelning i två stater.

2. Tyskland var därutöver politiskt svagt i den meningen att nationen, starkt misskrediterad och omgärdad av misstro, betraktades som internationell paria, som västmakterna inte skulle tolerera några självständiga utrikespolitiska åtgärder från.

2. Slutligen fanns den mycket väsentliga begränsningen att det under det kalla kriget rådde status quo på Balkan mellan väst- och östblocket. Som vi senare närmare skall redgöra för, var allvarligt menade (väst)tyska aktioner i Jugoslavien på förhand uteslutna på grund av de bägge blockens samförståndspolitik av karaktären ”sitt ner i båten”, på grund av Jugoslaviens funktion för USA samt på grund av en potentiellt överväldigande sovjetisk motmakt.

4.1.3 Kallakrigsaktioner mot Jugoslavien
Det var under dessa rådande begränsningar som Västtyskland redan 1962 tog de första trevande stegen på underrättelsetjänstens område på vägen till det engagemang för en sönderdelning av Jugoslavien som till slut skulle bli ett nästan 30 år långt projekt, efterhand med allt starkare politiska, diplomatiska, ekonomiska och till och med militära dimensioner indragna.

Dessa första åtgärder, som främst utfördes av västtyska underrättelsetjänsten BND, tog extra fart då Titos uppdelning 1966 av den jugoslaviska underrättelsetjänsten i nationella avdelningar starkt ökade möjligheterna för statsfientlig verksamhet. I praktiken bestod arbetet av att det västtyska agentnätet i Jugoslavien kraftigt utökades, samt att BND tog hemlig aktiv kontakt med kroatiska ustasjagrupper i exil och separatistiska kroatiska nationalkommunister i själva Jugoslavien.[7]

Med Titos död och Klaus Kinkels tillträde som chef för den västtyska underrättelsetjänsten i början av 80-talet togs en rad nya steg och BND arbetade från den tiden med alla underrättelsetjänstens medel för att främja Jugoslaviens sönderfall.[8] Dessutom vittnar flera inofficiella möten på högsta nivå om att man på statligt västtyskt håll både förväntade sig och förberedde detta sönderfall. Som illustration kan följande rapporter nämnas.

Från 1981 skall seriösa möten ha ägt rum i Rom mellan Västtyskland, Österrike och Italien angående uppgiftsfördelningen vid Jugoslaviens sammanbrott [9] och redan 1982 skall den dåvarande västtyske förbundspresidenten Richard von Weizäcker personligen ha försäkrat den ledande representanten för den kroatiska separatiströrelsen Mate Mestrovic vid dennes besök i Bonn att Tyskland skulle stödja en kroatisk utbrytning.[10] Vid ytterligare ett av dessa inofficiella möten på högsta nivå 1988 utlovas till den högt placerade kroatiske nationalkommunisten Franju Tudjman politiskt, ekonomiskt och militärt stöd vid Kroatiens förestående utbrytning,[11] och tillsammans med Helmuth Kohl och andra västtyska topprepresentanter formulerades en samlad politik avseende uppdelning av Jugoslavien och inrättande av ett oavhängigt Kroatien.[12] Under samma möte lades planerna för den massiva tyska vapensmugglingen till kroatiska och slovenska milisförband.[13]
Omsider skulle denna ström av påstådda planer och avsikter få ett mer konkret och handgripligt innehåll. Under senare delen av 80-talet inleddes en allvarlig upptrappning av de tyska åtgärderna för Jugoslaviens upplösning, mest markant i form av massiv tysk vapensmuggling och inledande av tyskt militärt stöd i ännu mer långtgående former. Detta tycks kunna bekräftas av en rad källor och analyser:

Redan från slutet av 1989 börjar de första vapenleveranserna nå Kroatien.[14] Flera källor berättar härefter om massiva tyska vapensändningar från Tyskland till detta land.[15] Den slutsats som dras av en källa som forskat i den tyska underrättelsetjänstens verksamhet är att Tyskland och dess underrättelsetjänsttjänst BND stod bakom den massiva och framgångsrikt genomförda vapensmugglingen till Slovenien och särskilt Kroatien från 1989 och framåt.[16] Den allra största delen av de vapenleveranser som nådde Kroatien kom från f d östtyska lager och gick från eller genom själva Tyskland, konstaterar den dåvarande ledaren för Tysklands största vapenexportarkiv, KOMZI, Thomas Klein. Denne hänvisar därutöver till ett i december 1992 offentliggjort dokument, där man på grundval av analys drar slutsatsen att kvantitet och kvalitet på vapnen som smugglades från eller genom Tyskland till Kroatien 1991 och 1992 gjorde att det ”bara kunde ha ägt rum med stillatigande accept alternativt direkt hjälp från den tyska staten”.[17]

Som en passande illustration till hur Tysklands inofficiella stöd till Kroatiens utbrytning kulminerade innan Tyskland omsider officiellt tillkännagav sina sympatier, upprättades exempelvis i Bayern med de tyska myndigheternas kännedom och stöd militära träningsläger där kroatiska specialstyrkor utbildades fram till själva krigsutbrottet i Kroatien på sensommaren 1991.[18] Och efter att striderna i Kroatien hade brutit ut, försåg exempelvis BND regeringen där med militära underrättelser om Jugoslaviska förbundsarmén.[19] Därutöver skickades tyska militära experter till utbrytarrepubliken för att utbilda kroatiska förband i bruket av mer avancerade vapentyper.[20]

4.1.4 Två avtagande kallakrigsbegränsningar
Som nämnts ovan vidtog Västtyskland samtliga dessa åtgärder hämmat av sina tre utrikespolitiska begränsningar: 1. egen militär och ekonomisk svaghet, 2. politisk avhängighet av västmakterna samt 3. öst-väst-blockens status quo-politik för ett Jugoslavien stött av potentiell sovjetisk motmakt.

Den första två av dessa begränsningar, dvs egen svaghet och politisk avhängighet, försvagades gradvis under 60-, 70- och 80-talen, vilket möjligen kan förklara Västtysklands gradvis ökande möjligheter att intensifiera sina upplösande åtgärder mot Jugoslavien genom denna period.

Med inlemmandet i NATO, uppbyggande av egen militär, det västtyska ”ekonomiska undret” och som kronan på verket återföreningen 1990, avlägsnades denna kategori av begränsningar, dock med undantag för att Tyskland fortfarande saknade militär slagstyrka på nivå med makter som Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

Genom flera former av institutionaliserat internationellt samarbete i exempelvis NATO och EG/EU blev (Väst)Tyskland efterhand mer politiskt återupprättat av västmakterna, med därav följande större utrikespolitisk handlingsfrihet. Det var dock och är alltjämt tveksamt om ett helt självständigt utrikespolitiskt företag utanför de inter- och övernationella organisationer som Västtyskland anslutit sig till skulle accepteras av de ledande västmakterna.

4.1.5 Den sovjetiska begränsningen
Vad denna försvagning av de två första begränsande variablerna emellertid inte kan förklara, är den tidigare omtalade mycket markanta upptrappningen av Tysklands aktioner från omkring 1988. Och det som begränsningarnas gradvisa förändringar absolut inte kan förklara är den markanta upptrappning av Tysklands Jugoslavienpolitik som inträffade den 1 juli 1991, då Helmuth Kohl framträdde och sade:

”Tyskland bör få EG att erkänna de bägge republikerna (Kroatien och Slovenien).” [21]

Från att Tysklands strävanden att upplösa Jugoslavien och skaffa sig Kroatien som klientstat i nästan 30 år begränsats till underrättelseverksamhet, förtroliga möten, hemliga planer och annat inofficiellt stöd, tog Tyskland här omsider det slutliga steget och förklarade officiellt den målsättning man från det ögonblicket också öppet skulle arbeta för.

Kort därefter gjorde tyskarna uttalanden som ytterligare klargjorde att Tyskland nu också officiellt skulle arbeta för sina statsintressen i Jugoslavien. Således meddelade Tyskland under de EG-stödda fredsförhandlingarna i Haag den 7 september 1991 att man stödde ett erkännande av Slovenien och Kroatien. [22]
Det verkar sannolikt att förklaringen till Tysklands drastiskt upptrappade politik från 1988 och 1991 ligger i förändringen av den sista begränsande variabeln Sovjets motvilja och motmakt eftersom under samma tid en parallelländring kunde iakttagas: Om man antar att Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut inte ägde rum vid en exakt tidpunkt utan tvärtom i en eskalerande utveckling från 1988, bl a genom att M. Gorbatjov proklamerade den för de östeuropeiska vasallstaterna frigörande ”Sinatra-doktrinen” 1988, Berlinmurens fall 1989, toppmötet på Malta 1991,[23] till den slutliga statsupplösningen i augusti 1991, verkar tesen om Sovjetvariabeln som avgörande förklarande faktor till Tysklands markant eskalerande Jugoslavienpolitik sannolik. Sovjets sönderfall som makt tycks således utveckla sig anmärkningsvärt parallellt med Tysklands handlande.[24]

Som flera analytiker likaledes tolkar saken, kan två ytterligare händelser göra vår tes trolig: att Sovjetfaktorn är i stånd att förklara även Tysklands våldsamma upptrappning av sin sydslaviska politik från 1988 och 1991:

Då den kroatiska massresningen ”Den kroatiska våren” utbröt 1971 var Tyskland förhindrat att ge resningen det nödvändiga stödet, eftersom det alltjämt var stormakternas intresse att bevara ett samlat blockfritt Jugoslavien. Detta var också en av orsakerna till att resningen misslyckades.[25]

Titos död 1980 ledde likväl inte till den förväntade upplösningen av Jugoslavien, trots att landets inre förhållanden och Västtysklands vilja var absolut mogna för det. Åter var detta det kalla krigets logik – i sista hand den sovjetiska motmakten – som med sin begränsande verkan höll samman Jugoslavien.

Av de tidigare omtalade tre begränsningarna för Tysklands möjligheter att utveckla sin utrikespolitik var det bara sovjetfaktorn som från de två nyssnämnda händelserna och fram till 1988-91 hade ändrats så drastiskt att de motsvarar de starkt ökade utrikespolitiska handlingsmöjligheter som Tyskland utnyttjade.
Rapporter om flera tysk-sovjetiska möten understödjer dessutom denna tes om ett starkt samband mellan Sovjets gradvisa upplösning och den parallellt därmed intensifierade tyska Jugoslavienpolitiken. Enligt några analyser skulle H. Kohl och M. Gorbatjov sålunda ha hållit ett hemligt möte sent under 1987, vid vilket Sovjet mot att få vissa krav infriade tycks ha delvis uppgivit sin intressesfär på bl a Balkan.[26] Det finns dessutom rapporter om ett liknande hemligt tysk-sovjetiskt ”expertmöte” i Geneve i september 1990, där de bägge staterna skall ha nått enighet om en ny uppdelning av Öst- och Centraleuropa i intressesfärer och där Sovjet ej endast skall ha accepterat Jugoslaviens upplösning, utan också Sloveniens och Kroatiens inlemmande i den tyska intressesfären.[27]

Tysklands eskalerande inblandning i Jugoslavien, som kulminerade med en officiell bekännelse till denna politik i juli 1991, kom således att symbolisera Sovjets sönderfall och en avslutning på bipolariteten.

4.1.6 Tysklands två återstående begränsningar
Med Sovjets slutliga upplösning befriades Tyskland från en tung begränsande variabel, som sedan 1945 hade hämmat ett självständigt tyskt utrikespolitiskt engagemang i Jugoslavien. Efter augusti 1991 var de enda återstående begränsningarna, innan Tyskland med samma frihet som andra ”normala” stormakter kunde tillgodose sine intressen på Balkan, följande;

1) Att Tyskland alltjämt varken hade en militär slagstyrka på nivå med makter som Ryssland, Storbritannien och Frankrike, och att Tyskland dessutom långt ifrån så fritt som dessa andra stormakter kunde utnyttja sin militära kapacitet. Som följd av det var Tyskland hänvisat till att genomföra militära aktioner i (det tidigare) Jugoslavien via ställföreträdare: lokala vasaller och inter- och övernationella organisationer, samt på grundval av andra stormaktspartners välvilja.

2) Eftersom det för Tyskland alltjämt inte var tillåtet att genomföra helt självständiga utrikespolitiska åtgärder vid sidan av de inter- och övernationaella organisationer till vilka Tyskland var anslutet, var Tyskland nödsakat att företa sina väsentliga åtgärder gentemot (det tidigare) Jugoslavien inom ramarna för dessa institutionaliserade arrangemang.

