Av svenskar under 1700-talet är det väl inte många som i dag är allmänt ihågkomna. Linné och Bellman kanske, men vem tänker på Anders Chydenius? Få förmodligen. Pentti Virrankoski, professor emeritus i Finlands historia vid Åbo universitet har emellertid gjort en omfattande studie över Chydenius, som också publicerats på svenska.

Ett äreminne över Chydenius

Några data om Chydenius: Han föddes i Sotkamo i Österbotten 1729 och växte upp där och i finska Lappland. Han dog i Gamlakarleby i Österbotten 1803. Hans far var präst, och han studerade vid både Åbo akademi och Uppsala universitet. Från 1753 och framåt upprätthöll han olika prästbefattningar i Österbotten; 1770 blev han kyrkoherde i Gamlakarleby. Som representant för prästeståndet deltog han i riksdagen 1765-66, då den första svenska tryckfrihetsförordningen tillkom och Sverige som första land i världen fick en särskild grundlag till skydd för tryckfriheten. Senare deltog han också i riksdagarna 1778-79 och 1792.

Av TOR BERGMAN

Chydenius publicerade sig flitigt. Här är några exempel på titlar:
Amerikanska Näfverbåtar (1753, gradualavhandling vid Åbo akademi under ledning av professor Pehr Kalm), Vederläggning Af de Skäl, Hvarmed man söker bestrida Öster- och Västerbotniska Städerne fri seglation (1765), Hvad kan vara orsaken, at sådan myckenhet Svenskt folk årligen flytter utur landet? (1765), Källan till Rikets Vanmagt (1765), Den Nationale vinsten (1765), Rikets Hjelp, Genom en Naturlig Finance-System (1766), Uplysningar vid den ändring Kgl. Maj:t täckts göra uti den Seglationsfrihet, Städerne i Österbotten blivit beviljad (1774), Huruvida Landthandel för et rike är nyttig eller skadelig (1777), Tankar om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt (1778) och Tankar om Koppympningen För Finlands Allmoge (1803).
Som titlarna visar var Chydenius intresserad av både naturvetenskaperna och samhället. Hans huvudintresse vid sidan av sitt yrke var nationalekonomin, men han engagerade sig också socialpolitiskt. I flera avseenden var han en man före sin tid, och på 1800-talet började man i det ryska storfurstendömet Finland jämföra honom med den moderna nationalekonomins skapare Adam Smith. Visserligen saknade Chydenius det helhetsgrepp över ämnet som Smith hade; någon ekonomisk utbildning hade han inte heller. Dessutom var skillnaden stor mellan den livaktiga företagsamhetens Glasgow, som Smiths studier utgick från, och det karga Österbotten. Ändå är det ett faktum att Chydenius delvis föregick Adam Smith i att formulera liberalismens ekonomiska principer.

Allmogeprästen
Pentti Virrankoski börjar med att teckna en bild av ödemarksbyn Nedervetil i Österbotten, där Chydenius inledde sin prästbana. Det är vinternatt och stilla. Inga ljus syns från de få grå husen, täckta av takved. Hans majestäts, Adolf Fredriks, undersåtar vilar i sina halmbäddar, insvepta i fårskinnsfällar.
Men från den lilla prästgårdens fönster syns en låga fladdra. Den förmår inte lysa upp vintermörkret, men inne i rummet är skenet tillräckligt för att den unge mannen vid skrivbordet skall kunna föra gåspennan över papperet.
Detta 1760-talets Sverige, till vilket ju också Finland hörde, hade efter det stora nordiska kriget nedsjunkit i oansenlighet. 75-80 % av Sverige-Finlands befolkning på 2,4 miljoner invånare levde av jorden, och även åtskilliga tjänstemän, präster och soldater fick en del av sin bärgning på det sättet. I Finland dominerade jordbruket ännu mer.
Bland allmogenäringar vid sidan av jordbruket var skogen viktigast. I Österbotten stod tjärbränningen i förgrunden och tjäran var en viktig exportvara för de österbottniska städerna.

