I en analys daterad 23 maj 1997 beskriver den för TfFR:s läsare bekante engelske advokaten Martin Howe de fördragsändringar som då nyss lagts fram av det holländska ordförandeskapet inför regeringskonferensen i Amsterdam. Enligt slutomdömena om konferensen är vissa delar av utkastet inte genomförda (jfr lagbilagan). Säkert besked om detta kan fås hösten 1997.

Från Maastricht till Amsterdam

Amsterdamfördraget – även kallat Maastricht II – är kanske över oss inom kort. Detta fördrag kan få avgörande betydelse för Storbritanniens framtid som oberoende nation. De dolda men betydelsefulla processer som lett fram till detta har undgått allmänna opinionen, i Storbritannien på grund av parlamentsvalet. De förtjänar nu att bli centrum för uppmärksamheten.

Av MARTIN HOWE QC

Den process som lett fram till Amsterdam inleddes med Maastrichtfördraget. Fördraget var helt uttalat bara en anhalt på en längre väg. I själva fördraget bestämdes att det skulle bli ett Maastricht II: Enligt bestämmelsen i artikel N.2 skulle en regeringskonferens sammanträda under 1996 för att revidera Maastrichtfördraget i enlighet med de målsättningar som anges i Maastrichtfördragets artiklar A och B. Det har aldrig funnits någon möjlighet att det nya fördraget skulle underlåta att ange ytterligare steg för integration och maktcentralisering på bekostnad av de europeiska nationernas oberoende. I artikel B i Maastrichtfördraget är i förväg bestämt hur regeringskonferensen i stora drag skulle gestalta sig. I denna artikel sägs att den Europeiska unionen skall ”fullt ut upprätthålla gemenskapens regelverk och bygga ut det” och att den nya omarbetningen av fördraget har en roll att spela i denna process.
Efter ett års diskussion på lågvarv mellan diplomaterna offentliggjorde den holländska regeringen, för närvarande innehavare av ordförandeskapet i EU, symboliskt sin omarbetade text med förändringar av Maastrichtfördraget. Detta skedde fredagen den 16 maj 1997. Regeringens förhoppning är att dessa ändringar skall antas i Amsterdam och bli ett nytt författningsfördrag för Europa: Amsterdamfördraget.
Den politiska debatten i Storbritannien ligger långt vid sidan av det verkliga skeendet i Europa. Målsättningen att behålla Europa som ett ”Europa av nationer” delas uppenbarligen av såväl labourpartiet som de konservativa. Bägge partier motsätter sig skapandet av en europeisk superstat.

EU som en stat
Enligt internationell rätt gäller ett antal krav för erkännande av en stats existens. Det är värt att begrunda hur många av dessa krav som redan tillgodoses av Europeiska unionen och hur många fler som skulle tillgodoses om Maastricht II antas i Amsterdam. Den Europeiska unionen har ett rättssystem som till sin verkan är federalt, gemenskapsrätten, som utsträcks till medlemsstaternas rättssystem och har företräde framför den nationella lagstiftningen. Den har ett medborgarskap i Europeiska unionen. Unionen har en klart definierad yttre gräns, med fri rörlighet för medborgarna inom denna gräns.
Europeiska unionen har ett verkställande organ (kommissionen), en lagstiftande församling (ministerrådet i samverkan med Europaparlamentet), och ett domstolssystem med EG-domstolen som högsta domstol och en lägre första instansrätt. Unionen har en gemensam ekonomisk politik, med rättsligt bindande riktlinjer för vilken makroekonomisk politik som skall föras av medlemsstaterna och för deras budgetunderskott. Det är sannolikt att den snart kommer att ha egen valuta, använd av de flesta eller rentav alla medlemsstater, administrerad av en enda centralbank för Europa.
Texten till Maastricht II skulle tillföra en rad nya kännetecken. Europeiska unionen skulle formellt bli en juridisk person så att den skulle kunna sluta fördrag i eget namn. All passkontroll vid de brittiska kanalhamnarna och vid andra ”inre” gränser skulle fullständigt avskaffas. Europeiska unionen skulle kontrollera medlemsstaternas invandring från omvärlden och deras asylpolitik. Kontrollen över medlemsstaternas rättssystem i civil- och brottmål skulle öka och ”Europol” skulle få en operationell roll. Medlemsstaterna skulle också åläggas att föra en gemensam försvarspolitik.
Europeiska unionen har redan många av de viktigaste kännetecken som enligt internationell rätt gäller för en stat. Unionen måste betraktas som att den håller på att förvandlas till vad som enligt internationell rätt är en stat i fullständig mening, även om den inte nått detta stadium. Med Amsterdamfördraget skulle den ta ett jättelikt kliv vidare på den vägen.

Storbritanniens val
Labourregeringen har tillträtt sitt uppdrag i naiv förväntan att den i gengäld för visad god vilja och samarbete gentemot Europa skall belönas med eftergifter. Den riskerar att behöva gå samma långa och bittra väg som John Major gått på sin långa reträtt från ”Europas hjärta”. Den har börjat med att göra en stor eftergift i riktning av en europeisk integrering genom att fullt ut godta det Sociala kapitlet. Därmed har regeringen försett den brittiska industrin med samma konkurrensnackdelar som våra europeiska konkurrenter.
Robin Cook1 och Tony Blair måste ha hoppats att de skulle få lite god vilja i gengäld, särskilt ifråga om sitt starkt uttalade krav på brittiskt undantag från avskaffandet av gränskontrollen mellan medlemsstaterna. Det holländska svaret på detta krav var texten till Maastricht II. Där finns undantag för Storbritannien endast från bundenhet till Schengenavtalet. Texten innehåller inget undantag för Storbritannien från avskaffande av gränskontroller eller så kallade anknytande åtgärder, som innebär att den yttre gränskontrollen och invandringspolitiken ställs under EUs kontroll. Tvärtom innehåller den en fullmaktsbestämmelse som skulle kräva att Storbritannien avskaffar gränskontrollen inom fem år.
Fördragstexten till Maastricht II utgör ett kraftigt slag i ansiktet mot den nya labourregeringen från Europas sida. Den visar det fåfänga i dess naiva förhoppning att nå resultat för Storbritanniens nationella intressen genom att göra eftergifter till den europeiska integrationen. Eftergiften inkasseras och inget av substans erbjuds i gengäld. Om labourpartiet så allvarligt som det säger vill bevara Storbritannien som oberoende nation, kommer det att behöva strida för brittiska intresen. Man uppnår ingenting med att stryka medhårs.