Den logiska konsekvensen av dessa begränsningar var att Bonn sökte realisera sin politik genom ett multilateralt arrangemang, och i det syftet valde staten den organisation där Tyskland, mot bakgrund av sin makt, hade bästa möjligheten att driva igenom sin vilja – EG. Trots att Jugoslavien hade fått mindre betydelse efter Sovjets fall,[28] tycktes EGs övriga stormaktsmedlemmar, Frankrike och Storbritannien, emellertid inte omedelbart vara inställda på att ge efter för det tyska önskemålet om erkännande, bl a eftersom ett sådant endast skulle öka Tysklands makt.[29]

4.1.7 Maastricht, Bardinter och erkännandet
Med stöd av flera analytikers samstämmiga slutsatser betraktar vi det som sannolikt att Tyskland hade förmågan att med armvridnings- och kohandelspolitik pressa de två viktigaste EG-stormakterna – Storbritannien och Frankrike – att godta den tyska Jugoslavienpolitiken under Maastrichtförhandlingarnas slutfas i december 1991. För att göra denna tolkning av Maastrichtprocessen sannolik, skall vi i det följande se närmare på själva förhandlingarna och först ta vår utgångspunkt i Storbritanniens och Frankrikes förhandlingsposition.

För London var det viktigt att inte bli avslängd från det europeiska ”tåget” och reduceras till en marginell EG-makt. Orsaken till denna hållning var att London önskade förbli likvärdig medlem av EG, dels för detta i sig självt, dels därför att en förlust av denna position inom den europeiska gemenskapen med övervägande sannolikhet skulle medföra förlust av det gynnsamma förhållandet av ”special relationship” till supermakten USA och det till på köpet till ett stärkt Tyskland, som efterhand blivit en kvalificerad konkurrent om den eftertraktade positionen.[30] För det andra önskade London bibehålla sin suveränitet och därför var man generellt emot en utvidgning av EGs befogenheter, som med tiden reellt kunde lägga landet under andra staters dominans. Man var utifrån detta särskilt angelägen om att undantas från den sociala dimensionen och från tysk ekonomisk dominans.[31] I slutet av förhandlingarna hade London, trots denna tillsynes omöjliga utgångsposition, lyckats fortsätta som likvärdig ”passagerare på EG-tåget”, samtidigt som man genom särklausuler kunde stanna utanför både den sociala dimensionen och den monetära unionen.[32]

För Frankrikes vidkommande hade det blivit ett avgörande intresse att hålla Tyskland fast förankrat i den västeuropeiska sfären. Efter Sovjets sammanbrott försvann den motmakt, som annars sedan 1945 hade hållit eventuell tysk trängtan till självständig utrikespolitisk utveckling effektivt nere och istället gjort Tyskland avhängigt av de västallierade.[33] Ett annat nog så viktigt franskt intresse var att få ett visst inflytande över den tyska valutapolitiken, för att på det sättet begränsa de obehagliga effekterna för Frankrike av de markanta ekonomiska svängningarna i denna tyska politik efter återföreningen.[34] Under Maastrichtförhandlingarnas slutfas lyckades Frankrike ej endast att få sin första prioritet uppfylld, att fast förankra Tyskland i den västeuropeiska sfären genom etablering av de nya utrikes- och säkerhetspolitiska mekanismer på mellanstatlig regeringsnivå som fastställdes i Maastrichtfördraget.[35] Genom att därutöver få Tyskland bundet till den oåterkalleliga processen mot en Ekonomisk och Monetär Union,[36] kunde Frankrike också få Tyskland att ge efter för det franska kravet på inflytande över den tyska ekonomiska politiken.[37]

Beträffande såväl Paris som London måste omedelbart sägas att förhandlingarna gick över all förväntan, och om man ser det isolerat, framstår slutförhandlingarna om Maastrichtfördraget som ett stort nederlag för Tyskland.[38] H. Kohl hade ursprungligen gjort bildandet av en politisk union till ett villkor för att ingå en monetär union. Resultatet blev tvärtom att det vid sidan av den Monetära Unionen visserligen ingicks ett avtal om en politisk union, men i en version så urvattnad att den långt ifrån levde upp till de tyska önskemålen. Tyskland hade spelat ut sitt trumfkort – den Ekonomiska och Monetära Unionen – och därutöver gjort en hel del eftergifter, tillsynes utan att ha fått något väsentligt i gengäld.[39] Det finns således en tydlig brist på överensstämmelse mellan vad Tyskland gav och vad Tyskland fick, och detta tomrum söker en förklaring.

Mot bakgrund av Londons svåra förhandlingsposition, där Londons intressen både var marginella och inbördes motstridiga, måste det betraktas som fullständigt både förståeligt och sannolikt att London under Maastrichtförhandlingarnas slutfas godkände den tyska politiken gentemot Jugoslavien – ett område där London för övrigt hade få intressen – mot att Bonn accepterade de brittiska kraven i det närmaste rätt av.[40] Det måste likaledes uppfattas som sannolikt att det var de mycket väsentliga tyska eftergifterna som fick Frankrike att godkänna samma tyska Balkanpolitik.[41]

Anmärkningsvärt är dessutom det förhållandet, att Maastrichtavtalets slutande och EGs (Storbritanniens och Frankrikes) plötsliga revidering av sin hållning till erkännande av de jugoslaviska utbrytarrepublikerna sammanfaller i tiden. Det gör att ovan angivna tes blir ytterligare sannolik; EG ändrade sin hållning dagen efter att avtalet ingåtts.[42]

Till yttermera visso har sambandet mellan Maastrichtprocessen och den jugoslaviska krisen offentliggjorts i WEU-dokument 1342 den 6 november 1992:
”Maastrichtprocessen utövade därför ett inflytande över de Tolvs reaktioner på den Jugoslaviska krisen, samtidigt som samma kris hade inflytande på den europeiska unionsprocessen ... det bör understrykas att varje företag som inte hade samtycke från alla gemenskapens medlemsstater i avsevärd mån skulle ha försvagat Europa just när man förhandlade om Maastrichtfördraget och därefter gick vidare för att ratificera det.”[43]

Mot denna bakgrund finner vi det sannolikt – tillsammans med källor av samma uppfattning[44] – att Bonn genom kohandel under Maastrichtförhandlingarnas slutfas fick accept från London och Paris för sin Jugoslavienpolitik. Detta fick först sitt officiella uttryck genom EGs förklaring att EG enhetligt och på vissa villkor kunde erkänna de jugoslaviska utbrytarrepublikerna.

Med detta eliminerades de blockeringar som hade förhindrat Tyskland att realisera sina intressen genom EU: Storbritanniens och Frankrikes ursprungliga motvilja mot den tyska Jugoslavienpolitiken. Tyskland kunde nu fullfölja sin Jugoslavienpolitik genom EG, med just den nödvändiga täckningen av en politisk legitimitet och med de andra västeuropeiska stormakternas militära potential som Tyskland självt saknade. Med detta avtal om ett kollektivt EG-erkännande av de jugoslaviska utbrytarrepublikerna, skulle ett eventuellt tyskt ensamt erkännande inte komma att framstå som en isolerad unilateral åtgärd, utan som en meningsfull multilateral handling med politisk tyngd.

Denna politiska byteshandel fick sitt officiella uttryck genom EG-förklaringen av den 16 december 1991 om att EG samlat avsåg att erkänna de jugoslaviska republiker som uppfyllde vissa krav.[45] Frågan i vilken utsträckning de aktuella kraven uppfylldes, skulle avgöras av den av EG upprättade Bardinter-kommissionen vars bedömning skulle avlämnas den 15 januari 1992. Som senare skulle visa sig, underkände Bardinter-kommissionen, på grund av permanent ouppfyllda principer om skydd för minoriteter, Kroatiens begäran om erkännande. En rationell och ej helt osannolik förklaring till att Tyskland, trots den träffade överenskommelsen, den 23 december 1991 på egen hand erkände både Slovenien och Kroatien, är att Tyskland därmed sökte förekomma Bardinter-kommissionens avvisande av Kroatiens erkännande. Under press om att inte bryta EGs enhällighet kände Storbritannien, Frankrike och andra EG-stater sig tvungna att följa efter och erkänna de två jugoslaviska republikerna den 15 januari 1992, trots att detta således var ett brott mot de egna, genom Bardinter-kommissionen deklarerade, principerna.

Det synes värt att påpeka att detta tyska ensamagerande i Jugoslavienkonflikten bröt mot den tidigare eftersträvade enheten med de andra EG-staterna, och att denna tyska utrikespolitiska debut innebar ansträngda relationer för Tyskland till flera nära allierade, däribland USA. Dessa omständigheter pekar med nödvändighet på att särdeles stora intressen stod på spel för Tyskland när det gällde upplösningen av Jugoslavien.

4.1.8 Låg profil efter erkännandena
Efter att ha erkänt Kroatien, Slovenien och Bosnien-Herzegovina i början av 1992 och under den följande konflikten förde Tyskland en lågprofilerad Jugoslavienpolitik.[46] Bakom den nya lågmälda profilen fortsatte den politiska inriktningen att vara stöd till Kroatien och press på Serbien. Från 1992 till i vart fall 1995 stod Tyskland sålunda både i EG/EU och vid diverse fredsförhandlingar som garant för kroatiska intressen,[47] blockerade kritik eller sanktioner mot Kroatien,[48] vände det blinda ögat till kroatiska illgärningar[49] och försåg Kroatien med omfattande vapenleveranser.[50] För att likväl upprätthålla sin internationella legitimitet var Tyskland tidvis tvingat att balansera denna hållning med kritik av sin vasall Kroatien.[51] Som den skarpaste kritikern av Serbien var Tyskland samtidigt en fast förespråkare både för sanktioner mot Serbien,[52] upprättande av en flygförbudszon och amerikanska förslag om flygbombningar mot bosnienserberna.[53] Under samma period stödde Tyskland därutöver – om än oengagerat – de flesta fredsförhandlingarna, från Cutileiro-planen i februari 1992, över Vance-Owen-fredsplanen, EUs handlingsplan, Invincible-planen och Kontaktgruppen, fram till Dayton-avtalet i slutet av 1995.[54]

4.1.9 Målsättningarna uppfylls
Skall man vid den jugoslaviska konfliktens avslutning försöka sammanfatta Tysklands nya position, tycks det höjt över varje tvivel att denna stat efter upplösningen av Jugoslavien har ökat sitt inflytande i området. Ej endast försvann en stat som på sin tid upprättades med bl a den funktionen för ögonen att den skulle begränsa Tyskland. Tyskland har dessutom under processen förvärvat en lokal vasall, Kroatien, genom vilken Bonn kunnat öka sitt inflytande genom att utnyttja ett asymmetriskt beroendeförhållande mellan de bägge staterna.

Upplösningen av den tidigare sydslaviska makten med hegemoni på Balkan, Jugoslavien, och förvärvet av Kroatien som vasallstat tycks dessutom ha öppnat möjligheter för Bonn att ytterligare stärka sin position på Balkan – väl att märka så långt amerikansk och rysk motmakt ej förmår lägga hinder i vägen. De uppenbara stödjepunkterna tycks vara Makedonien och i ännu högre grad Albanien, med vilka Bonn redan upprättat närmare förbindelser.[55]

4.2 Sammanfattning
Jugoslavien skapades ur Tysklands nederlag och redan omedelbart efter Första världskriget förenades det starkt försvagade Tyskland och bland andra kroatiska separatister i gemensamt intresse att motsätta sig Jugoslavien. Under den tyska ockupationsmaktens nyordning av det jugoslaviska området från 1941 till 1944 – en kort period då Tyskland hade fritt spelrum på Balkan – upplöstes Jugoslavien helt.

Nederlaget 1945 efterlämnade en tysk nation som – begränsad av egen militär och ekonomisk svaghet, politiskt avhängig av västmakterna och konfronterad av massiv sovjetisk motmakt, även på Balkan – var alltför försvagat för att ta självständiga utrikespolitiska initiativ gentemot Jugoslavien.

Det var under dessa begränsningar som Västtyskland i början av 60-talet diskret vidtog sina inledande åtgärder genom sin underrättelsetjänst för söndra Jugoslavien. Allteftersom Västtyskland gradvis stärktes under det kalla kriget och fick större utrikespolitiskt spelrum av västmakterna, eskalerade dessa inofficiella aktioner och blev till slut ett nästan 30-årigt projekt som efterhand fick allt starkare politiska, diplomatiska, ekonomiska och till och med militära dimensioner.
Fram till det kalla krigets slut under det sena 80-talet skedde en markant eskalering av Västtysklands aktioner för Jugoslaviens upplösning, och med Sovjets sönderfall under sista halvåret 1991 gjorde Tyskland genom sitt nu öppna diplomatiska engagemang för ett erkännande av Slovenien och Kroatien detta till sin officiella målsättning. Trots ursprunglig brittisk och fransk motvilja, lyckades Tyskland med påtryckningar och politisk kohandel under Maastrichtförhandlingarna få hela EG att erkänna de två utbrytarrepublikerna och därmed reellt sett upplösa den jugoslaviska staten.