Hattar och mössor
Politiskt var denna tid – den s.k. frihetstiden – en tid av partistrider. På 1730-talet leddes riket av den finske greven Arvid Horn, som beklädde posten som kanslipresident. Han var en fredspolitiker som önskade vänskapliga förbindelser med Ryssland. Men efterhand framträdde ett parti som vände sig mot Horn och förordade en annan politik: krigsväsendet borde stärkas och vid lägligt tillfälle borde man av Ryssland försöka återerövra så mycket som möjligt av de områden som 1721 gått förlorade. I detta syfte borde Sverige stödja sig på Frankrike, som också ville försvaga Rysslands ställning och därför var berett att bidra med subsidier till en antirysk svensk utrikespolitik. Anhängarna av denna svenska politik förhärligade det nyss förlorade stormaktsväldet och dess krigiska hjältedåd och de började kalla sig ”hattar” för att distansera sig från Horns parti som förklenande kallades ”nattmössor”.
Det lappländska Kuusamo, Finlands nordligaste pastorat där Chydenius tillbringade sina flesta uppväxtår, var ingen plats för ståndspersoner. Chydenius föräldrar umgicks nästan enbart med allmogen, svedjebrännare, fiskare och deras hustrur. Det är också ett känt faktum, skriver Pentti Virrankoski, att Chydenius själv starkt sympatiserade med allmogebefolkningen och dess fattigaste skikt och förhöll sig kylig, t.o.m. avvisande gentemot ståndspersoner.
Opposition för tryckfrihet
Hattarnas position som regeringsparti, som varat ända sedan 1738/39 års riksdag, undergrävdes i början av 1760-talet, framför allt genom det katastrofala pommerska kriget som regimen satt igång utan att iaktta regeringsformens krav på ständernas samtycke. Nu kom i stället tiden för mössorna eller de yngre mössorna som de kallas i historieböckerna och därmed är vi framme vid 1765/66 års riksdag och den radikale mösspolitikern Chydenius.
Tryckfriheten låg i luften redan vid riksdagsöppnandet. Tre memorial inlämnades till ständerna, därav ett undertecknat av en ledamot av prästeståndet, lektor Anders Kraftman från Borgå. Den som författat detta memorial var Chydenius. I den självbiografi som han 1780 insände till Göteborgs kungliga vetenskaps- och vitterhetssamhälle redogör han för bakgrunden till memorialet och hänvisar till Anders Nordencrantz' texter, som ”hade redan så öppnat mig ögonen, at jag ansåg [tryckfriheten] för ögnastenen i et fritt Rike”.
Huvudskälet för tryckfriheten var enligt Chydenius att ”annors kunna Ständer aldrig äga erforderlig kunskap, at stifta goda lagar”.
På vems ansvar skulle då tryckalster få publiceras? Chydenius granskade först censorsinstitutionen, som då sedan länge var i bruk. Med hänvisning till risken för godtycke avvisade han metoden att en censor skulle få bestämma. Därefter prövade han möjligheten att författaren själv skulle ansvara för sin text. Men han tog avstånd även från den tanken, huvudsakligen med argumentet att en sådan ordning skulle hindra publicering av skrifter anonymt eller under pseudonym. Också idén om flera censorer, en för varje ämnesområde, tillbakavisades. Även det kunde befaras leda till en censur, som ”blifver i stånd at trampa på et fint sätt medborgarnas rättigheter under magnaternas fötter”. Det bästa alternativet var enligt Chydenius att lägga ansvaret på boktryckaren. Han hänvisade till att dennes egenintresse snarast talade för en vidsträckt publicering än motsatsen. Och gav boktryckaren ut något som verkligen var lagstridigt, var det lätt att ådöma honom dryga böter, eftersom hans yrke förutsatte ett ansenligt kapital.
Chydenius tryckfrihetsmemorial är bevarat i två versioner, en utförligare och en i vilken texten kortats ned. Det är bara i den ursprungliga texten som det talas om medborgerliga rättigheter som magnater trampat på. Där uttryckte Chydenius också den revolutionära meningen att ständerna borde kontrolleras av folket.
Offentlighetskrav
För den fortsatta beredningen av tryckfrihetsfrågan tillsatte ständerna ett särskilt utskott, som Chydenius invaldes i. Det var i detta utskott som man började behandla frågan om officiella handlingars offentlighet. Utskottets mening var att alla beslut, förslag och tjänstebrev vid kollegierna och hovrätterna, för att inte tala om de lägre ämbetsverken, borde få publiceras fritt och att medborgarna, om de så önskade, borde få tillträde till arkiven för att kopiera handlingarna. Det var dessutom utskottets uppfattning, att myndigheternas företrädare under hot om avsked borde vara skyldiga att på begäran tillhandahålla dokumenten för publicering.
Också om utrikespolitiken skulle det vara tillåtet att skriva, och fördragen med utländska makter skulle vara offentliga, såvida de inte speciellt hemligförklarats.
När det gäller avskaffandet av den politiska censuren framgår av Virrankoskis bok, att Chydenius spelade en högst aktiv och framträdande roll. Det framgår också att hans uppgift inte var lätt. Med alla möjliga knep sökte kretsar inom adeln och prästerskapet som var motståndare till tryckfriheten åstadkomma att censuren behölls. De två övriga stånden, borgarna och bönderna, var dock bestämda i sitt motstånd mot fortsatt censur och till slut stod adeln helt isolerad.
Kungl. Maj:ts förordning den 2 december 1766 om skriv- och tryckfriheten blev över hela linjen en framgång för Chydenius. Sverige fick en tryckfrihet som var mer vidsträckt än någon annan dittills känd. Det dröjde inte länge förrän detta uppmärksammades utomlands. Exempelvis beundrade de franska fysiokraterna högt den svenska tryckfriheten.
På en punkt ändrade sig Chydenius under stridens gång. Han frångick uppfattningen att boktryckaren borde bära det straffrättsliga ansvaret. I den slutliga förordningen lades detta på boktryckaren enbart i fall då denne inte kunde påvisa upphovsmannen.
Men giltighetstiden för 1766 års TF blev kort. År 1771 blev Gustav III kung och i augusti 1772 genomförde han den statskupp som gjorde det möjligt för honom att tillvälla sig alltmer av statsmakten. Och tryckfrihet var inte något i Gustav III:s smak, även om han, slipad taktiker som han var, utåt gärna framställde sig som tryckfrihetsvän. Även detta visas övertygande av Pentti Virrankoski.