Gränskontrollen
Sedan länge har ett av den suveräna och självstyrande nationens kännetecken varit, att den kan kontrollera utlänningars tillträde till sitt territorium. Allmänt sett har detta betytt en rätt att kontrollera både hur länge en utlänning får vistas i landet och motivet för vistelsen (exempelvis om denna är tillfällig eller avser bosättning för längre tid och om den gäller turism, studier eller att söka anställning).
Utkastet till nytt EU-fördrag utgör i realiteten – med nyspråket om att ett ”område för frihet, säkerhet och rättvisa” skall åstadkommas – ett frontalangrepp mot nationalstatens ställning på detta område. Hittills har uppmärksamheten främst varit inriktad på att EU-staterna berövas rätten att kontrollera resandeströmmen vid de ”inre” gränserna mellan medlemsstaterna. Men förändringen har betydligt större konsekvenser. Eftersom det skulle bli helt fritt att passera de ”inre” gränserna, skulle följden bli att EU berövar medlemsstaterna både rätten att kontrollera de ”yttre” gränserna och att ha en egen invandringspolitik. Inför utsikten att brottslingar i ett gränslöst Europa skulle kunna färdas helt fritt, föreslås dessutom åtgärder på europeisk nivå som kraftigt inkräktar på medlemsstaternas polisväsen samt på deras lagstiftning och rättstillämpning på straffrättens område. Dessa s k ”anknytande åtgärder” representerar en långt mer ingripande inskränkning av en suverän nations funktioner än enbart att Storbritannien förlorar rätten att kontrollera hamnarna vid Engelska kanalen. Det så kallade området för ”frihet, säkerhet och rättvisa” avses bli infört genom att Europeiska gemenskapen ges befogenhet att ge medlemsstaterna direktiv för kontroll av yttre gränser, asylfrågor och invandringspolitik2, civilrättsligt samarbete3 samt polisiärt och straffrättsligt samarbete4. Avsikten är, med några få begränsade undantag5, att åtgärder inom alla dessa områden efter tre år skall kunna beslutas med kvalificerad majoritet. Om Storbritannien ansluter sig till det nya fördraget, avsäger sig därmed landet möjligheten att senare kunna motverka påbud om detta slags åtgärder, riktade mot det egna landet.

Europeiskt FBI
Det föreslås att ”tillnärmning, där så är nödvändigt, skall ske av straffrättsliga regler”6 och att ”förenligheten av medlemsstaternas civilprocessuella regler skall främjas”7. Detta öppnar dörren för att Storbritanniens speciella sedvanerättsliga förfaranden successivt nedbryts till förmån för ”harmonisering” med kontinentala rättsliga förfaranden, som allmänt sett är betydligt mindre stränga när det gäller hur fakta får läggas fram inför domstol och på straffrättens område ger den enskilde sämre säkerhetsgarantier.
”Europol” skulle enligt förslaget börja bli ett slags europeiskt FBI med befogenhet att på liknande sätt som det amerikanska FBI i dess inledningsskede medverka i ”gemensamma gruppers operativa verksamhet ... i en understödjande funktion”8.
Parallellt med befogenheten att genom majoritetsbeslut driva igenom s k anknytande åtgärder, ges enligt artikel B i fördragsutkastet EU:s ministerråd rätt att inom fem år besluta om åtgärder ”med syftet att säkerställa att det vid passage av inre gränser inte sker någon som helst kontroll av personer, de må vara unionsmedborgare eller medborgare i tredje land”9.
Det görs inget undantag för Storbritannien från något av dessa arrangemang. Det enda område, där det holländska ordförandeskapet verkar ha tagit hänsyn till Robin Cooks begäran om undantag för Storbritannien, gäller tillämpningen för alla medlemsstater av Schengenavtalet och de med stöd av detta antagna reglerna och förfarandena (”Schengenavtalets regelverk”10). Eftersom Storbritannien för närvarande inte i något avseende är bundet av Schengenavtalet, innebär detta ingen som helst eftergift i sak. I stället för att godta Robin Cooks begäran om undantag, har det holländska ordförandeskapet presenterat en text som skulle tvinga Storbritannien att inom fem år ge upp sin rätt att företa gränskontroller.
Ett villkor för att släppa in nya medlemmar i Europeiska unionen skulle bli att de godtar ”Schengenavtalets regelverk”11. Det innebär att EU inte kan utvidgas österut utan att nya stater klargör att de har vilja och förmåga att ingå i en gemensam gränskontrollzon, och att de västeuropeiska staterna inte är beredda att godta dem som nya medlemsstater under någon annan premiss än denna.
Det står klart att det holländska ordförandeskapet i stället för att göra eftergifter som en åtgärd av god vilja inför Labours nya ”konstruktiva” hållning till Europa, helt enkelt har givit Robin Cook ett slag i ansiktet. Maastricht II-texten inkluderar Labours eftergift att avtalet om socialpolitik införlivas med Romfördragets huvudtext, men detta har inte föranlett minsta motprestation av substans.
Om den brittiska regeringen menar vad den säger om att slå vakt om Storbritanniens hållning i den här delen, är den enda meningsfulla linjen vid de fortsatta förhandlingarna att kräva undantag från hela avsnittet om det s k området för ”frihet, säkerhet och rättvisa”. Storbritannien bör tillåtas att behålla sina ”inre” gränskontroller (dvs. yttre kontroller av hamnarna längs Engelska kanalen), och som en följd härav saknas det anledning att godta att Europa alls skall reglera den brittiska politiken i fråga om yttre gränskontroller och invandring. Om regeringen överger kravet på fullständigt undantag i det här avseendet skulle det innebära att Labour övergav sina löften från valrörelsen, vilket vore fullkomligt förödande för regeringens trovärdighet.

Enhetsakten ursprunget
Problemet när det gäller frågan om Storbritanniens rätt att behålla sina gränskontroller återgår på artikel 7a i Romfördraget, en bestämmelse som tillkom genom Europeiska enhetsakten12 (och som ursprungligen och förvirrande nog betecknades som 8a men därefter gavs ny beteckning):
”Gemenskapen skall besluta om åtgärder i syfte att gradvis upprätta den inre marknaden under tiden fram till och med den 31 decemeber 1992 ... Den inre marknaden skall omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag.” (Kursiverat här.)
Huvudsyftet med Europeiska enhetsakten var att göra om den ”gemensamma marknaden” till den ”inre marknaden”. På den inre marknaden skulle formaliteterna med tullkontroller vid gränserna inte längre få finnas kvar. På motsvarande sätt syftade artikel 7a ytligt sett till att avskaffa kontroll av invandringen vid gränserna mellan EU:s medlemsstater.
När Europeiska enhetsakten förhandlades fram var man vid det brittiska utrikesministeriet medveten om att det fanns en risk att artikel 7a (då artikel 8a) kunde tolkas på det nyss beskrivna sättet. På grund av detta framförhandlade den brittiska regeringen (i februari 1986) följande ”förklaring” till Europeiska enhetsakten:
”Ingenting i dessa bestämmelser inverkar på medlemsstaternas rätt att vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga för att kontrollera invandringen från tredje land och för att bekämpa terrorism, brottslighet, handel med droger och otillåten handel med konst och antikviteter.”
Om denna förklaring var avsedd att ge Storbritannien en rätt att behålla gränskontrollerna över resande från andra EU-stater, har den i vart fall två brister: sin ställning som ”förklaring” och sitt innehåll. En förklaring ingår inte i fördraget och den har inte samma rättsliga status som ett sådant. Och förklaringen innehåller ingen uttrycklig hänvisning alls till gränskontroller. För att förhindra olaglig invandring skulle medlemsstaterna kunna vidta andra åtgärder än sådana som har med gränskontroller att göra (t.ex. inre kontroller av boende och anställda) och det är tänkbart att förklaringen endast avser åtgärder av detta slag.

Tolkning av Romfördraget art. 7a
Slutligen gäller att artikel 7a kan komma att bli uttolkad av EG-domstolen, om den nu inte måste lämna företräde för fördragsändringar beslutade i Amsterdam. En överväldigande samstämmighet i uppfattning bland jurister (inräknat den uppfattning bland tjänstemän som läcktes till Sunday Times den 19 februari 1995), är att EG-domstolen kan väntas tolka artikel 7a så att ”inre” gränskontroller avskaffas. Alla andra medlemsstater och EU-kommissionen anser att den inre marknaden åtminstone på längre sikt innefattar avskaffande av gränskontroller mellan medlemsstaterna.

