Boken "Tryckfrihet under tryck" med material om tryckfriheten under andra världskriget är läsvärd. Men sentida moraliserande om att Sverige inte var på den ”goda” sidan väger lätt. I svårbedömda lägen ingår det i klok småstatspolitik att manövrera sig fram utan att betala ett för högt pris.

Tryckfrihet och krigsfara

Enligt svensk tradition är den statliga nödrätten inte något man gärna talar om offentligt. Den berörs knappt i tryckta rättskällor. Den rättsliga litteraturen är knapp och lågmäld. Man förbereder sig för den i det tysta.
Frågan är förknippad med statens yttre och inre säkerhet. Mellan dessa finns ett samband, som beroende på omständigheterna kan vara mer eller mindre starkt. Nationer har olika erfarenheter och traditioner. För en norsk rättsvetenskapsman som Frede Castberg var det självklart 1945 att det kunde dyka upp situationer då en efterlevnad av grundlagen skulle ”kosta för mycket för själva de värden som författningen skall tjäna”. Det kunde då vara nödvändigt att i det mest fria rättssamhälle avvika från grundlagens bud och ”handla i kraft av den konstitutionella nödrättens principer”.

Av ROLF ANDERSSON

Den svenske rättsvetenskapsmannen Nils Herlitz hade i sin bok Svenska statsrättens grunder från 1948 andra utgångspunkter. Han hänvisade till att bara tanken på att nöd bryter lag lätt blir ”ett stöd för allsköns övergrepp”.
Vi vet historiskt att hänvisningar till en statens nödrätt kan ta sin avstamp i situationer, som inte i någon egentlig mening kan kvalificeras som verkliga nödlägen, och därvid utnyttjas för att legitimera de mest skiftande syften. Men en stat kan de facto vara utsatt för hot om krig, varigenom dess existens står på spel. En sådan stat befinner sig i verklig nöd. Om staten har en nationell och förnuftig ledning, kommer den inte att hämmas i sin kamp till effektivt självförsvar över alla fronter. Att en sådan självförsvarskamp med nödvändighet kan komma att gå ut över demokratiska fri- och rättigheter är uppenbart.
Upproret och inbördeskriget är normalt något annat än när nationen hotas av yttre fiender. Det handlar om interna uppgörelser mellan olika falanger av medborgare inom samma stat. Men när yttre fiender intervenerar i sådana inre stridigheter, eller en stridande falang låter sig utnyttjas av främmande krafter, kan stridigheternas karaktär slå om och komma att domineras av yttre, fientligt inflytande. Dessa fall måste skiljas från de vanliga fall, då en nödrätt åberopas till stöd för att slå ned en inhemsk opposition och ta ett totalitärt grepp om landet.

Belgisk och fransk fullmaktslag
Hänvisningar till en statens nödrätt är inte ett historiskt fenomen. I Maastrichtfördragets skugga ges samtida europeiska exempel. I juli 1996 upphävdes den belgiska parlamentarismen i centrala frågor. Belgiens regering skulle styra genom dekret, enligt särskild fullmakt, när det gällde för konvergenskriterierna avgörande frågor såsom budgeten och det sociala säkerhetssystemet. Regeringen gavs carte blanche på parlamentets bekostnad. Motsvarande fullmakt tvingades fram i Frankrike, när det gällde nedskärningar i det sociala välfärdssystemet.

Tryckfrihet under tryck
Nils Funcke har skrivit boken Tryckfriheten under tryck (Carlssons 1997). Den behandlar huvudsakligen tryckfriheten under det andra världskriget. Funcke ger läsaren en bred, redovisande skildring. Författaren framställer samlat vad man kan finna på skilda håll, och reflekterar samtida diskussioner och ståndpunkter, men lägger också till egna undersökningsresultat. Redan denna samlade framställning av ett material som numera är svårtillgängligt och spritt på många håll gör boken läsvärd. Boken rymmer även ett kapitel som skisserar tryckfrihetens äldre historia samt ett om tryckfriheten idag. I det senare diskuteras bl.a. barnpornografin och tryckfriheten samt offentlighetsprincipen och EU.
Tyngdpunkten i boken ligger alltså på det andra världskriget. Man kan närma sig detta ämne med skilda utgångspunkter. Funckes och mina har inte mycket gemensamt. Funcke anknyter i sin inledning till författaren Maria-Pia Boëthius och historikern Alf W Johansson. Dessa har enligt Funcke granskat ”den officiella potemkinkulissen” och fått färgen att flagna. Funcke vill nu bidra till att färgen flagnar än mer.