Efter erkännandet av Kroatien och Slovenien i januari 1992 förde Tyskland en lågprofilpolitik och understödde under resten av den jugoslaviska konflikten sin nyligen förvärvade klientstat Kroatien och gav därutöver ett oengagerat stöd till diverse fredsförhandlingar.

5. USA
5.1 Första perioden: Kalla kriget

Efter brytningen med Stalin 1948 spelade ett starkt och förhållandevis oavhängigt Jugoslavien en både politiskt och geostrategiskt fördelaktig roll för USA.
För det första berövades Sovjetunionen en värdefull bundsförvant på Balkan, som till på köpet genom sin storlek och styrka utgjorde den viktigaste staten i regionen. Därutöver förlorade Sovjetunionen, om man tar Jugoslaviens geografiska läge i betraktande, ej endast en fördelaktig utgångspunkt för offensiv mot både Italien och Grekland och sin geografiska kontakt med Albanien, utan också möjligheten att ytterligare avskära NATOs i förväg problematiska förbindelseväg till sin södra flank (Grekland och Turkiet).[56] Och sist och slutligen kunde Jugoslaviens proklamerade alternativa kommunistiska idé och framgångsrika utbrytning från det socialistiska blocket försvaga detta block politiskt genom intern ideologisk splittring och uppmuntra till fler självständighetsförsök.[57]

Dessa förnuftsskäl, som således var helt betingade av det kalla kriget, utgjorde USAs motiv för att från 1948 och framåt aktivt stödja upprätthållandet av ett starkt och förhållandevis oavhängigt Jugoslavien genom att lämna ett ekonomiskt och finansiellt stöd, samt tidvis till och med genom politisk uppmuntran, militär rådgivning och vapenhjälp.[58] På grundval av de begränsningar som ålades USA genom det kalla kriget, och som vi skall gå igenom i det följande, var detta samtidigt det bästa alternativ som USA då realistiskt kunde hoppas på i förhållande till Jugoslavien.

Den primära begränsande faktorn mot att USA skulle kunna uppnå mer i regionen var närvaron av sovjetisk motmakt. Amerikanska försök att till egen fördel förändra Jugoslaviens enhet och undergräva den neutrala gråzonstatus som de bägge supermakterna hade accepterat i Jalta, skulle inte ha tolererats av Sovjetunionen.[59] Att Sovjetunionen därutöver i förhållande till USA synes ha haft långt större ambitioner och krav när det gällde Jugoslaviens anslutning till det socialistiska blocket, styrker denna uppfattning ytterligare.[60]

För det andra rådde för bägge supermakterna ett rationellt skäl av typen sitt-ner-i-båten, eftersom det särskilt i detta område förelåg en potentiell fara för att en militär konflikt – från omfattande intern oro och statsupplösning till lokalt mellanstatligt krig – kunde utvecklas till en sammanstötning mellan supermakterna med därav följande helt oöverskådliga konsekvenser. Det var Jugoslavien av givna orsaker inte värt.

För det tredje befann sig Jugoslavien i det mycket unika läget att med stor fördel kunna balansera mellan Sovjetunionen och Washington. Varje oönskat yttre försök att dominera staten var utsiktslöst: Jugoslavien skulle då träda i förbund med den motsatta parten och en öppen konflikt mellan supermakterna om Jugoslavien kunde, som nämnts ovan, icke tillåtas. Samma yttre förhållanden utgjorde också en orsak till att inre separatiströrelser under denna period saknade möjlighet att bryta sig ut ur Jugoslavien, eftersom detta just skulle kräva yttre inblandning till deras förmån.[61]

På grundval av dessa begränsningar kommer man, genom att pröva alternativa scenarier, fram till att ett starkt och förhållandevis oavhängigt Jugoslavien var det bästa alternativ USA kunde uppnå under det kalla kriget.

Ett amerikanskt försök att dra till sig Jugoslavien ännu mer och eventuellt göra staten till sin NATO-allierade skulle varken accepteras av Sovjetunionen, som kunde konfrontera försöket med massiv motmakt, eller av Jugoslavien självt, som kunde balansera sig ur det genom att knyta sig närmare till Sovjetunionen. Ett amerikanskt försök att destabilisera landet internt med sikte på en eventuell uppsplittring, där man senare kunde tillskansa sig några av de fragmenterade delarna helt, skulle Jugoslavien kunna balansera sig ur. Dessutom verkar det sannolikt att Sovjetunionen, på grund av militärgeografiska och politiska förhållanden i regionen, skulle kunna inhösta de största fördelarna vid en upplösning av Jugoslavien under det kalla kriget.[62]

5.2.1 Tövädret, tiden därefter och konsekvenser för USAs intressen
Sovjetunionens fall, Jaltaordningens sammanbrott och det kalla krigets avslutning fick flera avgörande konsekvenser för Jugoslaviens internationella ställning och USAs förhållande till staten. Eftersom Sovjetunionens maktpotiential – den helt grundläggande orsaken till både USAs kalla krigsbegränsningar och dess förhållande till Jugoslavien – hade starkt reducerats, skapades för USA en helt ny situation.

– Ett självständigt och starkt Jugoslavien hade upphört att fungera som betydelsefull politisk och geostrategisk spelbricka för Washington.

– Maktbalansen mellan rivalerna i det kalla kriget hade förryckts till den grad att Jugoslavien miste sin möjlighet att bevara självständigheten genom att balansera mellan de två supermakterna – mer konkret kunde Jugoslavien inte längre förvänta sig någon aktivering av sovjetisk/rysk motmakt för att avbalansera försök till dominans från västlig sida.[63]

– Det rationella skälet sitt-ner-i-båten hade försvunnit och för USA kunde en lokal militär konflikt i Jugoslavien nu tillåtas,[64] eftersom risken för att en sådan skulle uveckla sig till en direkt sammanstötning mellan supermakterna kraftigt reducerats.

USAs tidigare begränsningar och motiv med avseende på Jugoslavien var helt betingade av det kalla kriget, Jaltaordningen och i sista hand sovjetisk motmakt, och då denna bakomliggande orsak försvann med avslutningen på det kalla kriget, försvann också USAs tidigare begränsningar och motiv för ett oavhängigt och starkt Jugoslavien. Därutöver tilldelade denna nya ordning samtidigt USA ställning som världens obestridligt starkaste makt som nu, frigjord från sina tidigare begränsningar, med sin världshegemoni hade alla möjligheter att utvidga sin dominans på Balkan.

På det sättet hade det kalla kriges slut dubbel verkan på USAs hållning till Jugoslavien: USA miste sitt tidigare incitament att upprätthålla Jugoslavien samtidigt som alla möjligheter i den globala maktstrukturen nu låg öppna för USA att utvidga sin intressesfär i området.

Nya överordnade amerikanska intressen och globala strukturer kunde dock ej ensamma vara bestämmande för USAs politik. Inom ramarna för de nya realiteterna var det i hög grad Jugoslaviens egen reaktion som skulle begränsa USAs logiska handlingsmöjligheter och skapa rationell grund för en ny amerikansk Jugoslavienpolitik.

1. USAs intressekonflikt med ett avvisande Jugoslavien
Som beskrivits ovan förde Jugoslavien under det kalla kriget en balanserande utrikespolitik mellan de två blocken, genom vilken staten på ett unikt sätt var i stånd att utesluta främmande inflytande och utöva en självständighet helt i proportion till sin egen maktpotential. Ur fas med en efter det kalla krigets slut radikalt förändrad maktbalans, i vilken Jugoslavien inte längre kunde avbalansera västligt tryck med sovjetisk motmakt, höll Jugoslaviens jugoslavisk-serbiska ledning[65] emellertid fast vid sin självständighetslinje.[66] Med sin politik, och inte med sin blotta existens som mot Tyskland, blockerade Jugoslavien ej endast amerikanskt inflytande i själva Jugoslavien, utan också indirekt en amerikansk intressesfär på resten av Balkan, eftersom Jugoslavien med sin storlek, sitt befolkningstal, sin militära förmåga mm var regionens mäktigaste politiska aktör.

För USA – den obestritt starkaste makten i världen, som naturligt måste ha sett samtliga världens regioner som en del av sin intressesfär[67] – måste en sådan hållning från en mellanstor europeisk makt ha varit oacceptabel.

2. USAs intressekonflikt med ett kommunistiskt Jugoslavien
En av de viktigaste självdeklarerade amerikanska utrikespolitiska målsättningarna i det kalla kriget var att bekämpa kommunismen. Här skall inte diskuteras i vilken utsträckning en fortsättning av denna utrikespolitik efter det kalla krigets slut var motiverad av motstånd mot de kommunistiska systemens effektiva handelsprotektionism, kommunismens deklarerade fientlighet mot kapitalismen eller utmaningen och det potentiella hotet från närvaron av stater organiserade på andra ideologier.[68] Här skall blott konstateras, att det bl a mot bakgrund av Washingtons nuvarande politik mot Kuba och Nordkorea, den totala passivitet som uppvisades vid Sydjemens nedkämpande av det kommunistiska Nordjemen i maj 1994 samt den kroniska skräcken för en kommunistisk/socialistisk valseger i Ryssland finns anledning att anta, att bekämpande av kommunistiska styrelseformer ständigt hört till Washingtons utrikespolitiska målsättningar, även efter det kalla krigets slut. Det finns god grund för att slå fast, ej endast att den serbisk-jugoslaviska ledningen ännu efter det kalla krigets slut hade särdrag baserade på kommunistisk ideologi,[69] utan även att USA uppfattade den som kommunistisk.[70]

Visserligen hade Jugoslavien under det kalla kriget proklamerat sig med en kommunistisk ideologi, som Washington stod och alltjämt står i intressemotsättning till. Skillnaden är att samma kommunistiska drag då kunde accepteras, i ljuset av att staten kunde utnyttjas i rivaliteten med andra stater (Sovjetunionen m fl), till vilka Washington stod i långt större intressemotsättning.

3. USAs intressekonflikt med ett rysk-orienterat Jugoslavien
På grundval av både historisk-kulturella mönster och geostrategisk logik var serberna Rysslands naturliga skyddsling och bundsförvant på Balkan.[71] I ett läge där de europeiska stormakterna strider om inflytande på Balkan, där Tyskland satsar på kroaterna som ställföreträdare och där den europeiska maktbalansen präglas av multipolaritet – istället för exempelvis amerikanskt och sovjetiskt supermaktsvälde[72] – har serberna och ryssarna som nationella politiska enheter ofta upplevt ett naturligt sammanfallande intresse (som under 1800-talet och första världskriget).

Medan detta under det kalla kriget låg latent anses det nu av många ha kommit tillbaka på den europeiska scenen.[73] Konkret finns dessutom flera fakta som styrker att Ryssland och Serbien reellt har knutit nära förbindelser[74] och funnit varandra som partners så snart tillfälle bjudits: Republiken Serbien upprättade exempelvis särskild kontakt med Republiken Ryssland 1990, dvs redan innan republikerna överhuvudtaget blivit självständiga stater.[75] Washington kunde därför rimligen ha dragit slutsatsen att Jugoslavien med stor sannolikhet skulle återspegla de ryska intressena på Balkan.

Eftersom Ryssland är den europeiska makt med vilken Washington har de största intressemotsättningarna, måste möjligheten för en sådan utveckling sannolikt ha värderats som ogynnsam för Washingtons inflytande på Balkan och dess överordnade geostrategiska position.[76]

5.2.3 USAs motarbetande av den serbisk-jugoslaviska ledningen
USAs ovanstående tre intressemotsättningar till den jugoslavisk-serbiska statsledningen yttrade sig också konkret genom att USA började motarbeta denna i takt med att det kalla kriget gick mot sitt slut. Iögonenfallande exempel på denna politik var en generellt kraftig nedkylning av förhållandet mellan den serbisk-jugoslaviska ledningen och Washington 1989,[77] stigande kritik från Washington mot Serbiens Kosovo-politik[78] och det faktum att dåvarande amerikanske ambassadören i Jugoslavien, Warren Zimmerman, vid ett möte i början av 1991 motsatte sig centralregeringens plan att låta armén avväpna illegalt upprättade kroatiska enheter.[79] På detta sätt tog Washington avstånd från den jugoslavisk-serbiska statsledningen och försökte begränsa dess inflytande.