Fortsatt kontroll av inre gräns?
Det kan förhålla sig så att artikel 7a inte är ”direkt tillämplig”, dvs. inte (eller åtminstone inte ännu) kan läggas till grund för processer i medlemsstaternas domstolar mot det egna landets regering. Artikeln ger emellertid upphov till internationella förpliktelser och synpunkter på artikelns direkta tillämplighet hänför sig bara till valet av tidpunkt för dess slutliga genomdrivande. Det är viktigt att den brittiska regeringen i Amsterdam förhandlar fram ett uttryckligt och klart undantag för Storbritannien från ett avskaffande av ”inre” gränskontroller liksom ett undantag från de s.k. anknytande åtgärderna. Huruvida detta kan åstadkommas eller inte kommer att bli prövostenen för om Labours nya hållning till de europeiska förhandlingarna skall avsätta några egentliga resultat.

Mänskliga rättigheter
Vem kan motsätta sig mänskliga rättigheter? Vem kan vara mot principen om att Europeiska unionen och dess institutioner skall skydda dessa rättigheter? Vilka invändningar kan det därför finnas mot att fördragsbestämmelser utarbetas i det uttalade syftet att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna?
Problemet är emellertid att samtidigt som var och en kan ansluta sig till själva grundhållningen om skydd för de mänskliga rättigheterna, finns det nästan obegränsat utrymme för meningsskiljaktigheter om vad detta bör betyda i praktiska enskildheter. Historien visar att kontroll av tolkningen och tillämpningen av grundlagar som utger sig för att skydda individuella rättigheter utnyttjats som ett effektivt medel att centralisera lagstiftningsmakt. Efter det amerikanska inbördeskriget tvingade fjortonde tillägget till USA:s konstitution varje delstat att avstå från att ”beröva någon person under delstatens domsrätt lika skydd enligt lagen”.
Likaskyddstillägget visade sig bli det enskilda mest verkningsfulla instrumentet för USA:s högsta domstol i dess strävan att genomdriva sin tolkning av individuella rättigheter, medan domstolens verksamhet tidigare i allt väsentligt begränsats till att övervaka den federala regeringen och lagstiftningsmakten på federal nivå. På så sätt underkastades delstaternas straffrättsliga system en detaljerad kontroll från de federala domstolarnas sida utifrån grundsatsen att ”korrekt rättegång” skulle säkerställas. Fjortonde tillägget utgjorde ett medvetet vägval för att befästa USAs karaktär av sant federal stat, något som effektivt fastställts genom utgången av den blodiga konflikt som det amerikanska inbördeskriget utgjorde. Det skulle i sanning vara märkligt om en regering, som förkunnat att den vill ansluta sig till ett Europa bestående av nationer, skulle slå in på en väg som denna.
Fördragsutkastet innehåller ett tillägg till artikel F13 i Maastrichtfördraget, enligt vilket kravet på att unionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater degraderas från första till tredje punkt. Som ny första punkt föreslås i stället en välklingande sats om att unionen ”bygger på principerna om frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, vilka hävdas av medlemsstaterna”. Den sistnämnda satsen är den knorr som i sinom tid kommer att kunna utnyttjas för att hävda att inte bara Europeiska unionens institutioner utan även medlemsstaterna i all sin verksamhet skall iaktta dessa principer, eller rättare sagt, att medlemsstaterna måste följa vad Europeiska unionens organ väljer att intolka i principerna.
Utöver detta föreslås att artikel F.2 i Maastrichtfördraget14 om att unionen skall respektera grundläggande rättigheter såsom de garanteras i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och såsom följer av ”medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner”, skall lyftas in under EG-domstolens domsrätt.15

Stor förändring
En konsekvens av en sådan förändring skulle bli att inte bara de europeiska institutionerna utan också medlemsstaterna själva inom hela det stora och ständigt växande området för gemenskapsrätt underställdes en kraftigt utvidgad makt hos EG-domstolen att inskränka vad medlemsstaterna själva beslutat om och att åsidosätta lagar som de antagit utifrån sin egen inställning om vad skyddet för mänskliga rättigheter kräver. Det bör noteras att den vaga hänvisningen till ”medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner” betyder att EG-domstolen, då den utvidgar sin praxis och domsrätt, inte ens skulle tvingas precisera sig i förhållande till Europakonventionens mycket allmänt hållna bestämmelser.
Men utöver att man gör det möjligt att domstolsvägen genomdriva artikel F.2 i Maastrichtfördraget, föreslås ytterligare ett förfarande som utges för att vara ett skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta utkast till ny artikel Fa i Maastrichtfördraget16 kan dock närmast beskrivas som en ”lynchmobbsbestämmelse”. Artikeln skulle tillåta att en majoritet om fyra femtedelar av medlemsstaterna riktar anklagelser mot en annan stat samt, utan att denna stat kunde rösta däremot, upphäver statens rösträtt i rådet efter att de funnit att den brutit mot principerna i artikel F.1. Uttryckligen skulle gälla att detta förfarande inte får bli föremål för domstolsprövning.
Problemet med denna nya artikel är bara att den har så obestämda ordalag att den skulle kunna utnyttjas som vapen i vilken som helst framtida politisk tvist, i vilken Storbritannien (eller någon annan medlemsstat) använde sin vetorätt för att stoppa en åtgärd som en majoritet önskar driva igenom. Som förevändning för ett sådant ingripande skulle kunna tjäna exempelvis åsiktsskillnader angående principen om jämställdhet mellan könen i arbetslivet, med åtföljande påståenden om brott mot de vagt formulerade principerna i artikel F.1. Majoriteten skulle kunna upphäva rösträtten för den ”försumliga” staten utan att denna hade någon möjlighet att överklaga till EG-domstolen, och de beslut som den ”försumliga” staten stoppat skulle, sedan denna berövats sin rösträtt, kunna drivas igenom utan hinder av att staten fortfarande var företrädd i rådet.
Att en suverän stat skulle medverka till att bli frånhänd sina fördragsenliga rättigheter på grunder som de nu nämnda, kan inte förenas med att staten fortsättningsvis kan betecknas som en suverän och oberoende nation. Tvärtom skulle staten då sjunka ned till att bli en provins eller ett underordnat område i en större stat och dess fortsatta rättigheter skulle bero, inte på dess ställning av hög fördragsslutande part till ett internationellt fördrag, utan av vad resten av aktörerna i den europeiska superstaten i fortsättningen finner för gott.

