Varför barbariet är fosterländskt

1. Påvens sändebud för Norden (Holstein och Dietmarschen och allt norrut) satt som biskop i Bremen, i ett av stadens obetydliga stenhus, med sovgemaket på andra våningen. Större delen av året var det svinkallt i biskopsgården och ett grått nordtyskt ljus silade in genom de oglasade fönstren. Råttorna gnagde kalvskinnet på bibliotekets femton möglande handskrifter.

Stiftet var ett av de skakigare i Europa, liggande på randen till det okända. Vikingar hade just utplånat Hamburg. Några mil söderut fanns välmående pastorat. Dem kom biskopen inte åt. De fyra kyrkor han förfogade över var magrare än Egyptens nöt. Halvvilda bönder kunde blott med möda avtvingas peterspenning, nattetid blotade de till avgudar som fick det lilla av hår han hade att resa sig på skulten. Prästerna han drogs med var skrapet, deras latin gjorde honom deprimerad. Kyrkokassan gick till att försörja deras frillor. Munkarna var fernissade en gång, vände han sig om sålde de sina själar till Djävulen.

Av KNUT CARLQVIST

Nådens år 850 hette biskopen Anscher. Hans lågadliga börd förde det goda med sig, att han lärt sig att vår Herre blott sällan bistår med det timliga, gods och gårdar, silver och guld.

Hemmamarknaden var död och söderut spärrades vägen av mäktigare biskopar än han. återstod folken norröver i Oceanen, svearna, skridfinnarna, de krigiska amazonerna och hundhuvudena. Han hade tidigare besökt Birka och överlevt. Kunde han spela ut de vilda folken mot varandra och komma till makt och ära?

Så kan motivet för missionen på svearna sammanfattas.

2. Maja Hagerman menar i sin prisade bok Spåren av kungens män att Anschers syfte var att sprida Kristendomens ljus i hednamörkret. Hon gör inte anspråk på vetenskaplighet, hon summerar forskningsläget, som det heter. Hållningen är densamma som bortgångne Växjöbiskopen Jan-Arvid Hellströms i Sveriges kristnande och genomgående för kyrkohistorien.

"Kristendomen var mer än en tro på Gud", skriver Hagerman. "Den var en politisk ideologi för sin tid, en tanke om hur samhället borde vara ordnat, var makten skulle ligga och framför allt varför." Kristendomen bar på idén om det goda riket, lanserade pengarna, städerna, och reglerade handeln och skriftspråket. Tideräkningen ändrades, jordetal infördes och de döda fick inte längre begravas vid gården. Det predikades till ett folk, som aldrig tillförne tillåtit predikande. Moralen förändrades: "När kristendomen kom förde den med sig mycket annat som blivit så självklart att det knappt går att urskilja längre", fortsätter hon, "som detta att en människa inte kan äga eller sälja en annan. Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt."

Kristendomen skapade det civiliserade Sverige, nationen är en gåva av Rom. Och vårt återinträde i den europeiska gemenskapen är bekräftelsen på gåvans mottagande. Cirkeln är sluten.

Tanken är inte originell. Redan Esaias Tegnér ansåg, att vad som förenade hans Sverige med forntidens var folkliga fickor av barbari. Korstågen, de av den helige Bernhard av Clairvaux anstiftade judepogromerna och kättarbålen i Provence, hölls för anständigare övergrepp än de som tvåhundra år tidigare begicks av väringar i österled. Kristna riken företar sig ju som regel kristna övergrepp.

3. Hagerman och Hellström har säkert rätt, när de menar att Anscher ansåg sig ha handlat såväl kristligt som gagnerikt, när han begav sig till Birka. Frågan är: Gagnerikt för vem? Tvivlet gnager på en annan punkt: skapade verkligen kyrkan den svenska nationen?

En ytlig invändning är att städerna, pengarna, den reglerade handeln och jordetalen snarare är arv från det hedniska än det kristna Rom. Kyrkans förhållande till köpenskap och handel har alltid varit djupt problematiskt, för att inte säga fientligt. Det bottnar i den asketism som präglade de religiösa svärmarna under Jesu tid, en asketism som senare lade sig skaföttes med den jordägande aristokratins förakt för månglare. Räntor på lån har varit anatema in i vår tid. Anscher surfade alltså in till mälarön Birka på handeln, inte tvärtom. Köpfriden tillät honom att verka, den och nordmännens obegränsade gästfrihet. Svearna var inga fanatiker, tvärtom synnerligen pragmatiska. De inbjöd Vitekrist som en i högen av gudomar.

Men kyrkans ambitioner var det romerska imperiets. Augustinus' Gudsstat var kejsarnas i nyutgåva. Evangeliet spreds med pompa och ståt och under utdelande av lämpliga dusörer. "Det han sådde i köttet, skördade han i anden", skrev Adam av Bremen i början av 1070-talet till den överdådige biskop Unwans försvar. Kyrkan strävade att vinna de högt uppsatta.

