Hanteringen av fördragsändringar inom unionen – grundlagsstiftande med andra ord – illustrerar hur Europeiska unionen omintetgör Sveriges nationella oberoende, svenska fri- och rättigheter och möjligheterna till traditionellt folkstyre

Besluten i unionsstaten

Många är vi som misstänkt att följden av deltagandet i det europeiska projektet blir att besluten rörande vårt lands öde kommer att fattas utan att svenska medborgare får del i vad som planeras.
Inget har väl bekräftat dessa farhågor tydligare än Amsterdamtoppmötet. Själva mötet omgavs av skandalartade massanhållanden av demonstranter enligt undantagslagar. Sista vardagen innan de nya fördragstexterna skulle börja antas, fanns de föreslagna texterna inte ens tillgängliga på svenska. Det dröjde till efter kontorstid den dagen innan UD lämnade ut en svensk version av vad som föreslagits av det holländska ordförandeskapet och då bara till den som uppgav sig representera pressen. Det är den engelska versionen av detta utkast som Martin Howe analyserar för brittiskt vidkommande i detta tidskriftsnummers första artikel.
Det som angår Storbritannien angår i minst lika hög utsträckning Sverige, men det som nog oroar svenskarna mest är vad som gäller makten över tryckfriheten. Den svenska regeringen har inte, efter vad som är känt, reserverat sig mot något vid toppmötet.
Allt som Holland föreslog gick dock inte igenom, som att formellt göra EU till en enda juridisk person.
Det som toppmötet till äventyrs har enats om är vad som här kallas Amsterdamfördraget. Det återstår ännu att underteckna av medlemsländerna och i en märklig bestämmelse sägs att lagtexten skall redigeras efter mötet.
Amsterdamfördragets innebörd för rättsläget är, för en jurist, sanslöst oklart. Dock innebär det nya förändringar i integrerande riktning. Något annat saknades det utrymme för enligt tidigare gällande fördrag.
Att fördragstexten hemlighölls av UD fram till toppmötet i Amsterdam är en sak för sig, men smusslet i offentligheten med vad medlemsländerna egentligen förväntas underteckna pågår alltjämt, och är, bör man erinra sig, fördragsenlig sekretess i lagstiftningsarbete. Något av innehållet kan man dock skönja:
Av fördragsutkastets artikel 191a (RomF) kan man se vad unionsstaten betraktar som "öppenhet" i statens affärer: man får ta del av det EU-eliten anser att man kan få ta del av.
Artiklarna J.8 och J.13 (MaastrF) gör det ännu svårare att stå neutral vid eventuella korstågsföretag eller krig. Svensk trupp står redan till förfogande i stormaktsspelet på Balkan.
Artiklarna F, Fa och L (MaastrF) syftar till att ge den unionstrogna EG-domstolen den högsta domsrätten över "mänskliga rättigheter". Hur detta kan drabba svensk tryckfrihet är oklart, mot bakgrund av att tryckfrihetsförordningen, inbegripet offentlighetsprincipen, redan ligger under EG-domstolens domsrätt i och med unionsanslutningen – inom ramen för Romfördraget. Olika uppfattningar om fördragets verkningar i denna del vill vi återge i nästa nummer.
Unionsstatens beslut fattas utan folket, med följden att UD blir ett osjälvständigt utskott till den starkaste unionsmakten – Tyskland. Därför bör man läsa EU:s fördragsutkast med största misstänksamhet – om man lyckats få tag i det.

Erik Göthe

TfFR nr 1-2/1997