Sysselsättning och sociala frågor
Fördragsutkastet innehåller ett nytt sysselsättningskapitel som går ut på att samordna sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna. Detta skulle göra det möjligt att med ”riktlinjer”, beslutade med kvalificerad majoritet, styra medlemsstaternas sysselsättningspolitik.17 Den praktiska följden av detta skulle bli att nationalstaternas rättigheter inskränktes mer än vad som blir följden av det s.k. sociala protokollet.
Som man kunde vänta innebär Amsterdamförslaget att det s.k. sociala protokollet (egentligen 'Avtalet om socialpolitik' träffat i Maastricht 1992 mellan alla medlemsstater utom Storbritannien) skall inflyta som helhet i Romfördraget. Allmänt sett möjliggör detta att medlemsstaterna åläggs förpliktelser genom beslut med kvalificerad majoritet; vissa undantag finns dock om att det i särskilda frågor krävs enhälliga beslut.18
Problemet med Avtalet om socialpolitik är inte hur detta faktiskt ser ut idag utan de beslut som kan fattas framöver med stöd av detta, oavsett om det sker med kvalificerad majoritet eller enhälligt. Under 18 år av konservativt styre blev det brittiska parlamentets frihet att bestämma en sysselsättningspolitik enligt väljarkårens demokratiska mandat allvarligt inskränkt på grund av en serie ”sociala” direktiv19 från EG som Labourregeringen gav klartecken för i slutet av 1970-talet. Tillämpningsområdet för dessa direktiv utvidgades i efterhand genom EG-domstolens tolkningar. Om det med den nuvarande Labourregeringens stöd skulle fattas nya långtgående EU-beslut på detta område och den brittiska väljarkåren i framtiden åter skulle rösta fram en konservativ parlamentsmajoritet, skulle EU-åtgärderna utgöra en ny allvarlig inskränkning av parlamentets rätt att tillmötesgå ett demokratiskt mandat från det brittiska folket.

Utökad rösträtt med majoritetsbeslut
Fördragsutkastet kommer på ett antal punkter att försvaga de nationella regeringarnas roll i gemenskapens lagstiftningsverksamhet. För det första avses Europaparlamentets makt öka genom att det nuvarande ”samarbetsförfarandet” på flertalet områden ersätts av ”medbeslutandeförfarandet”. Det senare innebär att Europaparlamentet kan blockera lagstiftningsåtgärder och genomdriva ändringar i framlagda förslag som ministerrådet inte kan säga nej till.
För det andra kommer enligt förslaget "medbeslutandeförfarandet”, som innebär att ministerrådet tar ställning med kvalificerad majoritet, att ersätta kravet på enhälliga beslut inom flera områden och även göras tillämpligt i fråga om flera nya fördragskompetenser.20
Viktiga exempel på fördragsbestämmelser som i dag förutsätter enhälliga beslut (och som således gör det möjligt att lägga in veto) men som tänks bli avskaffade gäller åtgärder för att tillåta europeiska medborgare att fritt röra sig och bosätta sig inom andra medlemsstater enligt artikel 8a.2 i Romfördraget. Det föreslås också (som en valmöjlighet inom parantes) att den kvalificerade majoritetsröstningen skall utvidgas till s.k. ramåtgärder inom området för polis- och rättsligt samarbete.21 Därtill kommer att åtgärder av detta slag avses kunna falla under EG-domstolens prövning.22

Subsidiariteten
Ordet ”subsidiaritet” kommer nu åter i rampljuset. Ett protokoll föreslås bli fogat till Romfördraget som ytterligare definierar begreppet subsidiaritet, introducerat genom artikel 3b, som Maastrichtmötet införde i Romfördraget. Olyckligtvis innebär protokollsutkastet snarast en försvagning av den marginella effekt som fördragsbestämmelsen om subsidiaritet annars kunde ha haft. Protokollet kräver att tillämpningen av principen ”skall respektera ... fullständigt upprätthållande av ’gemenskapens regelverk’ ...; den skall inte inskränka gemenskapsrättens företräde”.23 Subsidiariteten ”drar inte i tvivelsmål de befogenheter som Europeiska gemenskapen tilldelats genom fördraget”.24

Utrikes- och försvarspolitik
Med Amsterdamtexten föreslås en rad ändringar när det gäller grunderna för EU:s gemensamma utrikespolitik som skulle undergräva och effektivt rasera denna politiks s.k. mellanstatliga karaktär, något som vid Maastrichtmötet högljutt hävdades vara en brittisk förhandlingsframgång. En ändring som har stor symbolisk betydelse och även viktiga praktiska konsekvenser är att Europeiska unionen förses med rättspersonlighet enligt internationell rätt liksom enligt medlemsstaternas nationella rätt.25 Europeiska unionen avses dessutom ersätta och efterträda Europeiska gemenskapen. På utrikespolitikens område skulle detta betyda att EU kan ingå fördrag i eget namn på samma sätt som EG i dag kan göra på handelspolitikens område. Att Europeiska unionen utrustas med rättspersonlighet är naturligtvis ett viktigt steg på vägen mot att den tilldelas alla de nödvändiga egenskaper som krävs för erkännande som stat enligt folkrätten.
Kommissionen avses komma att spela en större roll.26 Ett nytt förfarande för antagande av ”gemensamma strategier” planeras.27Den skall innebära att fler genomförandebeslut kan fattas med kvalificerad majoritet i stället för under krav på enhällighet.28
På försvarsområdet går Amsterdamtexten in för en ”gradvis integration” av Västeuropeiska unionen i EU.29 Texten hänvisar också till ”den stegvisa framväxten av en gemensam försvarspolitik”.30

Martin Howe är advokat i London.
TfFR 1-2/1997

NOTER
1. Utrikesministern i den nya brittiska regeringen.
2. Utkastet till artikel A i den nya avdelningen i tredje delen av Romfördraget.
3. Utkastet till artikel A c) i Romfördraget.
4. Utkastet till artikel A e) i Romfördraget.
5. Önskemålet att mellan medlemsstaterna åstadkomma ”balans” i fråga om flyktingmottagning, artikel C.2 b) i Romfördraget, och bosättningsrätt för medborgare i tredje land, artikel C.4 i Romfördraget.
6. Utkastet till artikel K.1, tredje strecksatsen, i Maastrichtfördraget.
7. Utkastet till ny artikel E c) i Romfördraget.
8. Utkastet till ny artikel K.2 a) i Maastrichtfördraget.
9. Utkastet till ny artikel B.1.
10. Förslag till protokoll om ”Schengenavtalets regelverk”, artikel C.
11. Utkast till deklaration om ”Schengenavtalets regelverk”.
12. Beslutad 1986.
13. Se lagtextbilagan.
14. Se lagtextbilagan.
15. Detta sker genom en ändring av artikel L i Maastrichtfördraget som tar bort det nuvarande uteslutandet av artikel F från domstolens jurisdiktion.
16. Se lagtextbilagan.
17. Utkastet till artikel 4.2.
18. Avtalet om socialpolitik, artikel 3.
19. Om likabehandling, om jämställdhet i fråga om social trygghet och om skydd för anställdas förvärvade rättigheter vid företagsöverlåtelser.
20. Listan på nya och existerande fördragsbestämmelser på vilka artikel 189b (medbeslutandeförfarandet) är tillämplig.
21. Utkastet till artikel K.6 2 i Maastrichtfördraget.
22. Utkastet till artikel K.7 1 i Maastrichtfördraget.
23. Protokollsutkastet om subsidiaritet, artikel 1.
24. Samma aktstycke, artikel 2.
25. Föreslagen ny artikel A i Maastrichtfördraget, se lagtextbilagan.
26. Utkastet till ändrad artikel J.4 4 i Maastrichtfördraget.
27. Utkastet till ny artikel J.3 1 i Maastrichtfördraget.
28. Utkastet till artikel J.13 2.
29. Utkastet till ändrad artikel J.7 2 i Maastrichtfördraget.
30. Utkastet till artikel J.7.4 i Maastrichtfördraget.

Amsterdamfördraget är ännu inte undertecknat. Några av de artiklar som Martin Howe hänvisar till i föregående granskning är, enligt vad som framkommit i pressen, aktuella för undertecknande, andra inte. I det följande återges ett antal artiklar som presenterats som ett resultat av Amsterdammötet och lämnats ut av UD efter Amsterdammötet. Nya artiklar eller ny lydelse av existerande artiklar markeras med kursiv text.

