Slagord för ett enat nationslöst Europa har rests flera gånger under 1900-talet – även före EU och Tredje rikets Europaplaner. Om dessa europarörelser skrivs nu artiklar och böcker, även i Sverige, som med rätta ser dem som föregångare till EU.

En tidig europeisk unionsdröm

En av de nya böckerna hösten 1996 har titeln ”Vägen mot EU”. Boken handlar om den s.k. Europarörelsen mellan åren 1923 och 1950 och är skriven av Iréne Nilsson, som är universitets-lektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet (SNS Förlag).
Man kan fråga sig varför en bok som denna ges ut först nu. En orsak är antagligen den blyg-samma roll som Europarörelsen spelat i vårt land. Nu tillhör dock Sverige sedan två år EU. Då bör man inte vara okunnig i de här frågorna. För trots att Europarörelsen spelat en marginell roll hos oss, måste man ju tillstå att det är dess anhängare, hur ringa folkstöd de än har, som för tillfället tagit hem spelet. De är vinnarna och den stora massan av svenska folket förlorarna.


Av TOR BERGMAN


Låt oss därför bekanta oss med de antidemo-kratiska och imperialistiska strävanden som under mellankrigstiden dolde sig bakom talet om att Europa borde ”enas”. För upplysningar om detta rekommenderar jag inte i första hand Iréne Nilssons bok utan hellre en sådan mer kortfattad framställning som exempelvis Maarit Pietikäinens ”Paneuropa en mellan-krigstida vision om ett förenat Europa”, en uppsats som ingår i Max Engmans (red.) bok ”När imperier faller, Studier kring riksupplös-ningar och nya stater” (Atlantis, 1994).
I och för sig var det inte märkligt att före-språkare för europeiskt enande vädrade mor-gonluft åren efter första världskriget. Kriget var ju en katastrof för Europas folk som helt enkelt inte fick upprepas: mer än 8,5 miljoner stupade, till det kom mängder av krigsinvalider och en enorm materiell förödelse. Också för vissa av samhällstopparna slutade kriget, om inte i kata-strof så åtminstone i vanära. Detta blev ödet för t ex Tysklands sabelskramlande kejsare Vil-helm II, av sin morbror i London, Edvard VII, långt före krigsutbrottet inte utan skäl kallad ”the most brilliant failure in history”(historiens mest lysande odugling).
Men det var långtifrån bara Tyskland som hamnade på den förlorande sidan; kriget ledde också till kollaps för de två andra europeiska kejsardömena, det ryska och det österrikisk-ungerska. På territorium i Central- och Öst-europa som tillhört dem utropades en mängd nya stater. Merendels var de små och svaga, befolkade som de var av tidigare undertryckta nationella minoriteter.
Det var i detta mellankrigstidens nya Öster-rike, bestående av endast den tysktalande kärnan av den gamla dubbelmonarkin, som europarörelsens första steg togs. Dess mest kände talesman blev greve Richard N. von Coudenhove-Kalergi (1894–1972).
Namnet Coudenhove bar han efter en flam-ländsk adelssläkt, medan namnet Kalergi hade grekiskt ursprung. Hans föräldrar var en öster-rikisk-ungersk diplomat och dennes japanska hustru. Till allt detta kunde han foga polska och norska förfäder. Maarit Pietikäinen konstaterar torrt: ”Genom bakgrund och utbildning var den unge greven nästan predestinerad att bli kosmopolit".
Från det Wien där han bodde bevittnade Coudenhove-Kalergi det österrikisk-ungerska väldets upplösning och tillkomsten av det "dussintal Elsass-Lothringen”, som han förkle-nande kallade de nya europeiska staterna. Iréne Nilsson nämner tre omständigheter som han menade förklarar det habsburgska samman-brottet: ”en våldsam och konfliktberedd natio-nalism, undertryckande av minoriteter och upprätthållande av tullbarriärer”. I detta såg han tre stora hot, fortsätter hon: ”fara för ett europeiskt krig, fara för ekonomisk kollaps och fara för bolsjevism”. Men Coudenhove-Kalergi fann på råd; i sin bok ”Paneuropa” från 1923 föreslog han att Europa skulle struktureras om och att den nationalstatliga splittringen skulle ersättas av en federal union.
Han sände sin bok till politiker och andra i framskjuten ställning. Den väckte uppmärk-samhet, recenserades i tidningarna och över-sattes till flertalet europeiska språk, bland annat svenska.