Gustaf III:s TF
Nå, Chydenius då? Hur ställde han sig till den nya TF som Gustav III beslutade om efter två års betänketid 1774?
I likhet med många andra beklagade inte Chydenius Gustav III:s statskupp och att frihetstidens styrelseskick därmed gick i graven. Hattarnas och mössornas partivälde var diskrediterat och sörjdes av få.
Men 1774 års TF var ett klart steg tillbaka. Kritik av styrelsen fick inte längre förekomma. Kränkning av kung och regering definierades medvetet vagt och stränga straff föreskrevs. Inte enbart upphovsmannen utan även förläggaren gjordes ansvarig för sådana brott. Ändringen tvingade boktryckarna till självcensur och det var att vänta att de, mindre politiskt bevandrade som de oftast var, skulle akta sig noga att publicera texter som var det minsta misshagliga.
Den nya förordningen innehöll även andra inskränkningar. Om utrikespolitiken blev det egentligen inte alls tillåtet att skriva och förläggarens skyldighet att meddela en anonym författares namn skärptes. Dessutom förbjöds publicering av riksrådsprotokoll och det blev möjligt att utsträcka förbudet till riksdagsprotokoll. En viktig förändring var slutligen att den nya förordningen var av sedvanligt administrativt slag; den kunde när som helst upphävas av kungen.
Vad tyckte då kyrkoherde Chydenius i Gamlakarleby om allt detta? Virrankoskis svar är att denne vid det här laget blivit så diplomatisk ”att man svårligen kan avgöra vad han i grunden tänkte”. Men man kan vara förvissad om, tillägger han, att Chydenius med sin sakkunskap var fullt medveten om den stora förändring som Gustav III:s förordning innebar.
Med åren fick oppositionen mot Gustav III vind i seglen och den avstod inte från att begagna den begränsade tryckfrihet som ännu fanns kvar. Då slog kungen till på nytt. År 1780 utfärdade han, trots motstånd från en majoritet av medlemmarna i riksrådet, ett tillägg till tryckfrihetsförordningen: boktryckaren blev ensam ansvarig för tryckfrihetsbrott bortsett från kränkningar av kungen eller regeringen, för vilka skribenten bar ett delansvar. Samtidigt skärptes straffen avsevärt. Tillägget var effektivt; boktryckarna blev i fortsättningen mycket försiktiga.