Lagtextbilaga

1. Ur Amsterdamtoppmötets utkast till ändringar i Maastrichtfördraget


Artikel A, andra stycket
Detta fördrag markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt.

Artikel F
1. Unionen bygger på principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka är gemensamma för medlemsstaterna.
2. Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
3. Unionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater. (Tidigare p. 1)
4. Unionen skall se till att den har de medel som den behöver för att nå sina mål och genomföra sin politik.

Artikel Fa
1. Rådet, som skall sammanträda på stats- och regeringschefsnivå, får på förslag av en tredjedel av medlemsstaterna eller av kommissionen och efter Europaparlamentets samtycke, enhälligt slå fast att en medlemsstat begår allvarliga och upprepade brott mot de principer som nämns i artikel F.1, efter att ha uppmanat den berörda medlemsstatens regering att inkomma med synpunkter.
2. När detta har fastslagits får rådet, som skall fatta beslut med kvalificerad majoritet, besluta att tillfälligt dra in vissa av de rättigheter som följer av tillämpningen av detta fördrag inbegripet rösträtten i rådet för företrädaren för den medlemsstatens regering. Rådet skall därvid ta hänsyn till de eventuella följderna av ett sådant tillfälligt indragande för fysiska och juridiska personers rättigheter och skyldigheter.
Den berörda medlemsstatens skyldigheter enligt detta fördrag skall dock fortsätta att vara bindande för medlemsstaten.
3. Rådet får med kvalificerad majoritet senare besluta om att ändra eller återkalla åtgärder som vidtagits enligt punkt 2 som ett svar på förändringar i den situation som ledde till att åtgärderna infördes.
4. Vid tillämpningen av denna artikel skall rådet fatta beslut utan att beakta rösten från den berörda medlemsstatens företrädare. Att personligen närvarande eller företrädda medlemmar avstår från att rösta hindrar inte att sådana beslut som avses i punkt 1 antas. En kvalificerad majoritet skall anses vara samma andel av de berörda rådsmedlemmarnas röster som i artikel 148.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Bestämmelserna i denna punkt skall också tillämpas om en rösträtt tillfälligt inte får utövas i enlighet med punkt 2.
5. Vid tillämpningen av denna artikel skall Europaparlamentet fatta beslut med två tredjedelar av de avgivna rösterna, vilka skall utgöra en majoritet av dess ledamöter.

Avdelning V – Bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

Artikel J.8 (f n J.5)
1. Ordförandeskapet skall företräda unionen i frågor inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
2. Ordförandeskapet skall ansvara för att gemensamma åtgärder genomförs; ordförandeskapet skall därför i princip uttrycka unionens ståndpunkt inom internationella orgfanisationer och på internationella konferenser.
3. Ordförandeskapet skall biträdas av rådets generalsekreterare*), som skall fungera som hög representant när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Generalsekreteraren, den höge företrädaren för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, skall understödjas av rådets biträdande generalsekreterare, som nämns i artikel 151 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och som skall ansvara för verksamheten vid generalsekretariatet.
4. Kommissionen skall i full omfattning medverka i de uppgifter som avses i punkterna 1 och 2. ordförandeskapet skall vid behov bitröädas i dessa uppgifter av den medlemsstat som står närmast i tur att utöva ordförandeskapet.
5. Rådet får när det anser nödvändigt utse en särskild företrädare med mandat för särskilda politiska frågor.
*) Enligt gällande lydelse skall ordförandeskapet "vid behov biträdas av den medlemsstat som senast har utövat ordförandeskapet och av den med lemsstat som står närmast i tur att utöva detta".

Artikel J.13
1. Beslut enligt denna avdelning skall fattas enhälligt av rådet. Att personligen närvarande eller företrädda medlemmar avstår från att rösta hindrar inte att sådana beslut fattas.
En medlemsstat som avstår från att rösta får motivera sitt avstående genom att avge en formell förklaring enligt detta stycke. Om så sker skall medlemsstaten inte vara skyldig att tillämpa beslutet men den skall godta att beslutet är bindande för unionen. Den berörda medlemsstaten skall i en anda av ömsesidig solidaritet avhålla sig från varje handling som troligen kan strida mot eller hindra en åtgärd som unionen vidtar på grundval av beslutet, och de andra medlemsstaterna skall respektera dess ställningstagande. Om de rådsmedlemmar som på detta sätt motiverar sitt avstående motsvarar mer än en tredjedel av rösterna, vägda i enlighet med artikel 148.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall beslutet inte fattas.
2. Rådet skall med undantag från bestämmelserna i punkt 1 fatta beslut med kvalificerad majoritet om att
– besluta om gemensamma åtgärder, anta gemensamma ståndpunkter eller fatta beslut på grundval av en gemensam strategi,
– anta beslut om genomförande av en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt.
Om en rådsmedlem förklarar att den av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik avser att motsätta sig antagandet av ett beslut som skall fattas med kvalificerad majoritet, skall omröstning inte ske. Rådet får med kvalificerad majoritet begära att frågan hänskjuts till Europeiska rådet för enhälligt beslut.
Rådsmedlemmarnas röster skall vägas i enlighet med artikel 148.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Rådets beslut skall fattas med minst 62 röster från minst tio medlemmar.
Denna punkt skall inte tillämpas på beslut som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser.
3. I procedurfrågor skall rådets beslut fattas med en majoritet av medlemmarna.


Avdelning VI – Bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor

Artikel K
Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor skall regleras av följande bestämmelser.
Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

Artikel K.1
Utan att det påverkar Europeiska gemenskapens befogenheter skall unionens mål vara att se till att medborgarna erbjuds en hög skyddsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att gemensamma åtgärder utarbetas bland medlemsstaterna för polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt genom att rasism och främlingsfientlighett förebyggs och bekämpas.
Detta mål skall uppnås genom förebyggande och bekämpning av brottslighet, vare sig den är organiserad eller ej, särskilt terrorism, människohandel och brott mot barn, olaglig narkotikahandel och olaglig vapenhandel, korruption och bedrägeri, genom
– närmare samarbete mellan polismyndigheter, tullmyndigheter och andra behöriga myndigheter i medlemsstaterna, både direkt och genom Europol, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna K.2 och K.4,
– närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter och andra behöriga myndigheter i medlemsstaterma i enlighet med bestämmelserna i artiklarna K.3.a K.3.d och K.4,
– tillnärmning, när så är nödvändigt, av straffrättsliga regler i medlemsstaterna, i enlighet med bestämmelserna i artikel K.3.e.