Dessa tre intressekonflikter utgick således från den jugoslavisk-serbiska statsledningens ideologiska framtoning och utrikespolitiska inriktning och inte från Jugoslaviens existens som politisk enhet. Såvitt vi känner till föreligger inga uppgifter om att Washington skulle ha arbetat aktivt och direkt för en upplösning av själva Jugoslavien. Tvärtom finns flera exempel på att Washington officiellt stödde Jugoslaviens upprätthållande. Således skulle exempelvis dåvarande amerikanske utrikesministern James Baker under ett besök i Jugoslavien ha givit uttryck för att USA inte ville stödja någon form av separation.[80] Dessutom var USA officiellt tämligen återhållsamt med att fördöma Jugoslavien, och tidvis rentav kritiskt mot ett erkännande av Slovenien och Kroatien.[81]

5.2.4 USAs intresse av stabilitet i Jugoslavien
Trots att USA hade mist sina motiv från kalla kriget för att stödja Jugoslaviens upprätthållande som stat och dessutom fått intresse av att försvaga denna stats ledning, var Washington inte intresserat av en upplösning av Jugoslavien, eftersom det geopolitiska och strategiska läge som detta skulle frambringa var ofördelaktigt för USA av följande orsaker.

– Ett Rest-Jugoslavien skulle sannolikt förbli kommunistiskt, proryskt och avvisande gentemot amerikanska aktioner.

– Washingtons möjligheter att vinna inflytande på Balkan kunde inte antas bli väsentligt bättre, i varje fall inte omedelbart eller på kort sikt. En upplösning av Jugoslavien vid den tidpunkten kunde snarare bedömas leda till att andra makter, som Sovjetunionen/Ryssland och Tyskland, skulle fylla ut tomrummet på Balkan genom att utvidga sina respektive intressesfärer via potentiellt uppenbara klientstater – Serbien/Rest-Jugoslavien samt Kroatien och Slovenien. Eftersom det vid den tidpunkten ej fanns några lämpliga lokala aktörer i sikte, genom vilka Washington kunde utöva ett liknande inflytande,[82] skulle USA i en sådan situation åter ställas utan inflytande på Balkan.

Vi kan därför dra slutsatsen att USA mot denna bakgrund hade intresse av en tills vidare bevarad stabilitet, dvs av ett tillstånd av status quo i Jugoslavien, och att USA härigenom inte hade intresse av att Jugoslavien upplöstes – i vart fall inte under de omständigheter som kom att råda 1991.

5.2.5 USAs accept av tysk söndring av Jugoslavien
Händelsernas gång fram emot slutet av 1991 skulle emellertid snart visa att detta amerikanska intresse vägde relativt lätt. Tyskland, vars intressen i Jugoslavien var långt större än Washingtons, var 1991 med stor beslutsamhet i färd med att möjliggöra Jugoslaviens upplösning. Bara ett resolut ingripande från en överlägsen makt hade kunnat förhindra upplösningsprocessen, men härtill var Ryssland för svagt, och Storbritannien och Frankrike hade för svaga intressen i Jugoslavien för att kunna låta dessa gå före det viktiga EG-samarbetet. Det var således USA det hängde på: Ett kraftigt amerikanskt engagemang skulle med övervägande sannolikhet ha kunnat bromsa Tysklands förehavanden och upprätthållit Jugoslavien. Omvänt skulle amerikansk passivitet vara detsamma som Jugoslaviens upplösning. Vi måste därför dra slutsatsen, att när USA ej vidtog några av de möjliga åtgärder som kunde ha bevarat den jugoslaviska staten, var det inte förmågan utan viljan som saknades, och genom att reellt förhålla sig passivt och icke handla, gjorde USA ett medvetet val.

5.2.6 USAs intresse av ett nära förhållande till Tyskland
USAs intresse av ett nära förhållande till Tyskland synes ha utgjort motivet bakom den amerikanska passiviteten. Överordnat hade USA och Tyskland relativt stora sammanfallande intressen, varför de också var naturliga allierade. Dessutom uppfattas det nya återförenade Tyskland efter det kalla krigets slut av många som Washingtons viktigaste europeiska allierade.[83] Samtidigt var Jugoslaviens sönderfall och förvärvet av Kroatien som bundsförvant ett mål av utomordentligt stor vikt för Tyskland. Skulle Washington obstruera denna tyska målsättning, kunde det mycket väl bli ett så hårt slag i ansiktet mot denna nära allierade, att USAs och Tysklands särskilda relation skulle kunna komma i fara. Detta var upprätthållandet av Jugoslavien inte värt, i synnerhet inte när man tar i betraktande att USA efter tövädret inte bara hade mist sitt tidigare motiv att understödja Jugoslavien, utan samtidigt plågades av de tre ovanstående intressemotsättningarna till den jugoslavisk-serbiska statsledningen. Resultatet blev att USA i begränsad omfattning stödde Jugoslaviens enhet, men då följden av denna politik blev att förhållandet till Tyskland blev spänt,[84] och partnerskapet med denna viktiga allierade hotades, valde USA att passivt acceptera Jugoslaviens sönderfall.

5.2.7 USAs intresse av ett försvagat EG
USAs intresse av att försvaga EG kan också tänkas ha utgjort ett motiv bakom den amerikanska passiviteten. Det har ända sedan andra världskrigets slut legat i Washingtons intresse att de västeuropeiska länderna är inbördes organiserade och samlade i sådan grad att de kan balansera andra internationella politiska aktörer, som Washington har större intressemotsättningar till. De europeiska staternas integration och därigenom mer samlade styrka låg i Washingtons intresse, men bara så länge styrkeförhållandet till dem inte grundläggande ändrades till Washingtons nackdel.

Problemet för Washington var, att ett ständigt mer integrerat EG, som under Jugoslavienkonflikten för första gången vågade sig på ett självständigt engagemang i internationell politik, hotade att förändra detta styrkeförhållande. Ekonomiskt hade EG redan vid denna tid uppnått den nödvändiga styrka och självständighet gentemot Washington som gjorde EG i stånd att trotsa amerikanerna på handelns område. Perspektivet att EG också i politiskt/militärt hänseende skulle utvecklas till en världsmakt och rival med makt och vilja att hota Washington, var självklart oförenliga med strategiska amerikanska intressen.[85] För Washington var detta således en svår balansgång mellan å ena sidan att undgå att EG utvecklade sig till en rival och å andra sidan att upprätthålla en allians med ett någorlunda samlat och starkt Europa.

Med avslutningen på det kalla kriget och EGs framskridna integrationsstadium blev Jugoslavienkonflikten den utmaning som gjorde att EG kunde börja manifestera sig som en politisk världsmakt.[86] Från amerikansk sida räknade man med att EG-staterna inte skulle klara av uppgiften. Washington kalkylerade med att de tyska och franska intressemotsättningarna skulle vara för stora, och därmed splittra EG. Washington valde därför en strategi som uppmanade EG att själv ta itu med saken. På detta sätt hoppades man i Washington att EGs initiativ skulle sluta med ett fiasko som en gång för alla visade att organisationen inte var ägnad för politiskt agerande och därmed understryka att ingen regional konflikt kan lösas utan USAs medverkan.[87]

5.3.1 Den nya ordningen, drastisk omkastning av USAs politik till förmån för Sarajevo
Efter upplösningen av Jugoslavien skedde en drastisk omkastning i Washingtons politik. Från att ha varit passiv aktör framträdde Washington i början av 1992 som en ledande aktör på den jugoslaviska scenen , och med en mycket aktiv och självständig utrikespolitik engagerade sig USA aktivt för att Bosnien-Herzegovina skulle bryta sig ut, bl a genom att dåvarande utrikesministern, James Baker, i mars 1992 uppmuntrade A. Izetbegovic att hålla folkomröstning och våga en utbrytning.[88]

Den 6 april 1992 erkände EG-staterna Bosnien-Herzegovina och följdes av Washington dagen efter. Det gemensamma intresset hos det vid tillfället tyskledda EG och Washington, att få till stånd en utbrytning från den tidigare jugoslaviska republiken, hade som vi senare skall analysera sin upprinnelse i helt olika motiv som stod i konflikt med varandra.

Den första förvarningen om dessa bakomliggande motstridiga intressen kom redan före själva erkännandet av Bosnien-Herzegovina, i och med att Washington plötsligt och för första gången i denna konflikt visade en klar beslutsamhet som direkt trotsade EG-ländernas vilja: Genom förespeglingar till den bosnienmuslimska parten fick Washington den 25 mars 1992 Sarajevo att förkasta EGs Cutileiro-fredsavtal, som de tre bosniska parterna annars hade blivit eniga om den 23 februari i Lissabon.[89] Som A. Izetbegovic sägs ha fått höra från dåvarande amerikanske Jugoslavien-ambassadören: ”Varför underteckna om ni inte gillar det?”.[90] EGs plan var härmed undanröjd. Få dagar senare utbröt de första reguljära striderna mellan bosnienserbiska stridskrafter, Jugoslaviens federala armé och bosnienmuslimsk milis.[91] Kriget i Bosnien-Herzegovina hade börjat.

Som vi i det följande skall illlustrera, var detta för USA början till att skaffa sig Bosnien-Herzegovina som vasallstat. Från upprättandet av staten Bosnien-Herzegovina i april 1992, genom 38 månaders krig, NATOs luftoffensiv sensommaren 1995, Dayton-avtalet och fram till i dag, utgjorde och utgör USA, som den amerikanske kongressutskottsanalytikern Yossef Bodansky uttrycker det, ”makten och hjärnan” bakom den bosnienmuslimska regeringen.[92]

Vi anser att vi kan göra sannolikt att USA – bakom det som officiellt och diplomatiskt kungjordes – hade i vart fall tre reella motiv till att engagera sig så aktivt i denna aktion.

5.3.2 USAs intresse att försvaga EG
USA lät 1991 EG ta initiativet i Jugoslavienkonflikten, bl a eftersom man då kalkylerade med att denna utmaning skulle försvaga organisationen. I början av 1992 verkade det emellertid som om Washington hade räknat fel, eftersom EG tycktes ha klarat av att enigt genomdriva en kollektiv vilja i Jugoslavien, få slut på kriget, återskapa stabiliteten i området och etablera en önskad ordning. Framåt vintern 1991-92 var flera läggspel i och kring det tidigare jugoslaviska området på väg att gå ut. Kroatien och Rest-Jugoslavien hade inställt större delen av fientligheterna, accepterat FN-truppernas närvaro[93] och i de så kallade Karadjorgevo-förhandlingarna träffat avtal om en uppdelning av Bosnien-Herzegovina.[94] Tyskland hade fått sin klientstat på Balkan, detta var accepterat av Storbritannien och Frankrike, och denna förskjutna maktbalans i området var också accepterad av Ryssland, som syntes ha återfunnit sin gamla bundsförvant Serbien. Denna EG-succé var en utveckling som, enligt vad som nämnts ovan, inte var förenlig med Washingtons strategiska intressen. Eftersom fortsatt intern oenighet var EGs största svaghet,[95] såg Washington emellertid här möjligheten att på nytt försöka förhindra att EG etablerade sig som storpolitisk aktör. Genom att ta in Sarajevoregeringen som en helt ny politisk schackpjäs, satte Washington in en spelfördärvare som hindrade EG att fullfölja sitt agerande i Jugoslavien.

5.3.3 USAs intresse av inflytande på Balkan
Jugoslaviens upplösning hade gjort Balkan i allmänhet och det jugoslaviska området i synnerhet till ett maktpolitiskt tomrum, som redan höll på att utfyllas av främmande stormakter: Tyskland fick sin vasallstat genom Kroatien och Ryssland knöt allt fastare band med Serbien. Washingtons enda möjlighet att göra sin vilja gällande genom lokala allierade, klientstater och vasaller, syntes därmed inskränkt till bosnienmuslimerna. Genom att upprätta och aktivt stödja Sarajevo kunde USA – på samma sätt som Tyskland hade gjort med Kroatien –värva en nödvändig lokal politisk aktör och på så sätt skaffa sig en inflytelsesfär på det tidigare jugoslaviska området. Samtidigt skulle samma vasall kunna komma att underlätta en mera överordnad strävan att befästa amerikanskt inflytande på hela Balkan[96] (jfr. avsnitt 5.3.11).