Propagandavåg mot nationen
Funcke talar i inledningen förklenande om att den under andra världskriget förda ”eftergiftspolitiken har sedan krigsslutet upphöjts till klok småstatspolitik”. Påståendet är möjligen i någon mån riktigt om det begränsas i tiden. Det har sedan länge ingen som helst bärkraft i ledande kretsar. Kännetecknande för i vart fall de senaste tio åren är motsatsen. I en strid ström har attackerna kommit genom statliga betänkanden, avhandlingar, böcker och artiklar. Udden har varit riktad mot neutralitetspolitiken (alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig). Denna massiva propagandavåg – någon annan beteckning förtjänar den inte – har varit framgångsrik. Den har varit nyttig för att bana väg för medlemskapet i EU (med allt vad det innebär av säkerhetspolitiska bindningar), närmanden till Nato (Partnerskap för fred) och en övergripande tendens till en allt mer osjälvständig säkerhets och utrikespolitik i USAs och dess europeiska juniorpartners skugga. Funcke blir bara politiskt korrekt då han ansluter till en ohistorisk, moraliserande aktivism i Boëthius’ och den omvände Johanssons efterföljd. Detta perspektiv ger inte grund för en verkligt intressant diskussion om tryckfriheten under tryck, då nationen hotas av krig.
Det är naturligtvis värdefullt att få den av samlingsregeringen förda politiken inom tryckfrihetens område belyst på nytt. Funcke bidrar härtill. Han tar upp åtalen, konfiskationerna utan rättegång, transportförbuden, den censurlagstiftning som antogs, statens informationsstyrelse, pressnämnden etc. Inskränkningar, hot, påtryckningar och samarbeten skildras.

Svårt läge under kriget
Men när Funcke kommer till sammanfattningen, Lärdomar från krigsåren, blir det perspektivlöst, ensidigt och föga lärorikt: Åtgärderna i stort och smått innebar tillsammans att regeringen direkt och indirekt avgjorde vad som fick sägas i svenska tidningar. Regeringen tog inför andra stater på sig ansvaret för vad som stod i tidningarna. Den fick pressen att medverka till sin egen stympning.
Enligt min uppfattning måste en diskussion om tryckfriheten under denna tid utgå från Sveriges synnerligen prekära läge. Den tyska krigsmakten hade enorma framgångar på de europeiska slagfälten. Tyskarna gick in i Danmark och Norge och fick efter vinterkrigets slut ett växande inflytande i Finland. Greppet om det isolerade Sverige skruvades åt.
Den svenska neutralitetspolitiken var sedan länge given. Sverige hade från början varit intensivt engagerat i Nationernas förbund och aktivt sökt bidra till den kollektiva säkerhet som denna organisation skulle möjliggöra. Men förbundet bröt samman. Det prövades (Abessinien) och föll ihop till följd av den politik stormakter som England och Frankrike kom att föra mot de aggressiva staterna. Läxan var grundlig. Den småstat som vill säkra sin existens och inte bara bli en bricka i de dominerande makternas spel hade att gå till reträtt och undvika ofrivilliga bindningar och blockeringar.