Artikel K.2
1. De gemensamma åtgärder som rör polissamarbete skall omfatta
a) operativt samarbete mellan de behöriga myndigheterna, inbegripet polisen, tullen och andra specialiserade brottsbekämpande organ i medlemsstaterna för att förebygga, upptäcka och undersöka brott,
b) insamling, lagring, bearbetning, analys och utbyte av relevant information, inbegripet information hos brottsbekämpande organ om misstänkta ekonomiska transaktioner, i synnerhet genom Europol, med förbehåll för tillämpliga bestämmelser om skydd av personuppgifter,
c) samarbete och gemensamma initiativ inom utbildning, utbyte av sambandsmän, utstationering, användning av utrustning och kriminalteknisk forskning,
d) gemensam utvärdering av särskilda undersökningstekniker när det gäller upptäckt av grov organiserad brottslighet.
2. Rådet skall främja samarbete genom Europeiska polisbyrån (Europol) och särskilt inom fem år från dagen för detta fördrags ikraftträdande
a) göra det möjligt för Europol att underlätta och stödja förberedande av samt uppmuntra till samordning och genomförande av särskilda undersökningsåtgärder från medlemsstaternas behöriga myndigheters sida, inklusive operativa åtgärder av gemensamma grupper med företrädare för Europol i en stödjande funktion,
b) besluta om åtgärder som tillåter Europol att anmoda medlemsstaternas behöriga myndigheter att genomföra och samordna sina undersökningar i särskilda fall och att utveckla sakkunskap som kan ställas till medlemsstaternas förfogande för att hjälpa dem vid undersökning av fall av internationell brottslighet,
c) främja sambandssystem mellan tjänstemän från åklagarmyndigheterna och från kriminalpolisen med särskild inriktning på att bekämpa organiserad brottslighet i nära samarbete med Europol,
d) upprätta ett nätverk för forskning, dokumentation och stastistik om gränsöverskridande brottslighet.

Artikel K.3
De gemensamma åtgärder som rör straffrättsligt samarbete skall omfatta
a) underlättande och påskyndande av samarbete mellan behöriga ministerier och rättsliga eller likvärdiga myndigheter i medlemsstaterna när det gäller [strykning] rättsliga förfaranden och verkställighet av beslut,
b) underlättande av utlämning mellan medlemsstaterna,
c) säkerställande av överensstämmelse mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna, när så är nödvändigt för att förbättra samarbetet,
d) förebyggande av behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna,
e) gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler när det gäller vad som skall anses vara utmärkande drag för brott och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och narkotikahandel.

Artikel K.4
Rådet skall fastställa de villkor och begränsningar enligt vilka de behöriga myndigheter som avses i artiklarna K.2 och K.3 kan verka på en annan medlemsstats territorium i samverkan och enligt överenskommelse med den statens myndigheter.

Artikel K.5 (f n K.2.2)
Denna avdelning skall inte påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.
Artikel K.6 (f n K.3)
1. På de områden som avses i denna avdelning skall medlemsstaterna informera och samråda med varandra inom rådet i syfte att samordna sitt handlande. För detta ändamål skall de upprätta ett samarbete mellan de behöriga avdelningarna i sina förvaltningar.
2. Rådet skall i lämplig form och ordning enligt denna avdelning vidta åtgärder och främja samarbete som tjänar unionens mål. För detta ändamål får rådet genom enhälligt beslut på initiativ av en medlemsstat eller kommissionen
a) anta gemensamma ståndpunkter som fastställer unionens inställning i en vissa fråga,
b) anta rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och förordningar; rambeslut skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att välja form och metoder; de skall inte ha direkt effekt,
c) anta beslut som överensstämmer med målen i denna avdelning, med undantag av tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Dessa beslut skall vara bindande och skall inte ha direkt verkan; rådet skall med kvalificerad majoritet besluta om de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra dessa beslut på unionsnivå,
d) upprätta konventioner som det skall rekommendera medlemsstaterna att anta i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser; medlemsstaterna skall påbörja tillämpliga förfaranden inom den tid som rådet fastställer.
Om inte annat anges skall konventionerna, så snart de har antagits av minst hälften av medlemsstaterna, träda i kraft för dessa medlemsstater. Åtgärder för att genomföra konventionerna skall beslutas inom rådet med en majoritet av två tredjedelar av de höga fördragsslutande parterna.
3. När rådet skall besluta med kvalificerad majoritet skall medlemmarnas röster vägas enligt artikel 148.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och det skall för rådets beslut krävas minst sextiotvå röster från minst tio medlemmar.
4. I procedurfrågor skall rådet fatta beslut med en majoritet av medlemmarna.

Artikel K.7
1. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att meddela förhandsavgörande om giltighet och tolkning av rambeslut och andra beslut, om tolkning av de konventioner som upprättas enligt denna avdelning om giltighet och tolkning om genomförandeåtgärderna för dessa.
2. En medlemsstat skall genom förklaring som avgivits när detta fördrag undertecknades eller när som helst därefter kunna godta domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden enligt punkt 1.
3. Om en medlemsstat har avgivit en förklaring enligt punkt 2 får
a) en domstol i den medlemsstaten, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende vid den domstolen om giltigheten och tolkningen av rättsakter som avses i punkt 1, om den domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, eller
b) en domstol i den staten begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande i en fråga i ett ärende vid den domstolen om giltigheten och tolkningen av rättsakter som avses i punkt 1, om den domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.
4. Varje medlemsstat, vare sig den har avgivit en förklaring enligt punkt 2 eller inte, skall ha rätt att till domstolen inkomma med en inlaga eller skriftliga synpunkter i ärenden som uppkommer enligt punkt 3.
5. Domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av operationer av polis eller andra brottsbekämpande organ i en medlemsstat samt inte heller utövandet av medlemsstaternas skyldigheter att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.
6. Domstolen skall vara behörig att pröva lagligheten av rambeslut och andra beslut i samband med att talan väcks av en medlemsstat eller kommissionen rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av detta fördrag eller av någon rättsregel som gäller för dess tillämpning eller rörande maktmissbruk. Talan som avses i denna punkt skall väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes.
7. Domstolen skall vara behörig att avgöra alla tvister mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av de rättsakter som har antagits enligt artikel K.6.2 vilka rådet inte lyckas avgöra inom sex månader efter det att den har hänskjutits till rådet av en av dess medlemmar. Dessutom skall domstolen vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konventioner upprättade enligt artikel K.6.2 d.

Artikel K.8 (f n K.4)
1. En samordningskommitté som består av högre tjänstemän skall inrättas. Utöver sin samordningsfunktion skall kommittén ha till uppgift att
– avge yttranden till rådet, antingen på rådets begäran eller på eget initiativ,
– utan att det påverkar tillämpningen av artikel 151 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, bidra till att förbereda rådets överläggningar inom de områden som avses i artikel K.1.
2. Kommissionen skall fullt ut delta i arbetet inom de områden som avses i denna avdelning.

Artikel K.9 (f n K.5)
Medemsstaterna skall inom internationella organisationer och på internationella konferenser företräda de gemensamma ståndpunkter som har antagits enligt bestämmelserna i denna avdelning.
Bestämmelserna i artiklarna J.8 och J.9 skall där så är tillämpligt gälla i frågor som ligger under denna avdelning.

Artikel K.10
De avtal som avses i artikel J.14 får gälla frågor under denna avdelning.

Artikel K.11 (f n K.6)
1. Rådet skall höra Europaparlamentet innan det beslutar om en sådan åtgärd som avses i artikel K.6.2 b K.6.2 d. Europaparlamentet skall avge sitt yttrande inom en tidsfrist som rådet får fastställa och som inte får vara kortare än tre månader. Om ett yttrande inte har avgivits inom denna tid får rådet själv fatta beslut.
2. Rådets ordförandeskap och kommissionen skall regelbundet underrätta Europaparlamentet om överläggningar på de områden som omfattas av denna avdelning.
3. Europaparlamentet får ställa frågor eller lämna rekommendationer till rådet. Europaparlamentet skall varje år hålla en debatt om de framsteg som har gjorts inom de områden som avses i denna avdelning.