5.3.4 USAs intresse att stödja intressen i Mellanöstern
Mellanösternstater som Turkiet, Egypten, Iran, Pakistan, Saudi Arabien och andra hade unilateralt, eller multilateralt genom organisationer som OIC, tydligt klargjort att det låg i deras intresse att stödja bosnienmuslimerna. De uttryckte sin hållning genom politisk och diplomatisk uppmuntran och ekonomiskt och militärt bistånd.[97] Samtidigt syntes det råda bred enighet om att Mellanöstern i framtiden skulle utgöra en av de viktigaste regionerna för USA – dels på grund av områdets strategiskt viktiga olja, dels på grund av dess geostrategiska betydelse. Både Tyskland, Kina, stater i Fjärran östern, EU och Ryssland kunde nämligen mycket väl vara rivaler i området i en icke avlägsen framtid. Det är därför en närliggande slutsats att USA hade strategiskt intresse av ett närmande till staterna i Mellanöstern. Genom att visa förståelse för dessa staters stöd till Bosnien-Herzegovina, kunde USA vinna den good-will som så väl behövdes. Detta har givetvis fungerat som ett förstärkande motiv i stödet till bosnienmuslimerna,[98]vilket också har varit den slutsats som flera analytiker tämligen öppet har dragit.[99]

5.3.5 USAs interna begränsningar
Det är värt att ha för ögonen att i motsats till vad som gällde Tyskland, berörde inget av de ovan nämnda tre motiven för inblandning i det tidigare Jugoslavien USAs vitala statsintressen. Man kunde därför i utgångsläget göra antagandet att ett fullföljande av dessa motiv motverkades av rationella interna spärrar mot ett mark- eller gerillakrig med större markstyrkor och risk för betydande förluster i amerikanska liv, och mot en intervention utan ett klart mål som uppenbart bröt mot internationell rätt. Som logisk konsekvens härav måste USAs åtgärder för att fullfölja de tre ovanstående intressena baseras på en insats genomförd av luftstyrkor på grundval av vad Nixondoktrinen kallade en ”vietnamisering” av konflikten (dvs. krig via lokala ställföreträdare i stället för egna markstyrkor) och hela aktionen så långt som möjligt täckt som en humanitär intervention legitimerad genom internationella organisationer.[100]

5.3.6 ”Lift & Strike” nödvändig

Man kan dra slutsatsen att USA mot bakgrund av sina tre intressen och sina interna begränsningar hade ett motiv som bestod i att upprätta och bevara Sarajevo som sin ställföreträdare och dessutom stärka sin vasall så att den kunde fylla den funktion som den av USA satts till världen att lösa.

USAs engagemang för att bevara och stärka Sarajevo som vasall uttrycktes främst genom politiskt och diplomatiskt stöd, bilateralt, men också genom amerikanska påtryckningar i olika internationella församlingar, i synnerhet FN, till förmån för Sarajevo. Följande exempel kan illustrera USAs konkreta politiska och diplomatiska uppbackning från februari 1992: Med erkännandet av Bosnien-Herzegovina började USA plötsligt kraftigt fördöma Sarajevos lokala politiska motståndare, särskilt Belgrad och Pale men också Zagreb, framhålla konflikten som utslag av rent serbisk aggression,[101] ensidigt fokusera på serbiska missgärningar och avtalsbrott[102] medan de muslimska fortsatt ignorerades,[103] starkt förorda FN-engagemang till Sarajevos förmån,[104] och i övrigt bevara ett kyligt förhållande till Zagreb[105] så länge man där var i krig med Sarajevo.

För att Sarajevo skulle kunna fylla sin roll som USAs lokala ställföreträdare, var det förutom detta politiska och diplomatiska stöd även nödvändigt med militärt stöd och förskjutning av den lokala maktbalansen till förmån för Sarajevo. USAs problem med den dåvarande lokala maktbalansen var att USA även efter en kommande fredsordning sannolikt skulle bli stående med Sarajevo som en relativt svag lokal ställföreträdare utan stort strategiskt värde.[106] Det berodde på Sarajevos interna begränsningar som aktör och skulle därför komma att gälla oavsett hur massivt stöd USA gav.

Bägge dessa grundläggande krav på militärt stöd och ändring i maktbalansen, som var avgörande vid realiseringen av USAs målsättning med Sarajevo, sammanfattades i den amerikanska ”lift and strike”-strategin. Enligt denna skulle vapenleveranser till bosnienmuslimerna kombineras med flygbombningar mot bosnien-serberna. På samma sätt som sagts i Tysklandsavsnittet, är detta vad vi menar var USAs inofficiella, men reella, politik – USAs officiella politiska linje var visserligen just för tillfället densamma men inte på långt när så radikal.

5.3.7 Problem med ”Lift & Strike”
Den av USA påtänkta ”lift and strike”-strategin var dock under Bosnienkrigets första två år förenad med så stora problem och begränsningar för USA, att den inte omedelbart lät sig genomföras.

Storbritannien och Frankrike – USAs två NATO-allierade och viktiga europeiska partners – hade på grund av en viss intressemotsättning vid flera tillfällen motsatt sig USAs militära initiativ mot bosnienserberna.[107]

Ryssland hade än tyngre vägande intressen mot att Washington vidtog militära åtgärder mot Rysslands potentiella allierade, serberna (Pale och härigenom indirekt Belgrad).[108] Hur svag hänsynen till det starkt försvagade Ryssland än må ha varit, kunde USA knappast helt ignorera Rysslands intressen, eftersom Ryssland genomgående utgjorde en viss militärstrategisk begränsning,[109] och eftersom USA i flera avseenden hade nytta av rysk good-will (NATO-utvidgning, avvärjande av strategiska allianser mellan till exempel Ryssland och Kina mm).

Därutöver fanns större militärtaktiska och logistiska begränsningar. Så länge Sarajevo var ett land omgivet av fiender och varken hade tillgång till havet eller till ordentliga flygplatser skulle en amerikansk ”lift” till Sarajevo i form av massiva vapenleveranser vara ett utomordentligt svårt företag.[110] Och även om det skulle lyckas, förblev resultatet av ett amerikanskt ”lift and strike”-fälttåg tämligen osäkert så länge den bosnienmuslimska armén fick strida ensam på marken mot den överväldigande överlägsna serbisk-kroatiska motkoalitionen.[111]

Det största hindret mot USAs möjligheter att omedelbart genomföra ”lift & strike” måste dock bedömas vara Tyskland. Så länge Zagreb och Sarajevo var i krig, skulle aktivt amerikanskt militärt stöd till Sarajevo ha lett till att USA via sin ställföreträdare också bekrigade Bonns klientstat på Balkan, vilket skulle ha satt det tysk-amerikanska förhållandet på allvarligt prov. För USA, som hade stort intresse av att upprätthålla ett nära förhållande till Tyskland, var en sådan utveckling inte acceptabel.

USAs engagemang i det tidigare Jugoslavien, däribland upprättandet av Sarajevo som ställföreträdare, stred således på flera sätt mot de europeiska stormakternas intressen: Krigets fortsättande utgjorde en förödmjukelse av EG/EU och en potentiell fara för alla kringliggande stater, USAs närvaro begränsade automatiskt den europeiska inflytelsesfären i området och USA skapade en radikalt styrd muslimsk stat i Europa.

5.3.8 Genomförandet av ”Lift”
Den logiska amerikanska lösningen på detta politiska läggspel manifesterade sig i mars 1994 i att USA – med en blandning av hot och belöning – tvingade samman Sarajevo och Zagreb i en allians, kallad ”shotgun wedding”; den Kroatisk-muslimska Federationen.[112].

På detta sätt ändrade man relationerna till Zagreb från att ha varit ett problem – som hotade Sarajevo militärt och förhållandet till Tyskland politiskt och blockerade militärt stöd till bosnienmuslimerna geografiskt – till att fungera nyttigt och ge avgörande taktiskt stöd till Sarajevo. En relativt god intresseharmoni skapades mellan USA och Tyskland och möjlighet öppnade sig för massiva militärleveranser. USA hade därmed skaffat sig den klientstat som med tillräcklig hjälp utifrån kunde uppnå den nödvändiga militära potentialen – och som i samma grad hade politisk vilja att tillfoga serberna det eftertraktade nederlaget och i grunden förskjuta maktbalansen i området till Sarajevos fördel. USAs målsättning att skaffa sig Sarajevo som vasall på Balkan nödvändiggjorde således härefter stöd både till Sarajevo och till dess nya allierade Zagreb.

Efter mars 1994 var de viktigaste hindren för ett utvidgat amerikanskt stöd till förmån för Sarajevo undanröjda. Samtidigt pekar ett större urval av olika källor, fakta och analyser på att USA från denna tidpunkt inledde systematiska åtgärder för att stödja Sarajevo och Zagreb med militärtaktisk underrättelsemateriel och vapenleveranser,[113] ekonomiska medel och militär rådgivning,[114] träning och uppmuntran till offensiva handlingar.[115] Särskilt efter 1995 började omfattande amerikanska vapenleveranser anlända till Sarajevo och Zagreb.[116]

Fram emot sommaren 1995 hade USA med sitt politiska stöd från februari 1992 och sitt aktiva militära stöd från mars 1994 stärkt Sarajevo som aktör och därvid fått ”lift”-delen genomförd i den ”lift and strike”-strategi, som lanserades i februari 1993. Men trots över 13 månaders ”lift”, ovanpå 38 månaders politisk uppmuntran, var den grundläggande maktbalansen oförändrad, vilket bl a visades av att ingen av de kroatiska eller muslimska offensiverna hade åsamkat de kroatiska och bosniska serberna (Knin och Pale) något verkligt militärt nederlag.[117] För att den amerikanska målsättningen att åstadkomma en radikalt ändrad maktbalans skulle realiseras, var det nödvändigt att fullborda den valda strategin – ”lift and strike” – med att nu också genomföra ”strike”-delen: en massiv amerikansk luftoffensiv kombinerad med en kroatisk-muslimsk offensiv på marken.[118]

5.3.9 Genomförandet av ”Strike”
Med explosionen i Sarajevo den 28 augusti 1995, som bosnienserberna på tämligen tvivelaktigt underlag gjordes ansvariga för, fick USA sitt alibi att genomföra den länge planerade omfattande luftoffensiven mot Pale.[119] Från den 30 augusti till den 14 september 1995 företog NATO, huvudsakligen med amerikanskt flyg, 3.400 flygningar mot både taktiska och strategiska mål överallt i det serbkontrollerade Bosnien-Herzegovina.[120] Under luftoffensiven inledde Sarajevo och Zagreb en samordnad storoffensiv mot nordvästra Bosnien, i vilken bosnienserbiska styrkor fördrevs från stora områden.[121] Pale och indirekt Belgrad led det militära nederlag, som på avgörande sätt ändrade maktbalansen till Sarajevos fördel och skapade grunden för den av USA önskade politiska ordningen, manifesterad i Dayton-avtalet i december 1995.

5.3.10 Förlängd konflikt nödvändig
Så länge ”lift & strike” pågick, blockerade USA varje annan lösning av konflikten. För USA var det nödvändigt att hålla konflikten i Bosnien-Herzegovina i gång tills ”lift and strike” genomförts och skapat en ordning för hela området efter USAs vilja. Av samma orsak obstruerade Washington från mars 1992 till Dayton i september 1995 samtliga medlingsförsök – trots att många av förhandlingarna rimligen kan ha haft en god chans att leda till verkliga resultat om Washington stött dem eller blott underlåtit att motarbeta förhandlingsspelet.

Ju mer tiden gick från inledningen av ”lift” till genomförandet av ”strike”, desto mer stärktes dessutom USAs lokala allierade, desto mer förödmjukat blev EG/EU, och desto mer sjönk Storbritanniens och Frankrikes motstånd mot USAs företag
.
Cutileiro-planen
Som beskrivits ovan, obstruerade USA den så kallade Cutileiro-planen i mars 1992 genom att ensidigt ge stöd åt bosnienmuslimerna (Sarajevo) och förespegla dem större fördelar om de avvisade fredsplanen[122] (jfr 5.3.1).

Vance-Owen planen
USAs framgångsrika sabotage av nästa medlingsförsök, Vance-Owen-planen, genomfördes med ett något mer komplicerat diplomatiskt spel; USA försökte till en början blockera Vance-Owen-planen genom att förhålla sig oengagerat och kritiskt; man gav offentligt uttryck för att planen var orealistisk; man skramlade i bakgrunden med att upphäva vapenembargot; man vägrade att själv bidra med FN-soldater; och man hävdade att bosnienserberna hade fått för mycket och bosnienmuslimerna för lite.[123]

Då samtliga bosniska parter, till och med bosnienmuslimerna, omsider ändå accepterade och skrev under avtalet, gjorde USA plötsligt helt om meddelade att planen nu var för ambitiös. Härigenom allierade sig USA ett kort tag med Moskva, där man hela tiden sett planen som alltför hård mot bosnienserberna. I denna lite bisarra allians drog USA och Ryssland tillsammans tillbaka sitt stöd för planen.[124] Härmed försvann det reella hotet om västligt militärt ingripande mot bosnienserberna och därmed också utsikten att dessa frivilligt skulle frånträda territorium.