Som yngre söner ur den kontinentala adeln eldades munkar och präster av en icke obetydlig strävan till revansch. Kyrkan var karriärvägen för de arvlösa. De gästande prästerna i Birka tog sig snart friheter, de intrigerade, talade illa om andras gudar och gick otåligt lös på gudabilder som inte föll dem i smaken. Till slut tröttnade värdarna och sände hem dem. En viss Nithard hann vinna martyrkronan, hans hädanfärd noteras pliktskyldigast i Vita Ansgarii, legenden om Anscher.

Först 200 år senare var Sverige kristnat, med vilket förstås att kristendomen blivit statsreligion och asarna förvisats till marginalen. överheten hade äntligen fått det rätta stuket och folket var på väg mot sin kollektiva frälsning.

Vari bestod motståndet mot den kristna förkunnelsen? Det fanns inget. Motståndet avsåg kyrkans krav på beskattningsrätt och monopol i förkunnelsen. Svearna lät sig inte beskattas, de var fria män. Därför måste de kuvas. Adam av Bremen noterade häpet, att även hövdingar bland nordborna arbetade med sina händer. En sådan ordning var oförenlig med kyrkans uppfattning om det goda riket.

4. Kyrkan sköt in sig på änkor och faderlösa. Skälet för det var inte, som Maja Hagerman tror, att kvinnornas sak låg prästerna varmt om hjärtat och tvärtom. Anscher var inte en tidig Bengt Westerberg. Kultiverandet av änkor kännetecknar missionen sedan Pauli dagar, utan rika änkor hade kristendomen inte kommit ur fläcken. Anscher satte klorna i fru Frideborg i Birka redan år 830. På sin dödsbädd uppdrog hon åt dottern Katla att skänka vad hon ägde åt de fattiga. Enligt legenden sade hon: "Eftersom här inte finns så många fattiga, så bege dig till Dorestad. Där finns många kyrkor, präster och klerker, där finns också många fattiga."

Det frisiska Dorestad var med sina 55 kyrkor och kapell vida större och rikare än Birka, dock var samhällsordningen feodal och klassklyftorna djupa. I det förfeodala Birka åvilade det familjerna att dra försorg om de sina, inklusive trälar och de vägfarare och skeppsbrutna som knackade på dörren. Undantaget var de fredlösa. I Birka fanns knappt några i kyrkans mening fattiga, inga att skänka allmosor åt, och blott enstaka präster (som i nödfall kunde anses som fattiga, då de inte ägde något för egen del utan disponerade kyrkans egendom).

Frideborg kunde, sedan dottern gifts bort med övlig hemgift, skänka bort sin egendom. Av det kan vi sluta oss till att hon varken hade bröder, föräldrar, söner eller sonsöner i livet. Också den bortgångne maken saknade arvingar.

Släktsamhället var för kyrkan ett oöverstigligt hinder. En fri man kunde inte förmås att anlägga tonsur. Anscher friköpte trälar och krigsfångar av dansk och slavisk börd att bruka som officianter under gudstjänsten. För att formellt ge dem status som fria män ättleddes de, de togs upp i kyrkan som om kyrkan utgjorde en ätt för sig.

5. Kristendomen bar på idén om det goda riket, menar Hagerman. Kristendomen bär inte på någon idé, den är idén. Den bärs ibland av en professionell kader, prästerskapet. Den bärs även av frikyrkor med lekmannapredikanter. Den bärs av eremiter, mystiker och privatreligiösa. Den rör den enskildes förhållande till Gud, men tredje part kan intervenera för att förmedla eller reglera detta förhållande. Just där uppstår den glipa, som tillåter det professionella intresset att slinka in i och beblanda sig med det religiösa.

Till kyrkans landvinningar hörde, att de döda inte längre fick begravas vid fädernesgården. Stadgandet bröt kontinuiteten i gårdskulten vid hult och högar, sambandet mellan jorden och ätten. Prästerna lade beslag på liken och för de efterlevande återstod att betala för själamässorna. I ett påvebrev från 1206 klagas över svenskarnas motstånd mot den kanoniska rätten. "På dödsdagen må man icke enligt lag giva bort från arvingen, om ej arvingen själv säger ja därtill", fastslår äldre Västgötalagen med udden riktad mot kyrkan. Den sista smörjelsens sakrament (ett sent påfund som förankrades genom de s k pseudoisidoriska dekretalierna, förfalskade brev tillskrivna kyrkofäderna) hade placerat prästen i en strategiskt optimal position.

När Hagerman om kristendomen påstår att "den var en politisk ideologi för sin tid, en tanke om hur samhället borde vara ordnat, var makten skulle ligga och framför allt varför", så är det blott alltför riktigt. Men då är det också nödvändigt att klargöra att detta goda, kristna rike är det feodala samhället, baserat på herremakt och bondeträldom.