Den europeiska kulturen
För Coudenhove-Kalergi var Europa inte i första hand en geografiskt definierad del av världen utan en kulturgemenskap; han såg sin uppgift vara att bidra till den europeiska kultu-rens räddning. För trots att européerna härdats av vinter och kyla och därför blivit mycket motståndskraftiga, hade de för tillfället ”tappat greppet om världsherraväldet”.
Grundproblemet var just de europeiska nationalstaterna. Liksom under reformationen Europas furstar enrollerat sina stater för en viss religiös konfession hade den fortsatta utveck-lingen lett till att staterna kommit att vila på nationell grund. Coudenhove-Kalergi skydde detta och ville få till stånd ett ”toleransedikt” i nationalitetsfrågan. Man kan anta, skriver Maarit Pietikäinen, att han påverkades av det Österrike-Ungern som han växte upp i, ett rike som ju var ett ”Paneuropa i miniatyr".
Coudenhove-Kalergis bok utkom som sagt 1923. Året innan hade han i ett öppet brev vänt sig till Italiens nyblivne ledare Mussolini och bett denne ställa sig i spetsen för de europeiska enhetssträvandena. En ”stark hand” borde leda utvecklingen och Mussolini framstod som den naturlige kandidaten. Men han besvarade inte Coudenhove-Kalergis förfrågan och denne fick själv påta sig ledarskapet för projektet. Långt in på 30-talet ställde han sig dock mycket välvillig till den italienska fascismen, något som han senare gjorde sitt bästa för att dölja.