Utan bosnienserbiskt tillbakadragande, och i och med att Washington – med Moskvas uppbackning – trumfade igenom sitt eget ”Joint Action"-program (som dessutom inte var en fredsplan, utan enbart en rad enskilda åtgärder), var Vance-Owen planen reellt sett död och initiativet ryckt ur EU-staternas händer.[125]

Invincible-planen
Från juni 1993 började i Geneve en ny serie fredsförhandlingar. Efter att ha kommit ur ett visst dödvatten fortsatte detta nya europeiska medlingsförsök i slutet av september på det brittiska hangarfartyget Invincible i Adriatiska havet. USA stödde aldrig denna så kallade Invincible-plan – som senare framkom avrådde USA direkt bosnien-muslimerna från att underteckna den[126] – och förhandlingarna avsomnade den 20 september samma år, efter att Sarajevo fortsatt vägrat biträda planen.[127]

EUs handlingsplan
Från november 1993 tog EU på nytt initiativet genom den så kallade EU-handlingsplanen. USA vägrade att förplikta sig till den, höll sig i stället på sidan om och motarbetade någon gång rentav européernas förhandlingsförsök genom att uppmuntra bosnien-muslimerna att inta en trotsig hållning i stället för att sätta press på dem. På så sätt lyckades USA i mitten av februari 1994 obstruera också detta medlingsförsök.[128]

Cutillero, Vance-Owen, Invincible och EUs handlingsplan är namnen på misslyckade förhandlingar som EG/EU eller dess medlemsstater tagit initiativ till, under vilka en möjlighet till framgång rimligen fanns. Det finns ett bestämt mönster i misslyckandena: USA var den enda makt som effektivt kunde sätta press på Sarajevo, men USA avstod från att göra detta och slöt istället ofta upp bakom Sarajevo och uppmuntrade till obstruktion av vidare förhandlingar. Detta ställde automatiskt Sarajevo i det gynnsamma läget att kunna blockera alla medlingsförsök och vänta på något bättre.

Kontaktgruppen
Som den sista större diplomatiska aktionen före Dayton upprättades på USAs initiativ i april 1994 den så kallade kontaktgruppen bestående av, förutom USA självt, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Det tycktes här inte vara tal om en konkret fredsplan, utan om en rad försök att upprätthålla löpande förhandlingar. Inga resultat uppnåddes och den slutliga dödsstöten mot detta medlingsforum tycks ha kommit när USA vid förhandlingarna i Haag den 29 maj 1995 avvisade ett rysk-franskt förslag om ett litet diplomatiskt erkännande till bosnien-serberna.[129]

De bägge centrala fredsmäklarna, den norske Thorvald Stoltenberg och den brittiske David Owen, drar samstämmigt slutsatsen att USA – trots offentliga uttalanden i motsatt riktning – inte var intresserat av några framsteg i förhandlingarna.[130]

David Owens slutsats är också att USAs verkliga avsikt med Kontaktgruppen redan från början var att blockera vidare förhandlingar under täckmanteln att arbeta aktivt för motsatsen.[131]

5.3.11 Hur USA uppfyllt sina mälsättningar. Inflytande i själva det tidigare Jugoslavien.
USAs politik för det tidigare Jugoslavien hade bl a ett strategiskt motiv, och USA syftade målmedvetet till att skaffa sig Sarajevo som allierad.

Denna bedömning understöds av att USA efter fredsavtalet i Dayton inledde en massiv – och denna gång officiell – beväpning av Sarajevo, deklarerade att Sarajevo är USAs framtida skyddsling,[132] och planerade att upprätta en permanent flygbas vid Tuzla.[133]

Den amerikanska politiken har ytterligare bidragit till att försvaga det ryska inflytandet i området. S. Milosevic tycks tidigt år 1994 ha övergivit Ryssland som bundsförvant, med hänvisning till Moskvas oförmåga att effektivt stödja Rest-Jugoslavien.

Den våldsamt starka militära och politiska pressen från USA mot Rest-Jugoslavien fick Belgrad att till sist godta den nya ordningen, uttryckt och förverkligad med Dayton-avtalet.

Sist men icke minst pekar utvecklingen efter Dayton-avtalet på att Belgrad har inrättat sig efter den amerikanska dominansen och att S. Milosevic är beredd att offra vad som helst för få del av amerikansk välvilja.

Försvagning av EG
Den amerikanska politiken mot ett EG som försökte agera självständigt på det utrikes- och säkerhetspolitiska området, visade sig framgångsrik. Obstruktionen av EG/EUs medlingsförsök överbevisade omsider EU om att ingen lösning kunde uppnås utan USAs accept och deltagande. Således kunde USAs politik upprepade gånger splittra EU-länderna och omintetgöra de dåvarande strävandena att skapa en självständig europeisk säkerhetsorganisation (VEU). Slutligen uppgav EU-länderna, egentligen Frankrike, VEU som självständig europeisk säkerhetspolitisk struktur och accepterade i stället att VEU blev en europeisk "pelare" i det USA-dominerade NATO.

Strategiska intressen av Balkan
Analytiker har påpekat att USAs upprättande av Bosnien-Herzegovina som klientstat kan ses som ett led i en större långsiktig amerikansk ”grand design”-strategi, vars mål är att befästa en självständig amerikansk intressesfär på Balkan och från denna bas skaffa sig potential att blockera andra makters strävan efter ökat inflytande i regionen, om nödvändigt även för USAs närmaste europeiska allierade.[134] Denna uppfattning förefaller ännu mer rimlig, när den ses i ljuset av USAs åtgärder på senare år på övriga Balkan: USA har redan upprättat goda relationer, och påbörjat militärt samarbete, med Rumänien och Bulgarien. Särskilt goda relationer och nära militärt samarbete har inletts med Makedonien och Albanien, där det från sista halvåret 1994 finns amerikanska militära rådgivare.[135] Dessutom arbetar USA på att upprätta flygbaser i både Makedonien och Tuzla i Bosnien-Herzegovina samt en flottbas i södra Albanien.[136]

5.4 Sammanfattning av USA-avsnittet
Under det kalla kriget hade ett starkt och relativt oavhängigt Jugoslavien en såväl politiskt som geostrategiskt fördelaktig funktion för USA, eftersom det försvagade Sovjet och därutöver tycktes vara det bästa alternativ som USA kunde hoppas på. Av samma orsak stödde USA under denna period upprätthållandet av den jugoslaviska statens enhet.

Eftersom USAs motiv för denna politiska inriktning helt betingades av det kalla krigets dynamik, miste USA med tövädret och Sovjets sönderfall intresse av att vidare stödja Jugoslavien på denna basis.

När det kalla kriget tog slut och USA kvarstod som enda supermakt, med möjligheter att nu även utvidga sin inflytelsesfär på Balkan, kom USAs intressen även i konflikt med den jugoslaviska statsledningen på grund av dess kommunistiska framtoning, proryska inriktning och självständiga utrikespolitiska linje som blockerade amerikanskt inflytande. Samtidigt var USA inte intresserat av en upplösning av Jugoslavien, eftersom den då uppkommande geopolitiska och geostrategiska situationen inte tycktes bli fördelaktig. USA motarbetade därför den jugoslaviska statsledningen men vidtog inga direkta statsupplösande åtgärder, snarare tvärtom, eftersom USAs intressemotsättningar till Jugoslavien inte angick statens existens som sådan.

Att USA vid slutet av 1991 ändå valde att passivt acceptera den tyska söndringen av Jugoslavien kan tillskrivas USAs intressen av att ett fortsatt nära förhållande till den viktiga bundsförvanten Tyskland, som vägde mer än USAs intresse av att vidmakthålla den jugoslaviska staten. Därutöver kan Washington lätt tänkas ha haft ett direkt intresse av att förhålla sig passivt till upplösningen av Jugoslavien och låta EG ensamt påta sig initiativet, eftersom denna problematiska utmaning förutsågs komma att splittra EG.

Efter upplösningen av Jugoslavien under vintern 1991-92 skedde åter en drastisk omkastning av Washingtons politik gentemot det tidigare jugoslaviska området. USA började aktivt engagera sig för att avskilja och stärka Bosnien-Herzegovina. Således anses USA ha stått som både makten och hjärnan bakom denna stat ända från dess upprättande i april 1992, genom de 38 månaderna av krig, över Daytonavtalet och fram till i dag.

USAs motiv för att skaffa sig Sarajevo som klientstat var att denna aktör kunde infria tre viktiga amerikanska intressen: Sarajevo fungerade som spelfördärvare i ett läggspel på Balkan som EG annars var nära att få att gå ut; Sarajevo var en ställföreträdare genom vilken USA kunde utöva inflytande; USA skaffade sig också genom sitt stöd till bosnien-muslimerna good-will hos muslimska stater.

För att man skulle kunna göra Bosnien-Herzegovina i stånd att tjäna denna funktion, var det nödvändigt med politiskt och militärt stöd samt att förskjuta den överordnade regionala maktbalansen till Sarajevos fördel. För detta syfte var ”lift & strike”-strategien väl ägnad, särskilt om man tar i betraktande USAs bristande intresse av ett större och direkt militärt engagemang med stora politiska kostnader.

Genomförandet av ”lift & strike” stötte på visst motstånd från Storbritannien, Frankrike och särskilt Ryssland, och strategin kunde av militära, logistiska och politiska orsaker inte genomföras innan kriget mellan Sarajevo och Zagreb var avslutat, eftersom detta annars kunde ha frestat på det amerikansk-tyska förhållandet över bristningsgränsen.

Med sitt ihållande politiska stöd och sin militära försörjning och rådgivning hade USA sommaren 1995 stärkt Sarajevo som aktör och fått ”lift”-delen genomförd. ”Strike”-delen fullföljdes med de av USA inspirerade NATO-flygbombningarna mot bosnienserberna på sensommaren 1995. Det och den efterföljande kroatisk-muslimska storoffensiven förändrade den överordnade maktbalansen så mycket att USA i november 1995 med Daytonavtalet kunde få en ordning för området cementerad efter sin egen vilja.

Intill dess att ”lift & strike” blivit genomförd, blockerade USA varje annan lösning av konflikten genom att på olika sätt obstruera samtliga fredsplaner från Cuteleiro-planen i februari 1992 till kontaktgruppförhandlingarna 1995.

Vid slutet av konflikten hade USA således lyckats försvaga EG/EU, ett kommunistiskt styre och ryskt inflytande på Balkan, och därutöver vunnit good-will hos muslimska stater, avsevärt ökat sitt inflytande på Balkan och undgått att stöta Tyskland ifrån sig.

Det är värt att för överblickens skull noga lägga märke till att USA således tre gånger under loppet av vårt här behandlade fall förändrade sin politiska hållning till det jugoslaviska området, eftersom de intressemotiv som ligger till grund för dess politiker byttes ut genom förändringar i den politiska verkligheten. På basis av detta kan den amerikanska utrikespolitiken gentmot Jugoslavien indelas i tre perioder:

I den första perioden under det kalla kriget stödde USA förbehållslöst Jugoslaviens upprätthållande. I den andra perioden med tövädret och fram till början av 1992 var det USAs Jugoslavienpolitik att försvaga den jugoslaviska statsledningen, stödja upprätthållandet av Jugoslavien som stat så länge detta inte undergrävde relationen till Tyskland, och samtidigt passivt acceptera EGs utrikespolitiska åtgärder. I den tredje perioden från första delen av 1992 var USAs politik att upprätta och stödja Bosnien-Herzegovina.

"Stormaktsintressen på Balkan" är en analys av (Väst)Tysklands och USAs agerande gentemot det tidigare Jugoslavien, framlagd vid Köpenhamns universitet av Søren Beicker Sørensen och Aleksander Micic i maj 1997 som tredjeårsarbete vid institutionen för statskunskap. Av utrymesskäl har vi medtagit endast avsnitten 2 och 4–5, medan bl a teori- och kritikavsnitten utelämnats. Redaktionen har översatt och språkligt bearbetat texten.