Kyrkan talade mot träldomen i dess förfeodala form, då trälarna utgjorde en minoritet av befolkningen och inte sällan genom äktenskap, duglighet eller styrka kunde friköpa sig. Prästerna höll dock själva trälar och när trälarna ersattes av en långt talrikare klass av jordlösa småarrendatorer, landbor, gick kloster och kyrkor över hela Europa i spetsen för att göra dem livegna. Så fick vi många fattiga också i Sverige.

Hagerman skiljer inte på kristendomens religiösa och politiska aspekt, hon förutsätter därtill obekymrat att kyrkans politiska syfte (vissa snedsteg är ju oundvikliga) är identiskt med det uppgivna, människornas frälsning. Flux uppstår det goda riket. Det starka samhället. Staten som moraliskt imperativ.

6. Alternativt kan Anscher och hans mannar jämföras med Cortez och conquistadorerna i Nya världen. även de var ju missionärer.

Anscher misslyckades. Sverige blev först mot slutet av 1000-talet ett kristet rike, när den inhemska hövdingaklassen vuxit sig stark och släktsamhället sprängts inifrån, den process som i Völuspà skildras som Ragnarök:

"Bröder skola slåss och bli varandras bane, barn utav systrar bryta mot seden"

som Björn Collinders översättning lyder. "Barn utav systrar" är i originalet systrunga, kusiner på mödernet. När vi vet att preferensäktenskap med kusiner på mödernet kännetecknar det förfeodala släktsamhället, utgör själva kittet i det, så blir innebörden uppenbar. äktenskap ingås inte längre för att främja sämjan i samhället utan för att försvara förmögenheter. Völuspà skildrar ett Ragnarök som redan ägt rum.

900-talets och 1000-talets runstenar var i några fall försedda med torshammare i stället för kors. Drakarna var ännu hedniska, texten alltid nyktert saklig: vem kom till arv efter vem och varför? Hövdingarna värjde sig mot misstankarna, att jord eller rikedom var orätt fången. Hednatemplet stod kvar ännu år 1070.

7. Om kyrkan skapade Sverige, vad skapade den då? Folket fanns där långt tidigare. Tacitus omnämner suiones redan i Germania, en latinisering av folknamnet svear. Språket var forngermanska, Anschers sueones talade 700 år senare fornsvenska. Vi har inte kyrkan att tacka för svenska språket. år 872 förklarar Adrianus II ärkebiskop Rimbert vara påvlig legat i Norden, bland annat för gentes Danorum, Norvenorum, Suenorum. Svenskar, danskar och norrmän var redan distinkta folk, vilket bekräftades med unionsupplösningen år 1905.

Handel och skriftspråk föregick i Norden kristendomen, liksom hundaresindelningen för att fördela bördorna av sjökrigsmakten, ledungen. Tingen var i funktion, vart och ett under sin lagman. Partier av den förkristna lagen återfinns i landskapslagarna, fragment av äldre lagstiftning har påträffats (som Hednalagen). Gårdskomplexet Uppsala öd försäkrade konungen och hans hird uppehället under resorna i riket, kungens uppgift var då främst att slita tvister. Ynglingatal avslöjar annars att sveakungarna sedan länge haft en sakral funktion, knuten till hednatemplet. "Uppsvea-ätten är den yppersta i Nordlanden, den är kommen från gudarna själva", förklarar en hedning i Snorres konungasagor. Kulten var den framväxande nationens sammanhållande kraft, den attraherade också västgötar och östgötar.

Gränsen mellan Sverige och Danmark fastställdes kring år 1054: Fyrsti sten a Suntru asi, annor i Danebec, thridthi Kinnae sten. Detta mellanstatliga dokument har förelöpare i form av rågångar landskapen emellan. Gränslandskapens tillhörighet kunde växla. Blekinge lydde dessförinnan under svearna, men Sveariket styrdes i sin tur av hövdingar från Götaland och skulle så styras i sekler. Adam av Bremen gör, som Tore Nyberg visat, skillnad på Sueonia (Svealand) och Suedia, det politiska Sverige som omfattade såväl svear som götar.

Den ordning som följde på Ragnarök förhärligade sig omsider som god och kristen. Hagerman vänder upp och ner på sakförhållandet och återupplivar, utan att veta om det, pater Wilhelm Schmidts Kulturkreislehre från 30-talet, i sin tur ett uttryck för den katolska kyrkans övertagande av de romerska hednakejsarnas storhetsdrömmar: Barbarerna var oförmögna att höja sig av egen kraft, de levde i ett tillstånd av Urdummheit.

Dock, som Kavafis påpekade, var barbarerna romarnas enda hopp.

TfFR 4/1996

Även publicerad i Svenska Dagbladet i februari 1997