Eftergifter under nöd
Sverige förklarade sig alltså neutralt under kriget, men levde inte fullt ut upp till neutralitetens rättsliga förpliktelser. Sverige gjorde vissa eftergifter till Tyskland, samtidigt som man avvisade andra tyska krav. Sverige befann sig i nöd. Vad den svenska statsledningens politik ytterst siktade till var att bevara landets territoriella integritet och suveränitet. Detta övergripande mål var styrande. Frågan huruvida Sveriges läge var så allvarligt att eftergifterna till Tyskland var verkligt nödvändiga för att undgå en ockupation kan diskuteras. Det handlade inte bara om trycket från Tyskland utan även om aktivistiska kretsar, som framträdde under de finska krigen, och om kretsar inom det akademiska livet, militären, politiken och förvaltningen, som lutade mycket starkt mot den mäktiga grannen i söder. Nationella, politiskt ledande krafter var inte överens. Östen Undén, som dock inte bar det yttersta ansvaret, var motståndare till eftergifter, medan Per Albin ansåg det påtvingat att göra vissa medgivanden. Frågan har många dimensioner och är inte lätt att besvara. För den som hade att ta ansvaret för nationens existens i detta synnerligen svåra läge blir sentida moraliserande om att man ej tog ställning i den ”ideologiska kampen” och ställde sig på den ”goda” sidan lätt att bära.
Det är klart att eftergifterna var skadliga. Inte så att de utsatte Sverige för betydande fara i och för sig, utan mer genom att de så klart visade att Sveriges neutralitet var förhandlingsbar och att de rubbade folkets ideologiska värnkraft. Detta utesluter dock inte att eftergifterna kan ha varit nödvändiga. I svårbedömda lägen ingår det i en klok småstatspolitik att manövrera sig fram för att vinna tid utan att betala ett för högt pris.
Samlingsregeringen drev politiken med stor skicklighet, när den navigerade sig fram. Den hårda kritiken bidrog till att vidga regeringens svängrum gentemot tyskarna.
Under denna tid av krigsfara var nationens självständighet den helt centrala frågan. Utan nationellt oberoende saknas förutsättningar för demokrati. Politiken måste bestämmas utifrån denna utgångspunkt.
Hur skall man då i detta perspektiv se på samlingsregeringens tryckfrihetspolitik.
Funcke diskuterar egentligen inte frågan huruvida statsledningens tryckfrihetsfientliga linje kan ha varit nödvändig i ett läge där faran för krig var överhängande.
Rent sakligt menar jag att Funcke inte har rätt när han hävdar att regeringen bestämde allt vad som skulle skrivas i pressen. Det hela var mer komplicerat än så, det fanns naturligtvis betydande motsättningar i dessa frågor som påverkades av krigskonjunkturer och annat.
Funcke har rätt när han framhåller att regeringen – liksom när det gäller en rättsligt bestämd neutralitet – bröt mot den plattform man hade att utgå från. När det gäller tryckfriheten var den givna plattformen att denna rörde förhållandet mellan den svenska staten och dess medborgare och att Sverige gentemot Tyskland inte kunde ta ansvar för vad medborgarna med stöd av sin konstitutionella rätt publicerade. Liksom när det gäller neutraliteten manövrerade man sig i viss mån fram till en sorts förhandlad svensk tryckfrihet, där eftergifter gjordes. Trots starka påtryckningar, som löpande skärptes, var det en relativt lång process, som trappades upp och där trubbiga och ineffektiva maktmedel (åtal) kompletterades med mer effektiva vapen (beslag utan rättegång, transportförbud).
Det värdefulla var att denna process gav tid. Tryckfriheten klämdes åt men den upphävdes inte. Likriktningen var stark men inte total. Att värdera detta är inte likgiltigt. Sverige var ett av de få länder där man fortfarande kunde tala om en bestående tryckfrihet, om än under mycket hård press. Information kom fram till medborgarna.

Undéns gränsdragning
Begränsningarna i tryckfriheten var naturligtvis skadliga. De försvårade att information som hade kunnat bidra till att kitta samman och vidga den nationella delen av befolkningen och stärka dess försvarskraft mot fienden Tyskland och dess svenska quislingar och potentiella samarbetsmän spreds i landet.
Såsom Funcke framhåller var Östen Undén en principiell, konsekvent försvarare av tryckfriheten under krigsåren, även när Tyskland stod som starkast och vissa ledande politiker började tala visionärt om det nya Europa. I princip ville han inte ha några inskränkningar i tryckfriheten, då en förhandlad tryckfrihet skulle medföra att man befann sig på ett sluttande plan och folkets ideologiska värnkraft skulle riskera att eroderas i en strid, där visserligen staten men inte medborgarna hade anledning inta neutrala positioner.
Undén drog gränsen annorlunda än samlingsregeringens flertal. Han hade dock ingen invändning mot censur i krig. Han förklarade till och med i riksdagen i juni 1940 att ”det kan till och med bli nödvändigt under ett krig att införa en diktatur”. I fredstid räckte det med de straff som kunde utmätas enligt gällande lag och med det system för ”frivillig” kontroll som fanns. Censur i fredstid utgjorde ”en politisk nedrustning”, ”detsamma som att göra det egna folket mindre motståndskraftigt mot propaganda, ryktessmideri och andra obehöriga inflytelser utifrån”.
Hade Undén rätt? Han drog gränsen vid krig, då han ansåg ett undantagstillstånd vara rimligt. Utgångspunkten var nationens existens.
Men en sådan som Nils Herlitz antecknade i sin dagbok den 4 juli 1940: ”Själv frågar jag mig om inte möjligheten för oss att behålla något av vår egenart beror av någon sorts anknytning till Tyskland.” I sina memoarer påpekar han också hur utbredd denna uppfattning var.
Att samlingsregeringen manövrerade försiktigt var inte konstigt. Den manövrerade skickligt. Om den manövrerade rätt eller gick för långt i sin undfallenhet är en svår fråga.

TfFR 1-2/1997