NOTER
1. Vi fick veta mer om de amerikanska intressena i den jugoslaviska konflikten då en intressemotsättning mellan Storbritannien och USA blev en realitet sommaren 1994: Brittiska medier började att som en nyhet avslöja amerikanska handlingar och intressen i tiden så långt tillbaka som 1993.
2. H.C., 1995.
3. Tim Judah, 1997.
4. Bertel Heurlin, 1994, s. 210. Predrag Simic, 1994.
5. Borran Karadzole, 1994. P. Viggo Jacobsen, 1995.
6. Slobodan Drakulic, 1993. Milivoje Obradovic, 1994. Catherine Samary, 1995.
7. Erich Schmidt-Eenboom, 1995, ss. 211-37. Kretsen av kroatiska nationalkommunister utgjorde en hemlig och statsfientlig maktbas inom de jugoslaviska statsorganen, efterhand en stat i staten och en den tyska underrättelsetjänstens mäktiga bundsförvant.
8. Erich Schmidt-Eenboom, 1995, ss. 211-37.
9. Erich Schmidt-Eenboom, 1995, ss. 211-37.
10. Erich Schmidt-Eenboom, 1995, ss. 211-37.
11. T. W. Carr, 1995. Yossef Bodansky, 1995.
12. Yossef Bodansky, 1995.
13. Yossef Bodansky, 1995, s. 230. T. W. Carr, 1995.
14. T. W. Carr, 1995, s. 11.
15. Y. Bodansky, 1995, s. 230. T. W. Carr, 1995. E. Schmidt-Eenboom, 1995, 211-37. Th. Klein och U. Frey, 1995.
16. Erich Schmidt-Eenboom, 1995 (CD), ss. 691-92.
17. Thomas Klein och Ulla Frey, 1995.
18. Erich Schmidt-Eenboom, 1995 (CD), s. 676.
19. Erich Schmidt-Eenboom, 1995 (CD) ss. 621-706.
20. Erich Schmidt-Eenboom, 1995 (CD), 621-706. Dessa experter skall ha utbildat kroatiska enheter i bruket av avancerade vapentyper, bla. raketkastare.
21. J.S. 1995. (Ursprungligen från Frankfurter Allgemeine Zeitung den 4 juli 1991)
22. Predrag Simic, 1995, s. 466.
23. Det har framförts att Malta-mötet mellan G. Bush och M. Gorbatjov i maj 1991 gjorde slut på Sovjets intressesfär på Balkan (Dr. Domir Stojkovic, 1993).
24. Sovjet upplöstes den 21 december 1991, men vi anser inte att exakta tidpunkter i detta sammanhang är meningsfulla.
25. Erik Schmidt-Eenboom, 1995, ss. 211-37.
26. Bernard Connolly, 1995, ss. 41 och 42.
27. Lars-Gunnar Liljestrand, 1996, s. 22.
28. Susan Woodward, 1995, kap. 6.
29. Catherine Samary, 1995. Predrag Simic, 1995. Susan Woodward 1995, kap. 6.
30. Louise Richardson, 1993, ss. 150-151 och 166.
31. L. Richardson 1993, s. 165. R. Wester 1992, ss. 189-201.
32. Michael J. Baun, 1996, s. 95.
33. E. Martial 1992 ss. 115-126. M. J. Baun 1996, s. 60.
34. T.W. Carr, 1995 och Michael J. Baun, 1996, s. 60.
35. Michael J. Baun, 1996, s. 3.
36. Michael J. Baun, 1996, s. 96-97 och 75.
37. Michael J. Baun, 1996, ss. 66-70 och 96-97.
38. Michael J. Baun 1995, ss. 96-97.
39. Michael J. Baun 1995, ss. 96-97.
40. Josef Czyrek, 1995. Susan Woodward, 1995.
41. Ph. H. Gordon, 1995, s. 54. J. Newhouse, 1992, ss. 65-66. J. Czyrek, 1995. S.Woodward, 1995, kap. 6. J. Sweeney, 1995. T.W. Carr, 1995. A. Sauar, 1993. M. J. Baun, 1996.
42. John Sweeney, 1995.
43. T. W. Carr, 1995, s. 14.
44. Arnhild Sauar, 1993. Michael J. Baun, 1996.
45. Roger East, december 1991.
46. Hans W. Maull, 1995-96.
47. David Owen, 1995, ss. 201-203 och 223.
48. David Owen, 1995, s. 223. Roger East, juli 1993.
49. David Owen, 1995, s. 203.
50. Tim Judah, 1997. Der Spiegel, 1994. E. Schmidt-Eenboom, 1995 (CD) ss. 621-706. S. Gervasy, 1995.
51. David Owen, 1995 ss. 201, 216. R.East, jan 1993.
52. Hans W. Maull, 1995-96.
53. Hans W. Maull, 1995-96.
54. David Owen, 1995.
55. Erich Schmidt-Eenboom, 1995 (CD), ss. 762-73.
56. J. Campbell, 1967, s. 19. H. Faringdon, 1989, s. 226.
57. John Campbell, 1967, ss. 19-20.
58. Anton Bebler, 1990, ss. 490-501. John Campbell, 1967, ss. 15-17, 24-28, 36-39.
59. Vid Jalta-överenskommelsen 1945 nådde Sovjet och USA enighet om ordningen i Europa under det kalla kriget, i vilken Jugoslavien var en gråzon, där ingen skulle skaffa sig dominans.
60. Anton Bebler, 1990, ss. 499-502.
61. Birthe Hansen 1993.
62. Anton Bebler, 1990, ss. 499-502.
63. S. Woodward, 1995, ss. 156. Jugoslaviens försvarsminister besökte i början av 1991 Moskva i ett försök att hämta stöd mot vad som betraktades som ett västligt hot (S. Woodward, 1995. s. 156). Det visade sig att Belgrad ej längre kunde aktivera ett sådant stöd.
64. Bertel Heurlin, 1994.
65. Erich Schmidt-Eenboom, 1995 (CD), ss. 600-21.
66. Susan Woodward, 1995, kapitel 6.
67. Sean Gervasy, 1995.
68. Enligt Barry Buzan kommer stater med i grunden oförenliga ideologiska organiseringsprinciper ofta att uppfatta varandra som fiender och staten får således anledning att bekämpa enheter organiserade på alternativa sätt. (B. Buzan, 1991, ss. 119-21)
69. Patrick Glynn, 1992. Predrag Simic, 1993.
70. USA betraktade den serbiska ledningen som socialistisk-kommunistisk: David Binder, 1995. Bertel Heurlin, 1994.
71. Med denna historisk-kulturella dimension menas att det har varit till Ryssland, med samma religiösa och slaviska identitet, som Serbien naturligt genom nästan två århundraden har vänt sig med förväntan om sympati och stöd (John C. Campell, s. 6). Barry Buzan anser också att historisk-kulturella relationer mellan länder har betydelse ifråga om deras allianser (Barry Buzan, 1991, s. 190).
72. Med begreppet ”overlay” menas att en eller flera supermakter engagerar sig i en region, varvid den lokala säkerhetsdynamiken underställs de dominerande makternas säkerhetshänsyn (Barry Buzan, 1991. ss. 219-21).
73. Systemkrafter för efter det kalla kriget Belgrad och Moskva närmare samman: Yossef Bodansky, 1995, s. 33. T. W. Carr, 1995, s. 6.
74. Belgrad occh Moskva har efter kalla krigets slut etablerat ett gott förhållande mellan sig: Y. Bodansky 1995. R. Petkovic 1994. N. Kovalski 1995. Sabrina Petra Ramet, 1996, s. 55.
75. S. Cross och M. A. Obrotova, 1994. Th. Klein och U. Frey, 1995. E. Schmidt-Eenboom, 1995 (CD).
76. Sean Gervasy, 1995.
77. Susan Woodward, 1995.
78. David Binder, vintern 1994-95. Predrag Simic, 1995. Susan Woodward, 1995, kap 6.
79. BBC utsändningen ”Death of Yugoslavia”, 1995.
80. Slobodan Drakulic, 1992. Ranko Petkovic, 1992. Josef Czyrek, 1995. Roger East, juni 1991.
81. David Owen, 1995, s. 205. Susan Woodward, 1995, kap. 6.
82. D. Owen, 1995 s. 205. S. Woodward, 1995, kap 6.
83. Sean Gervasy, 1995.
84. Patrick Glynn, 1992. S. Woodward, 1995, kap 6.
85. I. Konstatinos, 1994 Ronald D. Asmus, 1991.
86. Th. Pedersen och Knud Erik Jørgensen, 1994.
87. P. Simic 1995. S. Woodward 1995, kap. 6. C. Samary 1995.
88. Stefan Gose, 1995. Joan Hoey, 1995. Robert W. Tucker och David C. Hendrickson, 1993.
89. Robert W. Tucker och David C. Hendrickson, 1993. Predrag Simic, 1995. T. W. Carr, 1995, s. 16.
90. ”The Violent Dissolution of Yugoslavia”. 1994, ss. 6-7. The Yugoslav Mirror.
91. Striderna började således inte efter själva erkännandet den 6 april, vilket annars är den gängse uppfattningen (Keatings, mars,1993).
92. Yossef Bodansky, 1995, s. 93.
93. Roger East, februar 1992.
94. R. East, mars 1992. Y. Bodansky, 1995, ss. 48-50.
95. EGs interna oenighet manifesterade sig vid detta tillfälle i att beslutsprocessen också nu var baserad på en minsta gemensam nämnare: EG-staterna hade inte beslutat om sin Jugoslavienpolitik i enighet utan på grundval av massiva tyska påtryckningar. För Tyskland var Jugoslavienfrågan av sådan vikt att Tyskland hotade EGs ekonomiska integration. Andra stormakter, vars intressen i Jugoslavien inte var starka nog för att de skulle offra de stora fördelarna med det ekonomiska samarbetet, gav därför efter för Tysklands önskemål. Men just en sådan form för beslutsprocessen vittnade om mycket väsentliga intresseskillnader mellan EGs stormakter och konsekvensen av detta var att EG internationellt fortsatte att vara en svag och ineffektiv politisk aktör.
96. Sean Gervasy, 1995.
97. S. Drakulic 1994. Charles Krauthammer, 1996. A. Demajo 1993. Sabrina Petra Ramet, 1996, s. 256.
98. Sean Gervasy, 1995.
99. Sean Gervasy, 1995. Därutöver med citat från Dr. Ranald Hatchett: ”The simple facts are these: We are getting incredible pressure from the Saudis and others to help the Muslim cause in Bosnia. They remind us that the Islamic world provide us with all the oil we want at a relatively low price, that Islamic states have billions of petrodollars to invest in ’friendly states’ and offer a potential market for over one billion people for goods and services of ’friendly countries’; and finally the peace process between Israel and the Islamic world. When you weigh all these facts against what eight million Serbs can do for American interests, it is clear what direction our policy is going to take.”. (Srdja Trifkovic, 1996)
100. Berter Heurlin, 1994.
101. P. Simic 1995. G. Kenney 1996. S. Woodward, 1995 kap. 6.
102. K. Bitterman 1994. M. Beham 1996. G. Kenney 1996. D. Binder 1995. D. Sremac 1995. Y. Bodansky 1995 s. 17.
103. Y. Bodansky, 1995, ss. 18-20, 54-55 och 83.
104. Y. Bodansky 1995, ss. 84-85. R. East maj-juni 1993. R. East okt 1994.
105. R. East, maj-juni 1993.
106. Sean Gervasy, 1995.
107. David Gompert, 1994. Robert W. Tucker och David C. Hendrichson, 1993. Predrag Simic, 1995.
108. David Owen, 1995, s. 285.
109. Bertel Heurlin, 1994.
110. John J. Mearsheimer och Robert Pape, 1993.
111. Y. Bodansky 1995, ss. 56, 64. J. J. Mearsheimer och Robert Pape 1993.
112. Ivo Banac, 1995. Paul Hochenos, 1994. Joan Hoey, 1995. Susan Woodward, slutet av 1995.
113. T. W. Carr 1995, ss. 21-22. S. Woodward, slutet av 1995. D. Binder 1995. Th. Klein och U. Frey 1995.
114. T. W. Carr, 1995, ss. 21-23. J. Hoye, 1995. D. Binder, 1995. Thomas Klein och Ulla Frey, 1995.
115. D. Sremac 1995. H. Hamburg, 1995. A. Borden, 1995. T. W. Carr, 1995 s. 21. Y. Bodansky 1995 s. 88.
116. Sean Gervasy, 1995.
117. Vaughn S. Forest och Yossef Bodansky.
118. Susan Woodward, slutet av 1995. Yossef Bodansky, 1995, ss. 10-27.
119. Yossef Bodansky, 1995, ss. 10-12 och 18-19
120. Roger East, september 1995.
121. Roger East, september 1995.
122. Predrag Simic, 1995. ”The Violent Dissolution of Yugoslavia”, 1994, ss. 6-7. Robert W. Tucker och David C. Hendrickson, 1993. T. W. Carr, 1995.
123. USA gav offentligt uttryck för att planen var orealistisk; USA skramlade med att upphäva vapenembargot; USA vägrade att bidra med FN-soldater; och USA hävdade att bosnienserberna hade fått för mycket och bosnienmuslimerna för lite (David Owen, 1995, ss. 178-85).
124. Th. Stoltenberg och Kai Eide, 1996, ss. 35-75. David Owen, 1995, ss. 178-85 och allmänt kap. 4.
125. David Owen, 1995, ss. 178-85, allmänt kap. 4.
126. Ang. att USA avrådde från undertecknande: Thorvald Stoltenberg, 1996, s. 165.
127. Angående Invincible-förhandlingarna allmänt: Thorvald Stoltenberg, 1996, ss. 112-30.
128. Th. Stoltenberg 1996 ss. 136-207. D. Owen 1995 ss. 245-46, 249, 273, kap 6. D. Owen 1995 s. 273.
129. Thorvald Stoltenberg, 1996, s. 329.
130. Th. Stoltenberg 1996 s. 337. D. Owen 1995 s. 316.
131. David Owen, 1995, s. 386.
132. Yossef Bodansky, 1995, s. 93.
133. Srdja Trifkovic, 1996.
134. Srdja Trifkovic, 1996. Sean Gervasy, 1995.
135. T. W. Carr, 1995, s. 21.
136. Srdja Trifkovic.