Paneuropa – ett av fem världsblock
Coudenhove-Kalergis grundidé var att värl-den borde bestå av fem block. Den europeiska statssammanslutningen skulle bära namnet Paneuropa och övriga block skulle utgöras av det brittiska imperiet, Sovjetunionen, Ostasien och Panamerika. Varken Storbritannien eller Sovjetunionen borde således ingå i det Pan-europa som han ville se förverkligat.
I fråga om Storbritannien motiverade han sin hållning med att landet stod i spetsen för hela det brittiska imperiet. Han kunde inte tänka sig ett Storbritannien hörande till något annat block än det som dess dominions och kolonier var en del av. Och hela det brittiska imperiet kunde inte ingå i Paneuropa, eftersom Stor-britanniens ställning då skulle bli alltför stark. Då fanns också risken att paneuropéerna splitt-rades i engelsktalande och icke engelsktalande.
Men Coudenhove-Kalergi medgav oförbe-hållsamt att Storbritannien var en del av Europas kulturella gemenskap. Dörren för att inträda i Paneuropa borde därför alltid stå öppen för Storbritannien, även om han betviv-lade att landet ville överge sina dominions.
Helt andra omständigheter gjorde att Sovjetunionen borde hållas utanför Paneuropa. Eftersom Europa var en kulturgemenskap borde dess östgräns dras politiskt, menade Coudenhove-Kalergi. Medan under de två före-gående århundradena östgränsen följt Ural, borde den nu löpa längs de demokratiska rand-staternas östgränser. Som en gemensam näm-nare för Europa borde nämligen demokratin betraktas, och eftersom det inte rådde demo-krati i Sovjetunionen kunde detta land inte ses som en del av Europa. Som framgår av hans värvningsförsök av Mussolini satt dock bekän-nelsen till demokratiska ideal inte särskilt djupt. Inte heller blev bekännelsen långvarig, för, som Maarit Pietikäinen syrligt påpekar, ”Ett Paneuropa bestående av enbart demo-kratiska stater skulle 1939 ha varit rätt litet".
Vad som särskilt starkt talade för en pan-europeisk statssammanslutning var i själva verket just Sovjetunionen. ”Ifall inte Europa kommer att förenas självmant kommer det att förenas med våld under det bolsjevistiska Sovjetryssland”, yttrade han.
Centralt för Coudenhove-Kalergi var vidare att de paneuropeiska ländernas kolonier borde tillhöra Paneuropa som ”ett naturligt bihang”. Maarit Pietikäinen skriver:
”Han såg det som en självklarhet att Pan-europa skulle ha delar som befann sig på den afrikanska och den asiatiska kontinenten. Kolo-nierna skulle bli allmän europeisk egendom och utgöra råvarukällor för den europeiska industrin. På den afrikanska kontinenten kunde man placera en del av den europeiska över-skottsbefolkningen och där grunda ett slags ’tropiskt Europa’. Med koloniernas hjälp kunde Paneuropa bli ett världsrike. ... Coudenhove-Kalergi såg det som helt naturligt att kolonierna kontrollerades från norra halvklotet. De gamla kolonialmakterna skulle sköta administratio-nen via ett europeiskt kolonialråd under insyn av de andra europeiska staterna.”
Hon gör också följande reflektion av intresse:
”Organisatoriskt påminner Coudenhove-Kalergis tankar om förvaltningen av de man-datområden under Nationernas Förbund som upprättades efter första världskriget för de tyska kolonierna och de tidigare osmanska besittningarna i Mellanöstern. I hans produk-tion finns dock inga tecken på att han tänker sig att Paneuropas kolonialområden skulle förval-tas med tanke på en framtida självständighet, vilket fanns stipulerat som ett avlägset mål för NF:s mandatområden.”
I tidskriften Paneuropa nr 4/1929 finns en karta som illustrerar de ”naturliga” bihangen till de paneuropeiska länderna. Paneuropa om-fattar inte bara Europa väster om Sovjet-unionen minus Storbritannien, utan också exempelvis det dåvarande franska Nordafrika, belgiska Kongo, de portugiska kolonierna Angola och Moçambique, det franska Indokina och det holländska Indonesien.
Hur det egentliga Paneuropa borde se ut läm-nade Coudenhove-Kalergi få anvisningar om. I en bok från 1934, ”Europa erwacht”, argu-menterade han för en gemensam utrikespolitik medan inrikespolitiken borde lämnas utanför agendan. Målsättningen var att åstadkomma ett europeiskt statsförbund som skulle anta en gemensam författning och därmed bli en för-bundsstat. Förbundsstatens högsta beslutande organ skulle vara ett parlament med 300 ledamöter, en ledamot för varje miljon euro-péer, medan dess regering skulle bestå av en representant för samtliga 27 medlemsländer.
Under processens lopp skulle tullar mellan länderna och inre gränser rivas ned. Det enda sättet att få slut på de oupphörliga gränstvis-terna var enligt Coudenhove-Kalergi att helt och hållet slopa gränsernas betydelse.
De yttre gränserna skulle skyddas av en ”milis” uppbyggd enligt schweizisk modell. Om och när läget i världen stabiliserades blev det kanske möjligt att avskaffa all obligatorisk militärtjänstgöring.
Kärnan i Paneuropa skulle vara de stora metropolerna: Wien, Paris, Berlin. Periferin var av mindre intresse. Huvudstaden skulle vara Wien. Det officiella språket borde däremot bli engelska. Argumentet var att engelskan ”låg emellan” de germanska och romanska språken. Här kan man se en viss ”haltande logik”, påpekar Maarit Pietikäinen och tillägger:
”Motiveringen för att engelsmännen inte skulle vara med i Paneuropa byggde ju till stor del på en rädsla för att engelskan skulle bli alltför dominerande och möjligen leda till splittring bland paneuropéerna.”

