John Laughland belyser historiskt den pågående hetsen mot nationalstaten. Han visar med otaliga citat att Kohls angrepp på nationalstaten är närmast identiska med vad de ledande nazisterna hävdade före och under andra världskriget.

Det skamliga ursprunget

John Laughland ger i sin nyligen utgivna bok ”The Tainted Source – the Undemocratic Origins of the European Idea”, Little, Brown and Company – den historiska bakgrunden till EU.
John Laughland är politiskt närmast thatcherist och har blivit känd genom sin skarpt kritiska bok om Mitterand, The Death of Politics.
Nu tar han sig an frågan om förhållandet mellan nationalstaten och den framväxande Europeiska Unionen.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

De ledande unionsförespråkarna i Tyskland med förbundskanslern Kohl i spetsen driver tesen att bevarandet av nationalstaten betyder krig. I ett uppmärksammat tal i Louvain i Belgien i februari 1996 hotade han dem som höll fast vid nationalstaten med att den europeiska integrationen var ”en fråga om krig och fred under nästa århundrade”.
Det är grunden till unionsanhängarnas tal om EU som ett ”fredsprojekt”. Det är alltså ingen underordnad fråga i den aktuella EU-debatten. EU som fredsprojekt är i själva verket huvudargumentet för federalisterna.
Laughland har i sin bok ställt sig uppgiften att historiskt belysa den pågående hetsen mot nationalstaten. Han visar med otaliga citat att Kohls angrepp på nationalstaten är närmast identiska med vad de ledande nazisterna hävdade före och under andra världskriget.
För att legitimera ett ”Mitteleuropa” under tysk ledning angrep de nazisistiska ideologerna och naziledningen själva idén om den suveräna nationalstaten.
Tyskland skulle enligt naziministern för jordbruk Walther Darré vara kärnan i ett Europa med koncentriska ringar.
Nazisterna ville ersätta nationalstaterna med ”regioner” där man kunde odla den etniska särarten. Nationalstaten grundad på folksuveränitet som den kom till uttryck i franska revolutionen var en ”anakronism”, vilket är precis samma synsätt som CDU/CSU förde fram i sin rapport Reflektioner om europeisk politik i september 1994 (se TfFR 3-4/94 red.).
Laughland påvisar att nazisterna förde vidare traditionen från Preussen.
Efter Wienkongressen sökte Preussen vinna hegemoni bakvägen via en ekonomisk enhet. Först ett ekonomiskt ”raum” sedan vidare med ett politiskt enande.
Medlet var den av Berlin påtvingade Zollverein från 1834 som omfattade 18 tyska stater. Dessa kom att med Preussen i spetsen bilda den ”hårda kärnan” i det som gradvis utvidgades till att bli det ovanifrån enade Tyskland.
Zollverein var första steget i det politiska enande som Preussen med vapenmakt slutförde 1866-71. Nästa steg var Tysklands plan av 1914. Ett av Tyskland dominerat ”Mitteleuropa” i form av ett utsträckt ekonomiskt rum omfattande Centraleuropa som den hårda kärnan, vilken leder nord-, syd- och västutkanterna.
Laughland jämför detta med Tysklands agerande i EU. För att driva integrationen vidare kräver Tyskland att en hård kärna, ” ein fester Kern”, bildas som utan att hindras av övriga medlemsstaters veto kan gå vidare mot en politisk union. Övriga stater skall sedan ställas inför fullbordat faktum och dras med i integrationen medan den fasta kärnan tar ytterligare steg mot politiskt enande.
I EU utgörs den hårda kärnan av Tyskland, Frankrike, Beneluxländerna och Österrike. Tyskland och Frankrike är vad CDU/CSUs förbundsdagsgrupp kallar ”kärnan av den hårda kärnan”.
Jämförelsen mellan EUs och Nazitysklands politik är också slående vad gäller att föra fram ”regioner” för att försvaga nationalstaterna. Ett aktuellt exempel är ”Schleswigregionen” som med rätta uppfattas av danskarna som ett försök att bryta ut en del av landet.
John Laugland visar med historiska exempel att Tyskland alltid varit starkast och fört en agressiv politik när det har allierade, medan nationell suveränitet alltid har blockerat Tysklands inflytande.
Tvärtemot att kapsla in och passivisera Tyskland kommer därför EU att ge Tyskland en dominerande ställning i Europa och med sin hårda kärna av allierade kunna driva sina egna stormaktsintressen.
Alternativet, som Laughland ser det, är ett Europa med självständiga nationalstater som kan balansera Tyskland. Det skulle vara ett fredsprojekt i verklig mening. 1997-05-24

TfFR 1-2/1997