KÄLLOR:
Artiklar:
Banac, Ivo: ”Shotgun Wedding in the Balkans”. The Nation; oktober 23, 1995.
Bebler, Anton: ”Die Strategie der USA und Jugoslawiens Sicherheit”. Österreichische Militär Zeitschrift; Heft 6, 1990.
Binder, David: ”Bosnia Bombers”. The Nation Oct 2, 1995.
Binder, David: ”Gnats for Bosnia”. The Nation May 8, 1995.
Borden, Anthony: ”Zagreb Speaks”. The Nation 28 Aug - 4 Sept, 1995.
C, H: ”Ustasja-terrorist i BND’s Sold”. Dagbladet Arbejderen; 18. årg., nr. 159, 24 aug, 1995.
Czyrek, Josef: ”The Balkan Kettle”. Review of International Affairs, Nov 1995.
Demajo, Aleksandar: ”One Aspect of the Yugoslav Crises”. Review of International Affairs, May-June, 1993.
Drakulic, Slobodan: ”In the Former Yugoslavia”. Peace Magazine; Nov 1994.
Drakulic, Slobodan: ”Peacekeepers as Warmongers and Peacemakers as Warkeepers”. Peace Magazine; Nov 1993.
Freedman, Lawrence: ”Why the West Failed”. Foreign Policy; No. 97, vintern 1994-95.
Gervasy, Sean: ”Vietnam II: USA auf dem Balkan”. Konkret; 9/95.
Glynn, Patrick: ”Yugoblunder”. The New Republic; 24 febr 1992.
Gose, Stefan: ”Deutsche Innenpolitik im Ausland”. AK Neue Folge; 29 sept 1995.
Gow, James: ”Deconstructing Yugoslavia”. Survival; vol. XXXIII, nr. 4, juli/aug 1991.
Hamburg, He: ”Militärische Lösung”. AK Neue Folge; 5 april 1995.
Hamburg, He: ”Nato-Bomben für den Frieden?” AK Neue Folge; 29 sept 1995.
Hamburg, He: ”1994 wie 1914: Balkan als der Spielball der Grossmächte”. AK Neue Folge; 29 sept 1995.
Hockenos, Paul: ”Return of the Superpowers”. In These Times; April 4, 1994.
Hoey, Joan: The US ”Great Game” in Bosnia. The Nation; 30 Jan 1995.
Jacobsen, Peter Viggo: ”Mythmaking and Germany’s Unilateral Recognision of Croatia and Slovenia”. European Security; vol.4, nr. 3, 1995.
J., S.: ”Sonderweg ins Abseits”. AK Neue Folge; 14 dec 1995.
J., S.: ”Thesen über einen nicht ganz geglückten Alleingang”. AK Neue Folge; december 14, 1995.
Judah, Tim: ”German Spies Accused of Arming Bosnian Muslims”. Sunday Telegraph; 20 april 1997.
Karadzole, Borran: ”Strategic Interests of the European Union in the Balkans and Southeastern Europe”. The Southeast European Yearbook; 1994.
Kenney, George: ”Steering Clear of the Balkan Shoals”. The Nation; Jan 8-15, 1996.
Klein, Thomas og Frey, Ulla: ”Wie Deutschland Kroatien zum Sieg varhalf”. AK Neue Folge; 24 aug 1995.
Konstatinos, Ifantis: "Europe and America: Continuity and Change in the New World" The South-East European Yearbook, 1994-95.
Kovalski, Nicolai: ”Russia and the Balkans”. The Southeast European Yearbook 1994-1995; 1995.
Liljestrand, Lars-Gunnar: ”Tysklands andra enande”. Tidskr f Folkets Rätt. nr. 2, 1996, årgång 15 s. 22.
Maull, Hans W.: ”Germany in the Yugoslav Crisis”. Survival; vol. 37, nr. 4, vintern 1995-96.
Mearsheimer, John J. och Pape, Robert A.: ”The Answer: A Partition Plan for Bosnia”. The New Republic; 14 June1993.
Newhouse, John: ”The Diplomatic Round: Dodging the Problem”. New Yorker; Aug 24, 1992.
Obradovic, Dr. Konstantin: ”On the Value of International Law Today and its Competent Use”. Review of International Affairs; mars 1994.
Obradovic, Milivoje: ”Double Standards”. Rev. of International Affairs; Mar 1994.
Petkovic, Ranko: ”New Phase In the Evolution of the Yugoslav Crisis”. Rev. of Intern. Affairs; Apr 1992.
Petkovic, Ranko: ”Russia’ Role in the Yugoslav Crisis”. Review of International Affairs; May 1994.
Sauar, Arnhild: ”Jugoslavia som test case for EPS”. Internasjonal Politikk; 51(3), 1993.
Schmidt-Eenboom, Erich: ”Der Spionagechef, der Aussenminister wurde”. Hannoversche Allgemeine Zeitung; 26 juli 1995.
Simic, Predrag: ”Civil War in Former Yugoslavia: From Local Conflict to European Crisis”. The Southeast European Yearbook 1992; 1993.
Simic, Predrag: ”The internationalization of the war in Yugoslavia”. The Southeast European Year-book 1994; 1995.
Spiegel, Der; s. 121. 32/1994 (innehåller översikt med upplysningar om vapentransporter)
Sremac, Danielle: ”Proposal for Settlement of Ethnic Conflicts in the Former Yugoslav Republics of Croatia and Bosnia-Hercegovina”. Review of International Affairs; juli 1995.
Stojkovic, Dr. Momir: ”Strategic and Geopolitical Changes and Contempoary Balkanization”. Review of International Affairs; maj-juni 1993.
Sweeney, John: ”How Bosnia Paid Price of Major’s Maastricht Opt-Out Coup”. The Observer; 17 sept 1995.
Trifkovic, Srdja: ”The Hague Tribunal”. Chronicles vol. 20, nr. 7, juli 1996.
Tucker, Robert W. och Hendrickson, David C.: ”America and Bosnia”. The National Interest; efteråret 1993.
Woodward, Susan L.: ”Mopping up Foreboding Victory in the Balkans”. The Brookings Review; hösten 1995.
Zimmermann, Warren: ”The US and Bosnia - the Challenge Continues”. The Woodrow Wilson Center, East European Studies. Nov./dec. 1994.

Böcker, rapporter, TV-sändningar mm:
Baun, Michael J.: ”An Imperfect Union”. Westview Press Inc. 1996.
BBC-sändning: ”Death of Yugoslavia”. Del 2. BBC World Service. 19 juli 1996, kl. 17:00.
Beham, Mira: ”Kriegstrommeln”. Deutscher Taschenbuch Verlag. München. 1996.
Bittermann, Klaus: ”Serbien muss sterben”. Edition Tiamat. Berlin. 1994.
Bodansky, Yossef: ”Offensive in the Balkans”. International Media Corporation Ltd. London. 1995.
Britannica, The New Encyclopædia. Volume 25. 15. Edition. Encyclopædia Britannica, Inc. 1990.
Buzan, Barry: ”People States & Fear”. 2nd. ed. Harvester Wheatsheat. London. 1991.
Campbell, John C: ”Tito’s Seperate Road”. Harper & Row. New York. 1967.
Carr, E. H.:”The Twenty Years’ Crisis 1919-1939". Papermac. 1995.
Carr, T. W.: ”German and US Involvement in the Balkans: A Careful Coincidence of National Policies.” Defence & Foreign Affairs Publications. London. 1995. A Careful Coincidence of National Policies?”. Defense & Foreign Affairs Publications. London. 1995.
Connolly, Bernard: ”The Rotten Heart of Europe”, Faber and Faber Limited. London. 1995.
Cross, Sharyll & Obrotova, Marina A.: ”The New Chapter in The United States-Russian Relations: Opportunities and Challanges”. Westport, CT and London. Praeger. 1994.
Dunleavy, Patrick och O’Leary, Brendan.: ”Theories of the State”. Macmillan. London. 1987.
East, Roger: ”Keesings Record of World Events” för året 1995. Cartermill Publishing. 1995.
East, Roger: ”Keesings Record of World Events” för åren 1991, 1992, 1993 och 1994. Longman.
Faringdon, Hugh: ”Strategic Geography: NATO, the Warsaw Pact, and the Superpowers”. 2nd. ed. Routledge. London 1989.
Forrest, Vaughn S. och Bodansky, Yossef: ”The Truth About Gorazde”. Task Force on Terrorism & Unconventional Warfare. House Republican Research Committee. U.S. House of Representatives. (Denna kommitté för terrorism och okonventionell krigföring har emellertid lagts ned.)
Gordon, Philip: ”France, Germany and the Western Alliance”. Westview Press Inc. 1995.
Hansen, Birthe: ”Konflikten i Bosnien”. Arbetspapper 1993/9. Institut for Statskundskab. København. 1993.
Heurlin, Bertel: ”Post-Jugoslavien i et internationalt perspektiv”. Kapitel i: Andersen, Erik; Wiiberg, Håkan og Reitzel, C. A.: ”Storm over Balkan”. C.A. Reitzels Forlag. København. 1994.
Hollis, Martin og Smith, Steve: ”Explaning and Understanding International Relations”. Clarendon Press. Oxford.
Lee, David og Newby, Howard: ”The Problem of Sociology”. Unwin Hyman. London. 1989.
Machiavelli, Niccoló: ”Fyrsten”. 2. udg., 2 oplag. Borgen. 1991.
Martial, Enrico: ”France”. Kapitel i: Vanhoonacker, Sophie; Laursen, Finn: ”The Intergovernmental Conference on Political Union”. European Institute of Public Administration. Heerlen 1992.
Morgenthau, Hans J: ”Dilemmas of Politics”. The University of Chicago press. Chicago 1958.
Morgenthau, Hans J: ”Politics Among Nations”. 6th.ed. Alfred A. Knopf, Inc. New York 1985.
Owen, David: ”The Balkan Odysseus”. Indigo. Great Britain 1995.
Pedersen, Thomas og Jørgensen, Knud Erik: ”EF’s rolle i Balkan-Krisen”. Kapitel i: Andersen, Erik; Wiiberg, Håkan og Reitzel, C. A.: ”Storm over Balkan”. C.A. Reitzels Forlag. København 1994.
Ramet, Sabrina P.: ”Balkan Babel: The Disintegration of Yugoslavia from the Death of Tito to Ethnic War”. Boulder Westview. 1996.
Richardson, Louise: ”British State Strategies after the Cold War”. Kapitel i: Robert O. Keohane m.fl.: ”After the Cold War”. Harvard University Press. Cambridge 1993.
Samary, Catherine: ”Yugoslavia Dismembered”. Monthly Review Press. New York 1995.
Schmidt-Eenboom, Erich: ”Der Schattenkrieger: ”Klaus Kinkel und der BND”. Econ Verlag. Düsseldorf 1995.
Schmidt-Eenboom, Erich o.a.: ”Nachrichtendienste in Nord-Amerika, Europa und Japan”. Stöppel-Verlag. Weilheim 1995. (CD-rom)
Stoltenberg, Thorvald og Eide, Kai: ”De tusen Dagene”. Gyldendal Norsk Forlag. Oslo 1996.
Trifkovic, Srdja: ”Bosnia and the Objectives of Outside Powers’ Policy”. The Lord Byron Foundation for Balkan studies. 2-4 febr 1996.
Wester, Robert: ”United Kingdom”. Kapitel i: Vanhoonacker, Sophie; Laursen, Finn: ”The Intergovernmental Conference on Political Union”. European Institute of Public Administration. Heerlen. 1992.
Yugoslav Mirror, the: ”The Violent Dissolution of Yugoslavia Thruth and Deceit”.San Francisco 1994.
Viotti, Paul R. og Kauppi, Mark V.: ”International Relations Theory”. 2nd. ed. Macmillan Publishing Company. New York 1993.
Waltz, Kenneth N.: ”Theory of International Politics”. 1st. ed. Mcgraw-Hill Inc. New York 1979.
Woodward, Susan: ”The Balkan Tragedy”. The Brookings Institution. Washington D.C. 1995.
Wæver, Ole: ”Introduktion til studiet af international Politik”. Forlaget Politiske Studier. Institut for Statskundskab. København 1992.


TfFR 3-4/1997