Inom loppet av två vårveckor lade tre statliga utredningar fram reformförslag om yttrande- och informationsfriheten. De föreslagna reformerna är alla nödvändiga, sägs det, varför vi bör tänka gott om dem.

Att tänka väl om det Nödvändiga

Lantluften är hälsosam, sa stockholmaren, låg full på en dynghög. (ur Fredrik Ström: Svenska ordstäv)
Denna stockholmarens förmåga – att tänka gott om en motbjudande verklighet – är avundsvärd. Den ingår i kompetensprofilen hos varje man eller kvinna som vill klättra i vår tids maktapparater.
Det är svårt att tänka sig ur obehagliga realiteter, men det kan lyckas. För 20 år sedan anträdde jag min första vandring genom Sareks nationalpark. Det var tidig september. Vi var fem kamrater som hade körts över Siitojaure med båt. På stranden justerade vi packningarna. Det föll ett iskallt, strilande regn och vi frös som hundar efter båtturen. I den stunden enades vi om att fortsättningsvis inte använda uttryck som ”Det är kallt!” utan istället säga ”Det är friskt!”.

Av ANDERS R OLSSON

Det blev en oerhört lyckad vandring. Möjligen berodde det mera på naturens skönhet och bra utrustning, men jag vill gärna tro att min tankedisciplin bidrog.
Förmågan att önsketänka och önskeformulera står förstås särskilt högt i kurs inom politik och samhällsdebatt. Vi ska tänka gott om sådant som OS, EMU och IT. Viktigast är att vi tänker väl om allt det Nödvändiga som sker.
Inom loppet av två vårveckor lade tre statliga utredningar fram reformförslag om yttrande- och informationsfriheten. Här har Sverige en gammal och faktiskt världsberömd tradition med 1766 års tryckfrihetsförordning, TF, som grund.
De föreslagna reformerna är alla nödvändiga, sägs det, varför vi bör tänka gott om dem. Visserligen undanröjer de en del medborgerliga rättigheter som vi länge hyllat, men vi kan trösta oss med att, som SAF påpekade inför folkomröstningen, det är roligare att säga Ja.
För att tänka rätt om dessa tre utredningar måste vi tänka olika varje gång. De förhåller sig nämligen på tre olika sätt till den svenska traditionen.

Lagförslag om barnporren
Först kom barnporrutredningen (SOU 1997:29). Den föreslår motvilligt (tvivlet ekar mellan raderna) att vi ska bryta traditionen genom att för första gången straffbelägga själva innehavet av information.
Att barnporren är dubbelt vidrig inser alla: dels skildrar den övergrepp på barn, dels finns det några som känner lust vid åsynen. Enighet råder om att både framställning och spridning av sådan porr ska vara hårt straffbelagd.
När debatten om innehavskriminalisering blossade upp, såg det också ut som om man stod inför en ovanligt plågsam intresseavvägning.
Nyhetsrapporterna talade för några år sedan om beslag av flera tusen barnporrfilmer (på video) vardera i Huddinge, Norrköping och Helsingborg. Om det produceras sådan film för en marknad sker alltså sexuella övergrepp, grova brott, för ”konsumenters” räkning. Genom att kriminalisera ägandet av sådan videofilm kanske åtminstone några konsumenter skulle bli avskräckta, efterfrågan skulle då minska och därmed de för produktionen nödvändiga övergreppen?

Innehavsförbud mot censurförbud
Nackdelen med reformen skulle vara att man knäckte TF:s censurförbud. Hos den medborgare som inte gjort något brottsligt har man hittills inte kunnat beslagta information, inte ens om den ansetts avgörande för rikets säkerhet. Sådana beslag skulle innebära en möjlighet för staten att hindra spridning av yttranden & information, d v s en möjlighet till förhandscensur. Vi har i Sverige under lång tid principfast hållit på censurförbudet.
Barnporrutredningen började med att kolla fakta. Det visade sig att nyhetsrapporterna ljugit. De omskrivna beslagen hade mest bestått av vanlig hårdporr, d v s vuxnas övningar ur gynekologperspektiv. Sammanlagt har polisen under 16 år funnit ca 1 000 barnporrfilmer.