Européerna – skapelsens krona
Som en nyckelfråga betraktade Coudenhove-Kalergi förhållandet till det brittiska imperiet. Kontakterna mellan detta och Paneuropa borde karaktäriseras av ”fair play” och en pakt slutas för att förhindra krig mellan blocken. Pan-europa borde därför inte lägga sig i den brittiska kolonialpolitiken i Indien och samtidigt borde Storbritannien förplikta sig till neutralitet om krig utbröt mellan Paneuropa och Sovjet-unionen.
En ljus framtid ansåg Coudenhove-Kalergi Ostasien ha. Det rysk-japanska kriget 1904–05 var ett förebud. Japan hade därigenom gett besked om att landet blivit en stormakt som kunde tränga ut Europa från inflytandet i denna del av världen.
En idealiserad bild gjorde han sig däremot av Panamerika. I början av 1900-talet kunde det visserligen förefalla som om Nord-och Syd-amerika orienterade sig mot ett allt närmare samarbete. Monroedoktrinen gjorde att risken för utomstående makters ingripanden kunde lämnas därhän och återkommande panameri-kanska konferenser hölls mellan de aktuella staterna. Men längre än till en helt löslig sam-manslutning kom det inte.
Vissa stater kunde inte hänföras till något av de fem världsblocken. Tre sådana länder var Turkiet, Abessinien (Etiopien) och Siam (Thailand). Kemal Atatürks västorienterade politik gjorde dock att Turkiet kom allt närmare Europa, menade Coudenhove-Kalergi. Också frågetecknet Abessinien uträtades småningom. Efter Italiens angrepp 1935 ansåg han att landet borde räknas till Paneuropa. Mussolinis imper-ialistiska stormaktsdrömmar applåderades med orden: ”Nu har man slutfört den vita rasens erövringståg i Afrika. ”

Paneuropaunionen
När Coudenhove-Kalergi talade sig varm för den europeiska kulturen avsåg han just den vita rasens kultur. Han hänvisade till arvet från antiken och till kristendomen och applåderade både Karl den stores och Napoleons Europa-ambitioner. Stöd ansåg han sig också kunna hämta hos filosofen Nietzsche. Han menade att dennes tankebyggande bildade grund både för fascismen och Paneuropa. Maarit Pietikäinen kommenterar:
”Han hade onekligen en tendens att se euro-pén som ’skapelsens krona’, och man kan finna rasistiska drag hos honom, främst i hans benägenhet att betona den europeiska över-lägsenheten.”
Coudenhove-Kalergis plattform blev den s.k. Paneuropaunionen. Den fick sitt högkvarter i slottet Hofburg i Wien. Grundandet skedde 1923 i anslutning till publiceringen av boken "Paneuropa", och under de följande åren bil-dades nationella paneuropeiska kommittéer i många europeiska huvudstäder. Frankrikes utrikesminister Aristide Briand – jämte den tys-ke utrikesministern Gustav Stresemann mot-tagare av Nobels fredspris 1926 – åtog sig 1927 att vara hedersordförande för Paneuropaunionen.
På omslaget till Iréne Nilssons bok figurerar utom Coudenhove-Kalergi själv både Briand och Stresemann. Vidare avbildas några kända namn som efter andra världskriget profilerade sig som pro-européer: fransmännen Robert Schumann och Jean Monnet samt Väst-tysklands förbundskansler Adenauer. Även Churchill finns med, vilket kanske är motiverat med hänsyn till en del europaretorik som flödade ur hans mun efter andra världskrigets slut, då han befann sig i opposition. Som brittisk premiärminister några år senare fann han annat vara viktigare.
Det EG som under 90-talet blivit EU är emellertid i mycket ett realiserande av de antidemokratiska och imperialistiska strävan-den som Coudenhove-Kalergi var en talesman för. Därför är det helt på sin plats att beteckna hans verksamhet som en ”väg mot EU”.
Men till skillnad från Maarit Pietikäinen skriver Iréne Nilsson missvisande och för-ljuget. Coudenhove-Kalergis tanke att Europas ”överskottsbefolkning” borde exporteras till Afrika för att där grunda ett ”tropiskt Europa”, nämns t ex inte. I stället väljer hon en formu-lering som utmanar löjet när hon skriver att denne under mellankrigstiden ”tolkar de på-frestningar Europa utsätts för och sätter in dem i ett större sammanhang”. Utmanar löjet gör väl också en mening som denna: ”Genom att sätta in Europas problem i en interkontinental, glo-bal ram visar Coudenhove sin förmåga att se på Europa såväl inifrån som utifrån.”
Men även om Iréne Nilssons bok delvis är av det här hopplösa slaget, innehåller den viss intressant information, t.ex. om det system av internationell frihandel som växte fram under 1800-talet med Storbritannien som den ledande makten. Med utbrottet av första världskriget kollapsade detta system och det kunde inte återupprättas efter frederna 1919–20. Trots att Storbritannien vid fredsförhandlingarna var en segrarmakt tvingades landet under mellan-krigstiden abdikera från sin ledarställning. Samtidigt varken ville eller kunde den uppåt-gående stormakten USA axla ledarrollen. Mel-lankrigstiden var därför ett interregnum med ett oklart ledarskap inom det internationella ekonomiska systemet. Varken på det monetära området eller i fråga om världshandeln kunde de stora frågorna lösas.
I stället blev det som bekant världsdepres-sion, Hitler såg sin chans och tog den och det blev dags att påbörja nedräkningen för nästa europeiska 1900-talskatastrof; den här gången drabbades dessutom inte bara Europas folk utan också t ex Kina. Resultatet blev därefter: minst 60 miljoner fick sätta livet till.