Artikel K.12 (f n K.7)
1. Medlemsstater som har för avsikt att upprätta ett närmare samarbete med varandra kan tillåtas, enligt artiklarna [1] och [2], att använda de institutioner, förfaranden och mekanismer som fastställs i fördragen, förutsatt att det föreslagna samarbetet
a) respekterar Europeiska gemenskapens befogenheter och de mål som uppställs i denna avdelning,
b) syftar till att göra det möjligt för unionen att snabbare utvecklas till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
2. Tillstånd som avses i punkt 1 skall meddelas av rådet, som skall besluta med kvalificerad majoritet på begäran av berörda medlemsstater och efter det att kommissionen har uppmanats att avge sitt yttrande; begäran skall också överlämnas till Europaparlamentet.
Om en rådsmedlem förklarar att den av viktiga och angivna nationella skäl avser att motsätta sig att ett tillstånd meddelas med kvalificerad majoritet, skall omröstning inte äga rum. Rådet får med kvalificerad majoritet besluta att frågan skall hänskjutas till Europeiska rådet för enhälligt beslut.
Rådsmedlemmarnas röster skall vägas i enlighet med artikel 148.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Rådets beslut skall fattas med minst 62 röster från minst 10 medlemsstater.
3. Varje medlemsstat som önskar delta i ett samarbete enligt denna artikel skall anmäla sin avsikt till rådet och kommissionen, som inom tre månader efter att anmälan mottagits skall avge ett yttrande till rådet, eventuellt åtföljt av en rekommendation om särskilda arrangemang som den bedömer vara nödvändiga för att den medlemsstaten skall kunna delta i samarbetet i fråga. Rådet skall inom fyra månader efter anmälan besluta om begäran och om eventuella särskilda arrangemang som det anser vara nödvändiga. Beslutet skall anses vara fattat, om inte rådet med kvalificerad majoritet beslutar om vilandeförklaring; i så fall skall rådet motivera sitt beslut och fastställa en tidsfrist för en omprövning av beslutet. Vid tillämpningen av denna punkt skall rådet besluta enligt villkoren i artikel (2) i FEU.
4. Bestämmelserna i artiklarna K.1 K.13 skall tillämpas på det närmare samarbete som avses i denna artikel, utom när annat föreskrivs i denna artikel och i artiklarna (...) och (...).
De bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som gäller befogenheterna för Europeiska gemenskapernas domstol och utövandet av dessa befogenheter skall tillämpas på punkterna 1 3.
5. Denna artikel skall inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i protokollet om införlivande av Schengenavtalets regelverk inom unionens ramar.

Artikel K.13 (f n K.8)
1. Artiklarna 137, 138, 138e, 139 142, 146 147, 148.3, 150 153, 157 163, 191a och 217 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall tillämpas på bestämmelserna om de områden som anges i denna avdelning.
2. Institutionernas förvaltningsutgifter till följd av bestämmelserna om de områden som avses i denna avdelning skall belasta Europeiska gemenskapernas budget.
3. Driftsutgifterna för att genomföra de nämnda bestämmelserna skall också belasta Europeiska gemenskapernas budget, såvida inte rådet enhälligt fattar ett annat beslut. Om utgifterna inte skall belasta Europeiska gemenskapernas budget skall de belasta medlemsstaterna i enlighet med BNI-fördelningsnyckeln, såvida inte rådet enhälligt fattar ett annat beslut.
4. Det budgetförfarande som fastställs i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall tillämpas på de utgifter som skall belasta Europeiska gemenskapernas budget.

Artikel K.14 (f n K.9)
Rådet får på initiativ av kommissionen eller en medlemsstat och efter att ha hört Europaparlamentet enhälligt besluta att åtgärder inom de områden som avses i artikel K.1 skall falla under avdelning ... i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och samtidigt fastställa vilka omröstningsregler som skall gälla. Det skall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser.

Artikel L
Bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen om Europeiska gemenskapernas domstols kompetens och om utövandet av denna kompetens, skall endast tillämpas på följande bestämmelser i det här fördraget:
a) Bestämmelserna om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att upprätta Europeiska gemenskapen, Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.
b) Bestämmelser i avdelning VI enligt de villkor som anges i artiklarna K.7 och K.12.
c) Artikel F.2 i fråga om institutionernas handlande i den mån som domstolen har behörighet enligt de fördrag som upprättar Europeiska gemenskaperna och enligt detta fördrag.
d) Artiklarna L S.

2. Amsterdamtoppmötets utkast till ändringar i Romfördraget

Ny avdelning – Fri rörlighet för personer, asyl och invandring

Artikel A
För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall rådet besluta om
a) åtgärder som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för personer i enlighet med artikel 7a, inom en period av fem år efter det att detta fördrag har trätt i kraft, i samband med direkt relaterade stödåtgärder för kontroller vid yttre gränser samt asyl och invandring i enlighet med bestämmelserna i artikel B.2 och B.3, C.1 och C.2a och åtgärder för att förebygga och bekämpa brottslighet i enlighet med bestämmelserna i artikel K.3.e i Fördraget om Europeiska unionen,
b) andra åtgärder inom området asyl, invandring och skydd av rättigheter för medborgare i tredje land, i enlighet med bestämmelserna i artikel C,
c) åtgärder som rör civilrättsligt samarbete, i enlighet med artikel E,
d) lämpliga åtgärder för att uppmuntra och stärka administrativt samarbete, i enlighet med artikel F
e) åtgärder som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete i syfte att uppnå en hög säkerhetsnivå genom att förebygga och bekämpa brottslighet inom unionen i enlighet med bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen.

Artikel B
Rådet skall, i enlighet med det förfarande som avses i artikel G, inom en period av fem år efter det att detta fördrag har trätt i kraft, besluta om följande:
1. Åtgärder i syfte att, i överensstämmelse med artikel 7a, säkerställa att det inte förekommer någon kontroll av personer, vare sig de är unionsmedborgare eller medborgare i tredje land, vid passage av inre gränser.
2. Åtgärder som rör passage av medlemsstaternas yttre gränser, genom vilka det skall fastställas
a) normer och förfaranden som medlemsstaterna skall följa när de utför personkontroller vid sådana gränser,
b) regler för visering för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader, inbegripet
i) en förteckning över tredje länder vars medborgare måste ha viseringshandlingar vid passage av de yttre gränserna och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav,
ii) förfaranden och villkor för medlemsstaternas utfärdande av viseringshandlingar,
iii) en enhetlig utformning av viseringshandlingar och regler för en enhetlig viseringshandling,
iv) regler för en enhetlig viseringshandling.
3. Åtgärder som fastställer de villkor enligt vilka medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en period av högst tre månader.