Barnporrmarknaden fanns inte
En närmare analys av dessa visade att de rymde ett litet basmaterial som klippts samman i olika variationer. Utöver gamla super-8-filmer från 70-talet – när barnporr bisarrt nog var tillåtet – fanns 43 ”situationer” på videofilm. En ”situation” kan rymma flera övergrepp, men inblandade vuxna/barn är desamma. 43 situationer på 16 år – från hela världen. Mängden, innehållet och den tekniska kvaliteten på materialet visar att det inte handlat om någon ”produktion” för en ”marknad”.
Säkert finns tillräckligt många män med pedofil läggning för att utgöra underlag för en barnporrmarknad. Att den ändå inte uppstår beror på att t o m pedofiler aktar sig för att begå övergrepp på film – som sedan kopieras/sprids. Så fort en filmkopia når utanför kretsen av hängivna pedofiler åker ju gärningsmannen fast. Av de 43 situationerna har två identifierats som svenska. I båda fallen har männen dömts för övergreppen.
Det argument för att knäcka TF:s princip om censurförbud som tidigare anförts höll alltså inte. Det spelar nu ingen roll. Tillräckligt många politiker hade redan innan barnporrutredningen påbörjat sitt arbete lovat rösta för ett innehavsförbud. Det hade blivit ”politiskt omöjligt” att föreslå något annat.
Om innehavsförbud nu är motiverat för barnporr är det rimligen motiverat i en lång rad andra fall, t ex av hänsyn till rikets säkerhet. Innehavsförbud har blivit en lämplighetsfråga.
Nu gäller det att tänka rätt, d v s väl, om statsledningen.
Visserligen visar all historisk erfarenhet att denna ledning förr eller senare kommer att utnyttja luckor i yttrandefrihetsskyddet för egna syften, men kanske, kan vi tänka, är dagens makthavare bättre än gårdagens? Har inte dagens makthavare gått kurser i etik? Lever de inte – tack vare IT, journalister och kommunikationskonsulter – närmare folket?

Två andra lagförslag
Därpå kom Mediekommitténs betänkande (SOU 1997:49). Den ställer sig bakom TF:s ideal och föreslår att grundlagsskyddet för yttranden ska utsträckas så långt det går även i nya medier. Det ska t ex bli möjligt att, med grundlagsskydd, sprida information på Internet.
Utredningen kräver alltså att vi åter ställer oss på TF:s grund, d v s hyser en stark skepsis mot överheten. Det gäller nu att inte tänka på båda utredningarna samtidigt. Då blir det ohanterligt.
Till sist kom Datalagskommittén, DLK (SOU 1997:39). Den tycks inte ens medveten om att det finns en svensk yttrandefrihetstradition.
Med hänvisning till ett EU-direktiv om skydd för persondata föreslås ett generellt förbud mot all ”hantering” av uppgifter om individer. Starka samhällsintressen – bl a myndigheter, företag och journalister – får via särskilda undantagsregler tillstånd att hantera personuppgifter ungefär som hittills. Medborgarna får det inte.
DLK vill således, för att nämna några exempel:
– Förbjuda Amnesty Internationals verksamhet i Sverige. Amnesty samlar/sprider namn på politiska fångar och tortyroffer, liksom namn på regeringsansvariga i de länder där övergreppen sker. Visserligen får Amnesty föra register över sina medlemmar, men de stackare som ruttnar i Tchads, Perus eller Kinas fängelsehålor kan inte ansöka om medlemsskap – och chefsbödlarna i respektive länders regeringar vill inte. Då ska de också slippa Amnesty.
– Förbjuda privatspanares sökande efter Olof Palmes mördare. De gör ju egna förundersökningar, späckade med namn.
– Förbjuda politiska åsiktsmotståndare att vid sidan av tidningar, radio och TV sprida information om varandra. Vänstern får inte sprida uppgifter om Carl Bildt, moderaterna inte om Gudrun Schyman. Människor som arbetar mot antisemitism får inte sprida uppgifter om Ahmed Rami, naturskyddsvänner inte om miljöbovar, etc, etc.
Vår tryckfrihetsförordning utgår sedan 1766 från att den informationsbehandling är tillåten som inte uttryckligen är förbjuden. Förbjuden kan den bli vid uppenbar risk för skada – t ex genom att enskildas integritet blir kränkt. En frihetsprincip, kan man säga.
EU-direktivet utgår, vad gäller uppgifter om människor, från motsatsen. All informationsbehandling är förbjuden som inte uttryckligen är tillåten. En förbudsprincip.
Att tänka gott om ett sådant lagförslag är nog för de flesta medborgare en övermäktig uppgift. Endast personer i karriären, som alltså lever på att tänka rätt, klarar sådant.
Och en full stockholmare, kanske.

TfFR 1-2/1997

Anders R Olsson är journalist och författare