Europarörelsen och Sverige
Som antytts inledningsvis avsatte Europa-rörelsen blygsamma spår i Sverige. Om detta ges upplysningar i Mikael af Malmborgs avhandling ”Den ståndaktiga nationalstaten, Sverige och den västeuropeiska integrationen 1945–1959” (Lund University Press, 1994). Den behandlar alltså inte mellankrigstiden utan bara tiden efter andra världskriget.
I maj 1948 hölls i Europarörelsens regi en uppmärksammad kongress i Haag. Kongres-sens affischnamn var Churchill som valdes till hedersordförande. Sverige deltog med 19 dele-gater, därav tio riksdagsmän. Bland de övriga svenskarna märktes författaren och journalis-ten Arvid Fredborg, KF-chefen Albin Johans-son och Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten.
I överensstämmelse med Coudenhove-Kalergis program antog kongressen en reso-lution som gick ut på att en europeisk parla-mentarisk församling borde bildas.
En följd av kongressen blev att nationella råd av Europarörelsen tillkom i alla Västeuropas länder utom Portugal. Det svenska rådet bilda-des i januari 1949, sedan intresse för saken markerats av ett åttiotal personer ur ”den svenska eliten”.
Det svenska rådet gav ut en särskild skrift-serie. Skrift nummer två från 1950 har titeln ”Kampen för Europas Förenta Stater”. För-fattare var fil dr Erik Arrhén, riksdagsman för högerpartiet. Fem män förtjänade enligt honom att ihågkommas för sin roll för de europeiska enhetssträvandena och av dem borde fyra hyl-las:
– Coudenhove-Kalergi för att han hade gett européerna visionen om ett enat Europa,
– Churchill för att han genom sin ledning i andra världskriget hade gett européerna något att förena,
– Marshall, USA:s utrikesminister, för att han genom Marshallplanen hade gett de euro-peiska folken ett gemensamt intresse och
– Bevin, Storbritanniens utrikesminister, för att han genom skapandet av Västunionen gett konkretion åt europadrömmen.
Men utöver dessa fyra borde en tacksam-hetens tanke också skänkas Stalin, eftersom han var den som ställde de europeiska folken inför den ”gemensamma fara” som kommu-nismen utgjorde.
Fakta är envisa ting, sägs det. Ett faktum som lätt kan konstateras är att inte många svenskar svalde den här historieskrivningen. Redan efter några år hade nämligen Europarörelsens glöd falnat i vårt land och dess svenska gren glidit in i en skuggtillvaro.
Bidragande till detta var den reserverade hållning som socialdemokratin intog. Det fanns socialdemokratiska riksdagsledamöter som bejakade Europarörelsens strävanden, men de ledande i partiet, sådana som finansminister Ernst Wigforss och utrikesminister Östen Un-dén, tillhörde inte den falangen. Undén hade varit utrikesminister redan 1924–26 och visste förstås vad en sådan som Coudenhove-Kalergi gick för. Iréne Nilsson gör i sin bok vad hon kan för att dölja den saken.
Men just på grund av den reserverade håll-ningen till Europarörelsen från 40- och 50-talens svenska socialdemokrati ger hennes bok också anledning till reflektionen, att detta parti då förde en politik som det kunde stå för inför folkmajoriteten; numera är läget som bekant ett annat. Att detta har att göra med EU vet vi alla.