Tryckfrihetens förfall
År 1785 var det dags för nästa steg i tryckfrihetens likvidering. Boktryckarna gavs då ensamrätt att förlägga tidningar och tidskrifter och förutsättningen för detta var i varje enskilt fall att regeringens privilegium erhållits. Det var alltså i regeringsprivilegiet som det bestämdes vilket innehåll en tidning fick ha. Med det var tryckfrihetens saga all den gången.
Pentti Virrankoski hävdar att ingen enskild individ hade så stor förtjänst i tryckfrihetens genomförande som Chydenius och tillägger att 1780 års tillägg måste ha väckt de djupaste misstankar hos honom. Tydde inte detta på att kungen var en svuren fiende till fri politisk debatt och strävade efter kunglig despoti? Svaret tycks tyvärr vara att vi inte har någon exakt kunskap om Chydenius reaktion.
Men just på grund av Chydenius roll för tryckfrihetens genomförande känns det så typiskt för dagsaktuell svensk politisk korrekthet att upptäcka, att Nationalencyklopedin, Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av statens kulturråd (band 4 s. 138, 1990) helt förtiger denna Chydenius viktigaste insats.
Gustav III:s politik var inte bara reaktionär. Den hade också liberala inslag. I dessa avseenden stöddes den av Chydenius. Men stödet gavs inte utan förbehåll. Kännetecknande för en god regent var enligt Chydenius att han slog vakt om tryckfriheten, värnade om freden, bemödade sig om en sparsam hovhållning, en orubblig rättssäkerhet och medborgerlig frihet. Chydenius uppställde sina villkor på ett hövligt sätt genom att som en självklarhet utgå från att Gustav III avsåg att uppfylla dem, något som alltså snart visade sig icke vara fallet.

Näringspolitikern Chydenius
Någon makthavare på riksplanet blev egentligen aldrig Chydenius, åtminstone inte om vi bortser från tryckfrihetsriksdagen 1765/66.
Som nämnts spelade exporten av tjära en stor roll för de österbottniska städerna. För vissa storköpmän i Stockholm var detta en nagel i ögat. De ville öka Stockholms inflytande över den österbottniska utrikeshandeln. När det stod klart att det fanns stöd för den linjen även vid hovet, engagerade sig Chydenius för det egna landskapet. Det var därför han 1774 skrev Uplysningar vid den ändring Kgl. Maj:t täckts göra uti den Seglationsfrihet, Städerne i Österbotten blifvit beviljad. Den insatsen kröntes också med framgång.
Några år senare författade Chydenius Tankar om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt.
Bakgrunden var bristen på arbetskraft vid godsen och även i gruvor och andra industrier efter det stora nordiska kriget, som tagit många av de arbetsföra männen. Problemen förvärrades under 1730-talet genom de goda skördarna dessa år. De gjorde att böndernas vuxna barn föredrog att stanna hemma på gården framför att ta tjänst som legohjon hos främmande bönder eller godsägare.
Den merkantilistiska motåtgärden mot detta blev stränga regleringar. Med hjälp av 1739 års legohjonsstadga sökte staten sätta stopp för att bönderna behöll vuxna barn boende hos sig. Likaså sökte den med maximibelopp hålla nere drängarnas och pigornas löner. Under mössornas tid vid makten i slutet av frihetstiden, blåste dock frihetligare vindar, och 1772 utarbetade ett ständerutskott ett förslag till ny legohjonsstadga, som innebar att full avtalsfrihet skulle råda mellan legohjonet och hans herre. Detta förslag genomfördes dock aldrig på grund av Gustav III:s statskupp.
Fem år senare blev frågan åter mycket inflammerad, sedan en majoritet av bönder i Gävleborgs län uttalat sig för ett återupplivande av 1739 års nästan bortglömda och mycket stränga legohjonsstadga. Gävleborgsbönderna ville också införa en ordning enligt vilken legohjonen skulle utlottas mellan behövande bönder.
Chydenius upprördes starkt när han hörde talas om detta. Han motsatte sig bestämt en ordning med fasta löner för legohjonen och att dessa skulle utlottas till bönderna. Var och en hade rätt till en viss samhällelig frihet, menade han, och tillade att regeringsformen garanterade egendomen för varje undersåte, som inte gjorde sig skyldig till brott. Och eftersom lantarbetarna var fattiga, måste deras arbetsinsats betraktas som den egendom som regeringsformen i deras fall garanterade. Det var John Lockes idé om att arbetet utgör arbetarens egendom, som Chydenius här gjorde till sin.
Tankar som dessa väckte inte allmän förtjusning. Vi kan sluta oss till det av en spirituellt ironisk dikt i tidningen Stockholms Posten 1779, förmodligen skriven av Anna Maria Lenngren:

Kaffebordet ren serveradt,
skvallertimmen inne är,
där bör nu bli delibreradt
åt vad kant visiten bär.
Du kan några äpplen skala,
när din mor och mormor tala
om sitt hushålls bryderi,
med hvad uselt folk de dragas,
hör Chydenius bör anklagas
som tycks stifta myteri.

Chydenius rättspatos och vilja till en fredlig utrikespolitik fick honom också att uppmärksamma en sådan från dåtida svensk synvinkel perifer fråga som hur invånarna i kolonierna behandlades. När han i ett arbete från år 1799 om det finska lantbrukets upphjälpande bevisar hur brottsligt ”det tyranniska herraväldet” är, hänvisar han först till ”De Ängelska och Hålländska besittningarna uti Batavien”, varmed han torde ha avsett hela Sydostasien. Chydenius antog att förtrycket av urinvånarna lett till både minskad folkmängd och minskad produktion. Ett annat exempel hämtade han från Amerika:
”Man kan ei utan at fälla tårar betrachta Spanska besittningarna uti Mexico, där man får se det aldra härligaste land til stor del vara förstört genom uppenbart våld, och aristocratiska författningar. Menniskligheten blöder då man ser Hedningar under sina egna Förstar tillväxa i folkmängd och rikedomar men förstöras under ett herrevälde, som bär namn af Iesu dyrbara lära.”
Med tanke på åsikter som dessa – och hans insatser för tryckfriheten – känns det mycket naturligt att få slå ett slag för Chydenius. I Pentti Virrankoskis bok får han också den värdiga behandling han förtjänar.
Men även om Virrankoski sätter stort värde på Chydenius hemfaller han inte åt okritiskt lovprisande. På ett intressant sätt problematiserar han också olika frågor. Var det t.ex. så säkert att det var bra att förespråka avtalsfrihet i relationen mellan legohjonet och hans herre? Ja, det var nog bra, men verkligheten var mångbottnad och den frågan liksom andra rymmer komplikationer. Det är inte minst dessa nyanser som gör det givande att ta del av detta intressanta skede av Sveriges och Finlands gemensamma historia, skildrat från det finska perspektivet.
Pentti Virrankoski: Anders Chydenius, Demokratisk politiker i upplysningens tid, översatt till svenska av Jan-Ivar Lindén och Joachim Mickwitz, Söderström & Co. 1995.

TfFR 1-2/1997

Se vidare nr TfFR 3-4/81 med Hilding Eeks artikel ”1766 års TF, dess tillkomst och betydelse i utvecklingen” och TfFR nr 3-4/82 om bl a Gustav III:s angrepp på TF.