Artikel C
Rådet skall, i enlighet med det förfarande som avses i artikel G, inom fem år efter det att detta fördrag trätt i kraft, besluta om följande:
1. Åtgärder som rör asyl, i enlighet med konventionen av den 28 juli 1951, protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och andra relevanta fördrag, inom följande områden:
a) Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att bedöma en asylansökan som en medborgare i tredje land har inlämnat i någon medlemsstat.
b) Miniminormer för mottagning av asylsökande i medlemsstaterna.
c) Miniminormer för när medborgare i tredje land skall betraktas som flyktingar.
d) Miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus.
2. Åtgärder som rör flyktingar eller fördrivna personer inom följande områden:
a) Miniminormer för att ge tillfälligt skydd åt fördrivna personer från tredje land vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland och för personer som i andra avseenden behöver internationellt skydd.
b) Främjande av en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot flyktingar och fördrivna personer och bära följderna av detta.
3. Åtgärder för invandringspolitiken inom följande områden:
a) Villkor för inresa och bosättning, normer för medlemsstaternas förfaranden för utfärdande av viseringshandlingar för längre tid och för uppehållstillstånd, inbegripet sådana som avser återförening av familjer.
b) Olaglig invandring och olaglig bosättning, inbegripet repatriering av olagliga invandrare.
4. Åtgärder som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat kan bosätta och söka arbete i andra medlemsstater.
5. Åtgärder om vilka rådet beslutat enligt punkterna 3 och 4 skall inte hindra någon medlemsstat från att på områdena i fråga bibehålla eller införa nationella bestämmelser som är förenliga med detta fördrag och internationella avtal.
Den femårsperiod som avses ovan skall inte gälla för åtgärder om vilka [beslut] skall fattas enligt punkterna 2 b, 3 a och 4.

Artikel D
1. Bestämmelserna i denna avdelning skall inte påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.
2. Om en eller flera medlemsstater ställs inför en nödsituation som kännetecknas av en plötslig tillströmning av medborgare från tredje land och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, kan rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen besluta om tillfälliga åtgärder för en tid av högst sex månader till förmån för den berörda medlemsstaten.
(Förklaring om medlemsstaternas ansvar enligt artikel D.1: "Konferensen är enig om att medlemsstaterna får ta hänsyn till utrikespolitiska överväganden när de utövar sitt ansvar enligt artikel D.1.")

Artikel E
Sådana frågor inom området för civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder som skall vidtas i enlighet med artikel 6 skall, om det är nödvändigt för att den inre marknaden skall fungera väl, inbegripa
a) förbättring och förenkling av
– systemet för gränsöverskridande delgivning av handlingar i mål och ärenden,
– samarbete vid bevisupptagning,
– erkännande och verkställighet av domar på civil- och handelsrättens område, även i ärenden utom rätta,
b) främjande av överensstämmelse mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagvalsregler och domstolars behörighet,
c) undanröjande av hinder mot väl fungerande civilrättsliga förfaranden, vid behov genom att främja överensstämmelsen i fråga om tillämpliga civilprocessrättsliga regler i medlemsstaterna.
(Förklaring till slutakten ang. art. E: "De åtgärder om vilka beslut fattas i enlighet med denna artikel skall inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.")

Artikel F
Rådet skall, i enlighet med förfarandet i artikel G, vidta åtgärder för att säkerställa samarbete mellan de berörda avdelningarna i medlemsstaternas förvaltningar inom de områden som omfattas av denna avdelning samt mellan dessa avdelningar och kommissionen.

Artikel G
1. Rådet skall, under en övergångsperiod av fem år efter det att detta fördrag har trätt i kraft, enhälligt fatta beslut på förslag av kommissionen eller på initiativ av en medlemsstat och efter att ha hört Europaparlamentet.
2. Efter denna femårsperiod skall rådet
– besluta på förslag av kommissionen; komissionen skall pröva varje begäran från en medlemsstat om att kommissionen skall lägga fram förslag för rådet,
– enhälligt efter att ha hört Europaparlamentet fatta beslut i avsikt att låta hela eller en del av de områden som omfattas av denna avdelning regleras av förfarandet i artikel 189b och anpassa bestämmelserna om domstolens befogenheter.
3. Med avvikelse från bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall
– åtgärder som avses i artikel B.2 b i och B.2 b iii från och med att detta fördrag träder i kraft antas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet.
– åtgärder som avses i B.2 b ii och B.2 b iv efter en period av fem år efter det att detta fördrag har trätt i kraft antas av rådet i enlighet med förfarandet i artikel 189b.

Artikel H
1. Bestämmelserna i artikel 177 skall tillämpas på denna avdelning under följande omständigheter och på följande villkor: om en fråga om tolkningen av denna avdelning eller om giltigheten eller tolkningen av gemenskapsinstitutionernas rättsakter på grundval av denna avdelning uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgörande det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett avgörande.
2. Domstolen skall under inga omständigheter vara behörig att meddela avgöranden om sådana åtgärder eller beslut enligt artikel B.1 som gäller upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten.
3. Rådet, kommissionen eller en medlemsstat får begära att domstolen meddelar ett avgörande om tolkningen av denna avdelning eller av gemenskapsinstitutionernas rättsakter på grundval av denna avdelning. Domstolens avgörande till följd av en sådan begäran skall inte vara tillämplig på de domar av domstolar i medlemsstaterna som har blivit res judicata.

Artikel 191a
1. Alla unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar enligt de principer och villkor som skall bestämmas enligt punkterna 2 och 3.
2. Rådet skall i enlighet med det förfarande som avses i artikel 189b på grund av allmänna och enskilda intressen fastställa allmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingar.
3. De institutioner som avses ovan skall i sina arbetsordningar utarbeta särskilda bestämmelser om tillgång till institutionens handlingar.
(Förklaring till slutakten ang. artikel 191a: "Konferensen är enig om att de principer och villkor som avses i artikel 191a.1 skall ge en medlemsstat rätt att begära att kommissionen eller rådet inte vidarebefordrar ett dokument med ursprung i den staten till tredje man, utan att medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande.")

Artikel 236
1. Om ett beslut har fattats om att en medlemsstat tillfälligt inte får utöva sin rösträtt enligt artikel Fa.2 i Fördraget om Europeiska unionen, får rösträtten tillfälligt inte heller utövas enligt det här fördraget.
2. Om det i enlighet med artikel Fa.1 i FEU har fastställts att en medlemsstat allvarligt och vid upprepade tillfällen bryter mot de principer som nämns i artikel F.1, får rådet, som skall fatta beslut med kvalificerad majoritet, besluta om att tillfälligt upphäva vissa av de rättigheter som som den berörda staten har till följd av tillämpningen av det här fördraget. Rådet skall därvid ta hänsyn till de eventuella följderna av ett ett sådant tillfälligt upphävande för fysiska och juridiska personers rättigheter och skyldigheter.
Den berörda medlemsstatens skyldigheter enligt detta fördrag skall dock fortsätta att vara bindande för den medlemsstaten.
3. Rådet får med kvalificerad majoritet senare besluta att ändra eller återkalla åtgärder som vidtagits enligt punkt 2 som ett svar på förändringar i den situation som ledde till att åtgärderna infördes.
4. När sådana beslut fattas som avses i punkterna 2 och 3 skall rådet fatta beslut utan att beakta rösten från den berörda medlemsstatens företrädare. Med avvikelse från artiklarna 148 och 189a.1 skall en kvalificerad majoritet anses vara samma andel av de berörda rådsmedlemmarnas vägda röster som i artikel 148.2.
Bestämmelserna i denna punkt skall inte tillämpas om en rösträtt tillfälligt inte får utövas i enlighet med punkt 1. I så fall skall ett beslut som kräver enhällighet fattas utan att företrädaren för den berörda medlemsstaten röstar.
(res judicata = domstolsavgörande som vunnit laga kraft och därför inte kan ändras)

EUROPEISKA UNIONENS LAGAR
innehåller EUs fördrag efter Maastricht, förklarande artiklar om gemenskapsrätt och politiska kommentarer av bl a Jan Myrdal och Stig Malm. Med den kan man själv se efter vad Amsterdamfördraget går ut på.
Läs mer om boken här >>>
Beställ här: best@hagglundsforlag.se